Sviklige Världens oundviklige Öd'-Dödlighets Sorg-Tröstande Liksång

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Usle Mänskebarn betrakta
               Märk och akta
Hur' ostadigt Världen står
Växel-skiftar fram-åt styrker
               Viker
               Fiker
Som Tid, Moln och blåst förgår.

Sol och Månen, alla Tusen'
               Himmelsljusen
Gånga ner och åter opp;
               Dag och natten,
               Eld och vatten,
               Gråt och skratten
Hava stadigt växellopp.

När som heta Elden slocknar
               Vattnet tjocknar
Bliva kol ock kaller snö.
               Snö blir väska,
               Kolen beska,
               Aska. Äska?
Vad som föds och ej mått dö?

Usle Mänske-Barn betrakta
vMärk och akta
Huru det i Världen går
Huru allt vad nånsin födes,
               Gödes,
               Ödes,
Ingen ting beståndigt står.

Djuren som på marken springa
               Luft-fät kringa,
Fast de av en fri natur
Måst' likväl för Dödsens fara
               Snara,
               Vara,
Rädd's hund, bössa Nät och bur.

Fiskens grav (fast han kan flyta)
               Är en gryta
Eller och en större fisk
Stora de var ljustror glimma,
               Simma,
               Rimma
Sällan om den fiskar, frisk.

Höga Trän som himlen hota
               Fast de rota,
In till andra Världen ner
Fälla Höst-dags efter raden,
               Bladen,
               Staden,
Ser det liksom skogen ser.

Trägåls Trän de bära frukter,
               Blomster lukter
(Gräset växer, vissnar bort)
Deras dem infödde Maskar
               Fnaskar
               naskar
In till trät och blomstret torrt.

Koppar som var man kan röna
               Bliver Gröna
Järnet fräter rosten röd.
Gullet och dess blanka Syster,
               Mister
               Glister
Sitt, se här är och en död.

Dyra stenar fast de håla
               Måste tåla
Döden, liksom malm och gull
Stenar spricka av hård vinter
               Klinter
               Flinter
Mur och gråsten bliva mull.

Tiden själv som är förliden
               Är av tiden
Dräpt som är och födslen feck
Men vem är som suckand' klagar?
               Dagar!
               Jagar!
En var an, vart ögnebleck!

Ögnebleck, Ögnebleck, dimma, dimman
               Timma Timman
Månen, Månen året år
10, 50, 100, Tusend
               ...
               ...
Till vår Evigvarlig vår.

Allt är vad som här kan finnas
               Och besinnas
Vad som någon mågnsin vet
Obeståndigt: Mans Bedrifter
               Skrifter
               Grifter.
Stadig är Ostadighet.

Ty gör alla myckit illa
               De som villa
Sörja denna lillas Död
Vilkens Själ ej sorg ej jämmer
               Klämmer
               Skämmer
Där han äter Änglabröd.

Lät ej pärletårar trinna
               Strömlikt rinna
Vem som med sin Gud är nöjd
Han kan han vill som vårt mesta
               Bästa
               Fästa
Timlig sorg i Evig fröjd.

Såta kropp sov sött och stilla
               Såta lilla
Trifald-salig stora Själ
In till Gud för E'er med gamman
               Samman
               .....
Var sist hälsat Far sist väl.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter