Tännforsen

En öfre och en nedre sjö
Af sofvande kristall;
Emellan dem af piskad snö
Med ens ett skräckfullt fall.

En vild sekund af skum och brus --
Och vågen fri sig drar
Ur fasans famntag lika ljus
Och lugn som först han var.

Blott tysta barrträd strand vid strand;
Så gränslös ensamhet
Att rytandet vid fallets rand
Blir stillhet, också det.

Men vandrarn ser från klippans hall
En syn, som går igen
I hvarje sönderkrossadt svall,
Han ser -- förintelsen.

Likt ensamhetens egen röst,
Så forsens dunder når
I ödemarken till det bröst,
Som här af bäfvan slår:

Att vågen måste i min famn,
Det kallar du att dö --
Och dock hvar droppe hinner hamn
I denna andra sjö!

Sortera efter datum Sortera efter poäng

Aktivera autouppdatering av kommentar

Lägg till din kommentar

Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.