Tankar om Lovskrifter över de Döde, Skrevne till Herr K*** Jämte Åminnelse av IRENE

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök
På Svensk Vers.


Det är dig nogsamt bekant, min värde vän, huru allmänt den
seden är antagen i alla tider och i alla land, att efter de döda
uppresa Minnes-märken, prisa deras levnad och stadfästa deras
namn emot glömskan. Ingen ting vore onödigare, än bevisa
denna sanning. Man kan icke neka, att ju denna plägsed är bil-
lig, och har sin början och upphov av förtjänst, tacksamhet och
vänskap : Skulle ock kunna uträtta mycken nytta, nämligen
uppmuntran till dygd och lovlige gärningar, om en opartisk
sanning där finge råda, samt smickran och egen nytta voro skil-
de därifrån. Men oförtjänt beröm på de dödas mull är nu rätt
så säkert och allmänt, som tadel över de levande : och det ord-
språk, att ingen är god förr än han är död, sannas gemenligen.
    Detta missbruk grundar sig, som alla andra, i människors
blinda egen-kärlek, falska begrepp och orätta omdöme. De
avundas över Dygden rätt så snart, som de förargas över lasten.
Den ena är dem ofta till så mycket besvär som den andra. Där-
av kommer, att dygd och odygd hos de levande mestadelen
anses efter den interesse, som andra hava att höja eller minska
densamma. Däremot som de döda ej mera äga någon del i de
levandes samfund, äro ingen i vägen, och kunna varken minska
eller öka för dem någon förmån, bliva de fritt lämnade för
avund och tadel å ena sidan, samt av väld, smickran och vinst
gärna upphöjde på den andra. När man således beser de avled-
nas Äre-stoder och minnes-runor, vad stora dygder och för-
träffelige personer där avmålas, skulle man billigt tro, att män-
niskorna över allt voro goda och fullkomliga, och att världen
vore uppfylld med klokt och dygdigt folk, vilket dock beklage-
ligen förfarenheten nekar ; Så att man i anseende där till ej
mycket kan lita på desse präktiga försäkringar, som lämnas om
de avlednas dygder och förtjänster.
    Det nyttiga ändamål, som är sanningens seger och Dygdens
befrämjande, försvinner härigenom ; ty de klarsynte och goda
kunna ej taga någon uppbyggelse av falska målningar : De
okunnige och elaka styrkas i deras fel, emedan de finna deras
räkning vid, att på så lätt sätt erhålla lovord efter döden.
    Det vore därföre att önska, det en sådan sedvana, som genom
detta missbruk blivit mera skadelig än god, kunde bringas i den
ordning, att hon svarade till sitt ändamål. Om den reglan bland
oss vore upprättad, att aldrig i våra Lov-dikter vika ifrån san-
ningen, och att ett oförtjänt beröm ansågs, som den största för-
vitelse, vilket det ock i sanning är : Vad uppmuntran och belö-
ning vore det då icke för de värdige att erhålla ett gott lovord?
    Den lärde och sinnrike Baron H o l b e r g beskriver, i sin
underjordiska resa, Potuanernas sätt, att berömma deras döda.
De upprepade den avlednes både dygder och fel ; vilket tjänte
så mycket till den avsikt de hade att göra Dygden älskvärd och
lasten vederstyggelig, som fläckar på en förträffelig målning
sticka illa av : Så att när man ser stora och berömvärde gärning-
ar blandade till äventyrs med stora fel, samt en ädel och god
Karaktär av någon särdeles svaghet fördunklad, intrycker det i
alla sinnen så mycket ivrigare uppsåt att efterfölja det förra,
som att vakta sig för det senare.
    Att vilja göra detta artigt uppfunna och nyttiga sättet möjeli-
git ibland oss, skulle, kan ske, synas förgäves, sedan vår läckra
egenkärlek blivit tillvänd, att födas och fägnas, av smickran :
Och som det är oss mer angelägit, att synas än vara dygdige.
Jag vill ock medgiva, att det skulle ännu låta sällsamt och stöta
de sörjande vänner och anhöriga, om i en Gravskrift, ansedd
efter vanan, som ett vittnesbörd om den dödas goda egenska-
per, skulle finnas tillika dess fel och svagheter upptecknade.
    Ett medel, att undvika detta, och tillika erhålla det goda
ändamålet, vore, att vid hela målningen av den döda, ej uteslu-
ta något mer än dess namn. Vore personen lovvärd, så kunde
den inrättas ganska kännbar, och åter tvärt om. Ja, omständig-
heter, ämbeten, dygder och sinnesgåvor, utförda av en skicke-
lig hand, skulle lätteligen röja originalet: Lika som, när man
vore nödsakad att avskildra något mindre gott och fullkomligt,
en liten skugga även så lätt kunde bortgömma personen, och
allena dess gärningar föreställas.
    Man kunde säga, att härav förlorade en verkelig berömvärd
den glants, som borde följa dess namn, och eftervärlden skulle
ock då tillika famla i mörker därom ; Men som slike sannings-
skrifter då ej voro inrättade så mycket för visse personers be-
röm, som för allmän nytta, och snarare kunde anses för mora-
liske än panegyriske, så vunnes därigenom ett större mål, än det
man förlorade. En rättsint skulle det ock mer fägna, att hans
levnad kunde tjäna till allmänt efterdöme, än om hans namn
lyste i odödelighet, sedan han ej kände därav varken ont eller
gott.
    Konungars och Hjältars bedrifter, samt lärde Mäns åminnel-
ser äro ock snarare ämne för Historie-skrivare än för Skalder,
och synas därföre egenteligen tillkomma dem, att lämna värl-
den slika bilder.
    Till prov, huruvida detta är möjeligit, ser du här, min kära
vän, Irenes Minnesstod. Hennes händelser äro här icke så
mycket upptecknade, som fast mer de betraktelser man kunnat
göra sig av hennes fel och dygder, lidande och olyckor, samt i
synnerhet dess invärtes tillstånd vid dödsstunden. Ett ämne,
som kan hända torde tjäna någon till nytta ; ty där till är det
förnämligast syftat. Om du, som en verkelig Sannings älskare
med ditt omdöme gillar det, så vinner jag tvenne ändamål och
ett dubbelt nöje.

                         ——————————

Så är på denna skåde-plan Ditt levnads spel förbi,
    Irene! går Du från vår dag förr än Du afton finner?
Din levnads, som Din lyckas Sol förmörknar och nedrinner
    Så snart : Ack skulle livet lik Din lust så stackot bli!
När allt vad hjärtat fägna kan, drogs undan för Ditt hjärta,
Det måste ledsna, täras bort, och äntlig dö av smärta.

    Hur olikt öde ha vi här! Hur sällsamt är vårt lopp!
Du Undermakt, fördolda hand, Du som vår livstråd spinner,
Har Du oss förelagt ett visst det ingen undfly hinner?
    Har Du evad oss händer, som nödvändigt, tecknat opp?
Ell’ släpper Du vår levnadstöm och lämnar åt oss själva,
Vårt klena skepp på havets vidd bland våg och klippor välva.

    Vi svage! huru fike vi på detta låga klot,
Vars härlighet så mycket med vår lystnad sammanstämmer,
Vars brister även drabba oss och föda kval och jämmer,
    Utgöra för oss ont och gott och verka med och mot :
Här bilda alla var för sig sitt syftemål, sin lycka ;
Allt efter som de ernå dem, de sig ock sälla tycka.

    Du blandning utav ljust och mörkt, sällsamme männ’sko-liv!
Du ordningsfulla Labyrint! Värld, Du vår livstids bana,
Som verka skiftvis på varann’: De skapte ting uppmana
    Vår åtrå, att omfatta dem : Så är vår tidsfördriv
I tiden, att bese all ting, behaga och besittja ;
Vi skapte i Naturen ä, och den för oss att nyttja.

    Men denna Männ’sko-rättighet hur olik blir han här!
När en till sina nöjen tycks Naturen själv befalla,
Och njuter allt vad äskas kan utav dess lustar alla,
    Om bröd till livets uppehåll, en ann’ ej säker är :
När hälsa, makt och överflöd det ena stoftet följer,
I smärta, armod och förakt det andra sig fördöljer.

    Månn’ det vårt egit göromål, vår gärnings påföljd är?
Förfarenhet! Du världsens ljus, ack! kom och lägg å daga,
Hur’ ofta bästa gärning måst de värsta följder draga :
    Hur’ vett, försiktighet och flit till skada utslå plär :
Hur’ största vågspel lyckas bäst, och ingen borg är säker
För händelser, som upp och ned vårt liv i omkast vräker.

    Men ett är mera undervärt, förmörkar tankan platt :
Att en och samma gärning ej en lika påföljd äger ;
Den enas dygd bereder sig Lycksalighetens läger,
    Och får med sin försiktighet den yra lyckan fatt :
En annan, prydd med lika dygd, förgäves henne söker,
Med arbet’, möda och förtjänst, som motgångs höjd föröker.

    På lika sätt en modig last till högsta lycka går
Och röner hennes hand i allt dess anslag liksom dyrka :
En annan lika djärv och stor med samma konst och styrka
    Till undergång, fördärv och nöd hans göromål utslår.
Ett fel, en dygd till lyckans spets den ena högst upprycker,
Det samma fel, den samma dygd en ann’ i stoftet trycker.

    Så sällsam irrgång är vårt lopp, vår värld så mörker är,
När vi med högsta aktsamhet de yttra ting betrakta,
Och lika noga inom oss uppå vårt väsend akta,
    Bese vårt hjärta, vårt förnuft, vår lustar och begär,
Hur’ allt vart annat räcker hand och fram till målet driver
Vad slute vi? Att detta allt oss obegripligt bliver.

    I första åsyn tänke vi allt utan ordning sker,
En slump syns tidens gång och lopp : Vi ivras i vår yrsel,
För all den orätt, brist och nöd, och märka ingen styrsel
    Utav en hög och evig makt, vars orsak man ej ser.
Hur’ kan oändlig godhet här så mycket ont tillåta?
Hur’ kan villfarelse och fel till högsta ordning båta?

    Men liksom ögat svagt och klent en stjärna skådar an,
Och dömer hennes storlek av den vidd det innefattar,
En hel och snart omätlig värld blott som en tärning skattar,
    Och utom högre kunskapsljus ej annat sluta kan ;
Så ock ett slögt och ändligt vett, hur’ litet kan det hinna,
Att utom sina gräntsor gå och sammanhanget finna?

    Den starka hand, som styrer allt, långt högre är för oss,
Mer obegriplig, längre skild ifrån förnuftets öga,
Än stjärnan i sin högsta gång uti det välvda höga
    Är för vår syn, än var en sol av vintergatans bloss,
Som skönjas knappt, ej räknas må av mänsklig konst och snille,
Men är’ likväl och vittna nog om man dem neka ville.

    Är nu ett skapat verk för högt och för vårt vett för stort,
Naturens gång och hemlighet så litet av oss känder ;
Vad under om den är fördold, som tid och världar vänder?
    Som till sin början evig är, som allt av intet gjort ;
Sku vi förstå hans göromål och se vart ut de syfta :
Hur’ kunna matkars klena syn sig upp till Solen lyfta?

    Ack! häpna, usla männ’sko-vett, och stanna i ditt hot,
Gack högmod och otålighet uti Er vanmakt neder ;
En evig vishet likafullt i evig ordning leder
    Vad han har gjort, oaktat allt ditt mörker och ditt knot.
Ja, säger du, det är hans makt ; Men varför’ har han givit
Mig känsla utav ont och gott, att det min plåga blivit?

    Ack! därför’ att hans mål är stort, och du har början fått,
Ej för ett nu, en hastig blink i tidens korta ställning,
Som medel till din sällhet är, men ej din vedergällning ;
    En prydder väg, men ej ditt hem ; en förstad till det slott,
Som ljus och salighet berett, och evigheten strandar,
Som innesluter åtskild rum för alla skapte andar.

    Vi tröttas du av några steg för detta höga mål?
Och kallar ond en gång, som dig till evig lycka leder?
En övning mer ell’ mindre svår, som dock ditt väl bereder ;
    Vi är den känslan dock så öm och här så litet tål?
Som ej är gjord så fin och hög, att tidens skatter vinna,
Men för fullkomlighet, att GUD det högsta goda finna.

    I tiden sök då icke det, som aldrig vinnes där,
Beständig ro, förgäves den här nedre efterfikes :
Ej någon jordisk sällhet med varaktighet förlikes,
    Ehuru ljuv hon synas må, hon dock förgänglig är :
En brist, som blandar fruktan in i allt vad sinnet nöjer,
Som under ägande och hopp sitt våld dock lika röjer.

När allt så otillräckligt är, att verkligt nöje ge,
Vad är det då för tomma skal, som vi ge namn av lycka,
Ett mer ell’ mindre mått av det, som lustar, vana smycka,
    Som mest blir ont ell’ gott för oss, allt som vi det anse ;
Vi kalle ära när ett stoft det andra överlyser,
Och när man höga tankar om vars annars dårskap hyser.

    Om ryktet talar till vårt pris, ell’ det oss fälla må,
Vad är det? Människors behag, som döma väl ell’ illa
Av egen kärlek, vana, smak, sig mestedels förvilla,
    Vid skalet häfta, sällan plä i grunden insikt få ;
Vad är väl mera falskt och blint än ryktets rop och tankar?
Kan sällhet i ett ljud bestå, som likt med vädret vankar?

    Vi ofta döme lycklig den, som suckar vid sin lott ;
En arm, som söka skall sitt bröd, avundas vid den rika,
Som, lika torftig, sitt behov med sorg måst efterfika ;
    En hög och kräslig vämjes vid sin prakt när han den fått,
En ringa av en liten del långt mera nöje fattar ;
Ho är nu lycklig, rik och stor? Den själv sig såled’s skattar.

    Inbillad sällhet, som av tid och tycke värdet dra’r,
Ack! lösa grunder, huru snart förvändens I och falla?
Och likväl bygger sig på Er vårt mål, vår’ nöjen alla ;
    Vad under nöjet då är tomt och intet verkligt har?
Om ont och gott, om väl och ve vi ständigt oss bedraga :
Världs omsorg! huru litet värd är du, att oss intaga.

    Men om ock något verkligt svårt av plågor blir vår del,
Nöd, sjukdom, brist och oförrätt vår levnads kedja binder ;
Vad är det mer? de äro oss, kan hända, mindre hinder
    Uti vårt föresatta mål, än lyckans blida spel,
Som nöjer, men förtjusar lätt : Ho vet? den dolda handen,
Att snart fullborda sina verk, täcks bruka dessa banden.

    När vi om värld, om tid och liv städs rätta tankar ha,
Vad kunne vi väl fordra här? vad vilje vi dock vinna?
Än mer, än med en övad själ igenom världen hinna,
    Och vad Försynen delar oss med hopp och stillhet dra :
Vår lott, än mer och mindre ljuv, som Han ser nödig vara,
Skall evighetens fulla dag en gång för oss förklara.

    Till detta Ljuset har Du gått, från natt och skugga fri,
Irene! Du, vars levnadsväg med törne sådder varit,
Vad motgång och olycka nämns i dryga mått förfarit,
    Att alla världsens nöjen Dig en galla måtte bli :
Allt rycktes undan för Ditt bröst, vart sig Din åtrå vände
Blev allt förment : båd’ dygd och fel Dig till olycka lände.

    Du syntes icke ämnad till så bitter levnadsgång,
Naturen Dig de gåvor gav, som lycka teckna ville :
Ett hjärta ömt, behaglighet, ett sinnrikt vett och snille ;
    Ack! att allt detta lände Dig till oro, kval och tvång!
Med mindre glants, med mindre dygd en ann’ till lycka hastat,
Igenom samma fel som Dig i motgångs mörkret kastat.

    Men detta ödet, som så hårt och sällsamt syntes Dig,
Ett vittne var, att Himlen höll Din själ sin tuktan värdig :
Hon skulle snart sin luttring få och bli till målet färdig ;
    Ty måste hon av ingen ting i tiden glädja sig,
Att världsens nöjen henne ej i bojor skulle sätta,
Som var för Ädel, fin och hög, att sig i stoftet mätta.

    Så drog den högsta kärleks hand Dig såled’s till sig opp :
Den syn, för vilken världen förr med retand’ strålar lyste,
I grunden se och känna fick vad flärd hon i sig hyste.
    Den åtrån, som orolig förr kring tidens skatter lopp,
Förbyttes i ett stilla lugn, se’n världsens hela värde
Att känna och förakta Du av vett och övning lärde.

    När Själen såled’s var beredd och lös från alla band,
Så kom den sälla frihets stund, att kroppens ok avbåda :
O! vad för överlåtenhet bland smärtor sågs här råda,
    Och tålamodet ha uti ett sinne överhand,
Som förr, av oro, kunde ej i något vila åga :
Nu undergivit, stilla, nöjt i högsta nöd och plåga.

    Så lyser under töcknen fram Försynens dolda makt,
Att vi ock stundom kunna se av denna Sol en strimma,
En orsak till dess göromål vi efteråt förnimma,
    När han sitt mål fullbordat har, sin viljas slut fullbragt,
Dess tuktan blir oss dyr och ljuv, vår’ plågor bli oss kära,
Vi röna kärlek uti allt, fullbordan av GUD s Ära.

    I sådant tillstånd gick Du bort, Irene, säll och glad ;
Den Högste vant sitt mål med Dig, och Du har lyckligt hunnit
Utur en obehaglig dröm, som Dig i oro bunnit,
    Så länge Du i mörksens natt här nedre läger had’;
Men tjänte dock att väcka Dig, att snart ur mörkret hinna,
Och med så mycket högre lust, det nya Ljuset finna.

    Nu skådar Du Dig däri mätt, och stillar Ditt begär
I det, som är väsentligt, och ej lida kan förandring ;
Om Du nu ser tillbaka på den korta tidsens vandring,
    Månn världsens tryck och oförrätt Dig minsta oro bär?
Nej, om Du minns den låga mull, och vad Dig därpå hände,
Så smakar Du, med dubbel fröjd, förändring på elände.




Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter