Sorge-Kväde (02)

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

    Uti en enslig skog, dit Solens strålar blida,
    Och kraft, sig aldrig tränga fått,
    Där vilda björnen säker gått ;
    Men ingen Herde vågat bida,
    Där täte grenar om varann,
    Ej skugga blott, men mörker födde,
    Där ris och mossa marken ödde,
    Att knappt ett gräs ur jorden rann ;

    Där tycktes ängslan själv sin dystra grotta äga,
    Och klippan liksom mera hård,
    En sorglig Echo ha om vård,
    Som idel klagan kom till väga :
    Där spelte ingen näktergal,
    Och Lärkans sång där aldrig hördes,
    Det enda ljud i stämmor fördes,
    Var Turturduvans låt och kval.

    En flod, som sin Kristall till salta havet ledde,
    Den mörka boning genombröt,
    Och inom torra strander flöt,
    Där inga blomster blevo sedde,
    Ej någon Nymf, ej någon Gud,'
    Regerad’ här, och älven prydde,
    Från detta rum som nöjet flydde,
    Geck ut ett sådant klageljud :

* * *


  Du klara älv, som gömmer mina tårar,
Ack ! måtte ock ditt djup förgömma mig,
Ett hjärta, det en häftig smärta sårar,
Det önskar, att i dig få kyla sig.
O ! kunde jag min tåre-ström åtfölja,
Och i din våg, min kinders våg avskölja.

  Du mörka skog, du enslighetens gömma,
Ack ! slut mig in i dina tysta vrår.
O ! kunde jag i dem min oro glömma,
Som följer mig likt skuggan vart jag går :
Du susand vind som starka träd upprycker,
Ryck upp den rot, som mig i hjärtat trycker.

  I vilda djur, som ingen mildhet ågen,
Hit, skåden fritt en ömklig mänsko-hamn,
Er grymma drift, Ert glupska kynne vågen,
Och kasten mig i dödsens ljuva famn,
I skolen här ej något motstånd hitta,
Om ej ett blod, som Er med sorg kan smitta.

  Du blida Sol, kan än din strimma spela,
Går du ej själv i Sorge-skyar in,
Vill du än ljus min tåre-ögon dela,
Som skådat förr med undran sällhet min ?
Förskräcks, och drag nu bort din glädje-strålar,
När ängslans natt mig död och fasa målar.

  Jag ensam är, en ringa vrå har inne,
Min ögna-lust, mitt allt, mitt hjärtas fröjd,
Min Celadon, som var till kropp och sinne,
Bland herdar skön, och för sin sång upphöjd,
Hans ädla blod med mörka stoftet blandas,
Och jag ännu i kval och plågor andas.

  Farväl min hjord, min forna lust och fägnad,
Du späda hop, som går i marken trött,
Förvänta mer ej någon vård och hägnad,
Av den, som mig och dig så troget skött,
Förgås ; och bliv ett rov för ulvars tänder,
Så saknar du ej herdens hulda händer.

  Hållt Philax upp, att vid min hydda gråta,
Ditt skrik och gnäll mitt hjärta genomskär,
Gack, slut ditt liv vid herdens fötter såta,
Och riv den jord där han förgömder är,
En skymt av dig är nu så grym att skåda,
Som kär, när du din Herres ankomst båda.

  Du vackra Ek, som sval och ömnog skugga,
Åt mig och Celadon så tida länt,
Nu lära dig de lystna händer hugga,
Fast du till skygd för ljuvsta kärlek tjänt,
Välan, du må ej saft ej grönska hysa,
När kärlek själv måst tyna och bortfrysa.

  I ängar, I, som hoptals blomster skänkte,
När Celadon dem för min hjässa knöt :
I äpple-trän, som rikt av frukter blänkte,
Dem Herden täckt i rosen-korgar bröt,
Förgömmen nu er prakt och skatter flera,
Hans kära hand dem plockar aldrig mera.

  Du täta lund, där sig vår källa gömmer,
Där ljuvlig dryck jag åt min herde bar,
Förvissna snart : Du åder som uttömmer
Den silver-flod, som all vår rikdom var,
Ack ! täpp dig till ; lät ej din svalka rinna,
Att ingen i din nejd må hugnad finna.

  Försvinnen allt, som sett vår ömma låga,
Du stela mark, fall ned i jordens valv,
Du branta klint, dit sig min herde våga,
När lammet vilse geck för höjden skalv.
Bryt styckvis löst och stört i böljan klara,
Försvinnen allt, när kärlek ej får vara.

  Du Herde-hop, som nöjd din hjordar driver,
Där vittne du till all vår älskog var,
När ryktet dig den sista tidning giver,
Om ett så kärt och osällt herda-par,
Förgät dess namn, lät Echo dem ej stava,
Bryt hyddan ned, lät glömskan allt begrava.




Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter