Tatterskan

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Ja, tussa hunden med ilsket tjut
Att slita min kjortel sönder
Och skäll mig häxa och drif mig ut --
Jag skrattar åt herrar och bönder.

Jag skrattar åt eder, ni hjärtlösa pack,
Åt eder, ni adelsdrängar.
En vacker dag får ni hösta min tack
För edra skällsord och slängar.

Jag sett hvad jag sett, jag vet hvad jag vet.
På borggården fick jag ej stanna,
Men såg dock hans högvälborenhet,
Den unge med rynkad panna.

Hans blick var som eldkol och kindens färg
Var hög som det sjudande modet.
Hur fick det med ens sådan glöd och märg
Det vattniga adelsblodet?

Han blir er en djäfvul -- det såg jag strax.
Han får ej för ro skull makten.
Hur skall han ej rida bland bondens ax,
Då hornen skalla till jakten!

Det draget kring munnen, hur var det hårdt!
Han blir er en farlig herre.
För edra söner blir lifvet svårt,
För edra döttrar än värre.

Så många släkten, som aldrig fått
En droppe af sötma smaka,
Sin lystnad sparat för honom blott,
I honom de komma tillbaka.

Den spotska läppen, som kröker sig
Inunder de tidiga fjunen,
Har stillat sin första törst hos mig,
Då skogen var paulunen.

Den rike junkern, som sätta skall
Sin häl på tusendes nacke,
Min pojke är han i alla fall,
Bland buskar född i en backe.

En kväll vid slottsporten stod jag skygg,
Af hunger och trötthet bruten,
Och gossen hade jag på min rygg,
Han hängde i byltet knuten.

I borgförstugan lät nådig frun
Mig tak öfver natten skänka;
Se’n gick hon belåten till ejderdun
Att drömma om änglar kantänka.

Hon också hade en nyfödd en,
Familjens hopp var den ungen,
Den gamle gemålens ögonsten --
Han själf var till hofs hos kungen.

Jag väcktes om natten. I stenkallt hvalf
Uti sin sofdräkt den hvita
Stod borgfrun och lyktan i handen skalf
Och kinderna voro som krita.

Hon kväft sitt barn i en ljuflig dröm.
För mjukt hon visst låtit bädda!
Nu flöt hennes tal som en hviskande ström,
Hon bad mig att hjälpa och rädda.

»Min man -- familjen -- ditt barn mig gif!»
Så gick det i stammande ramsa.
Hvad värde fick ej det späda lif,
Som födts af en landsväg-slamsa!

Den höga frun fick sin vilja fram,
Landstrykerskan sade ej nej.
Men i min fattigdom och min skam
Det guld, som bjöds, tog jag ej.

På krucifixet lofvade jag
Bevara familjens heder,
Som bunde ej annat där vid lag
Mig bättre än alla eder!

I morgongryningen smög jag ut,
Då borgen låg tyst och öde.
Inom det trasiga byltets knut
Jag hade den lille döde.

I träsket, som svart och stilla stod,
Beskuggadt af knotiga pilar,
Förtryckarnes sista bleka blod
I gyttjan på botten hvilar. --

Jag kommer från slottet. Jag sett min son.
Sin nya häst han försökte.
Då lyftes mössorna långt ifrån,
Och ryggarne djupt sig krökte.

Jag såg hans trotsiga ögons brand
Och trädde ett steg för nära
Och fick mig på kinden en blodig rand --
Hans ridpisk skall packet lära!

Han brusade fram som en hvirfvelvind,
Det bar öfver äng, öfver mosse.
Det kännes som balsam på min kind,
Min mörke, härlige gosse!



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Andra bandet'

Tankar och Toner


I Afrika. 1880

Firenze och Sorrento. 1880-1882


Fantasier och Verkligheter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter