Sonet 97

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

 
Hur vinterlikt har lifvet ej sig tett
Uti skilsmessans dar, du årets klarhet!
Hvad köld jag känt, hvad mörka dar jag sett,
Och öfver allt Decemberfrost och barhet!

Dock var det sommar och blef sedan höst.
Fruktsamma tiden, rik på skörd och gröda,
Som vårens foster bar under sitt bröst,
Lik enkan, som, när mannen dött, skall föda.

Men allt det öfverflödet syntes mig
Som faderlösas tro, i dunst förgången,
Ty sommarn och dess fröjd bero på dig,
Och när du saknas, tiger fogelsången;

Men ljuder den, då klingar det så matt,
Att lunden vissnar, rädd för vinterns natt.

W. Shakespeares sonetter (1871) (Carl Rupert Nyblom)
Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter