Stenhammar

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Till Robert och Henriette v. Kræmer.


Jag ser dig, Sörmlandsbygd, i minnets sken
Med sol ur regnsky, liksom förra året.
Från tåget, förr’n det pustar ut vid Flen,
Jag ser åt kullen ofvan järnvägsspåret.
     Bland grönska, gulnadt korn
Jag ser dig, hvita slott med trenne torn!
Hur gladt och vänligt alla fönster glimma
Och där vid sidan glittrar insjöns strimma!

Så huldt välgörande här känns en ro,
En trygghet utbredd kring det fagra stället,
Som säger oss att här blott goda bo,
Att fridsamhet och kärlek reste tjället.
     Men här finns ännu mer,
Så mycket annat, som en inblick ger
Uti ett lifsverk, älskande sin möda,
Ett tankelif, som burit ädel gröda.

Och här är skönt -- ja, än i färgers val
Får allt sin stämpel af personligheten,
Och icke af en slump i denna sal
Står Psyches saga målad på tapeten.
     En Psyche kärleksfull
Det bästa söker än i jordens mull.
För henne sorgen verkar ej bedöfning,
Men öppnar himlens portar genom pröfning.

Här spörjes öfverallt en kvinnlig blick
Kring gränserna utaf sitt rike vandra,
Och lika outtröttligt tanken gick
Så fint uppfinningsrik att glädja andra.
     Stenhammars goda fru,
Den konsten kan ej mången så som du!
Det är som i den gamla Psyche-sägen:
Den vinner allt, som finner hjärtevägen.

Och du, min värd här under gästfritt tak!
Du uppdrog ekar kring det hvita slottet,
Men stödde också Sverges största sak
Med järnsegt tålamod i Statsutskottet.
     Ur språkets dunkla schakt
En gång du diamant i dagen bragt
Och samma säkra öra än du äger,
Som ord och rytm på gyllne vikter väger.

Jag minns, vi språkat poesi, metrik
Uti det rum, där heros-bysten tronar,
Då öfver Vallmarns skogomslutna vik
I dämpadt färgspel kvällens glans förtonar.
     Jag minns, vi gingo ut
I solnedgången fram mot parkens slut.
På hvarje stig du kunde följa spåren
Af arbetsglädje sedan ungdomsåren.

Jag glömmer icke, hur du myste godt
Åt dessa vackra träd -- hur du höll af dem.
De sakta rörde sig, som de förstått
Och tackat för de hälsningar du gaf dem:
     »Nej, hvad du blifvit stor,
Du lilla planta här, alltse’n i fjor!
Och du där i skymundan, gamle frände,
Nu minns jag dig, fast jag ej strax dig kände!»

Men kväll blir natt -- i huset allt är tyst
Och endast månen går den stilla runden
Och tittar in till Förste Konsulns byst
Ur djupa skuggor utanför i lunden.
     Jag ville ännu stå
Och se i timmar mot det dunkla blå,
Där just en stjärna tindrar från det höga.
En stjärna? -- nej, ett lyckligt barnaöga.

Du späda lif, som gick, från stoftet fri,
Till fortsatt sällhet, blott i bättre zoner
Och fogar nu i himmelsk harmoni
På nytt tillsamman jordens brutna toner!
     Du, som jag aldrig sett!
Ditt forna hem ej helt du öfvergett:
På bro af klarhet, som från höjden leder,
Små änglafjät i natt gå upp och neder.

Det finns en saknad, som är ljus och blid,
Som ännu åt den gångna lyckan glädes.
Allenast upphöjd öfver rum och tid,
Den älskade för alltid är tillstädes.
     I evigt ung gestalt
Välsignelse hon sprider öfverallt --
Ditt milda stjärneöga, lilla Nina,
I natt bestrålar hemmet och de dina.



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Fjärde bandet'

Berättelser och Sägner


Hemlandstoner

Minnessånger och Tillfällighetsdikter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter