Til Mutter på Wismar, rörande Hans Jergen, då han blev utpiskad ifrån Balen
Se Hans Jergen hur han sig bockar,
Kläde kring hufvud och plåster på mund,
Svarta håret i hängande lockar
Flaksar kring öronen som på en hund;
Med stopet i näfven han på Krögarn ser.
Niemals Schvachbier, bringt mir Dobbeltbier.
Naa, anjetzo hier;
Seynd sie nun so gutich, Schteet på tin kranne;
Gesundheit, plaisir!
* * *
Mässings-kammen blank bak i nacken
Glimmar mot ljusen så blekgul och matt;
Hvar gång Jergen han knarkar med klacken,
Blixtra stråpärlorna uppå hans hatt.
Men Nymphen tar stopet, och hon ropar drick!
Ach! mein Schatz, Engels kindlein! wer ich?
Excusirn sie mich;
Seynd sie nun so gutich; warten sie nun; gleich
im augenblick.
* * *
Lustigt! Jergen klunkar sig mätter,
Flåsar och skrattar, sen bjuder han opp;
Händerna hvirfla med långa Manschetter;
Satan och kärleken plåga hans kropp.
Nu halka du Jergen; stötte du ditt lår?
Nein, Packatell! Hechre schtimm then Tenår.
Minuette encore!
Seynd sie nun so gutich; Nun gantz piano, nun
forte; kutår!
* * *
Jergen tyst! ej musiken förvilla;
Nympherna sjunga, nå tig nu din hund.
Midt uti dansen står han helt stilla,
Rätt som han står, dansar han om en stund,
Med handen på ryggen trippar han så lätt.
Ach meine Seel wo ist mein bouquett?
Encore minuette!
Seynd sie nun so gutich. Nun mit erlaubniss
der kleine flageolette.
* * *
Mutter se uppå Tysken den dåren,
Guldguler råck och väst af cattun,
Skjortan hänger ut mellan låren,
Byxorna fulla med fläckar och dun.
Kör ut'en på porten; Marsch nu, ett, tu, tri!
Gott schwere noth, parbleu, sacristie!
Was befehlen sie?
Hohl mich der Teuffel! Hundschfott, Carnalje,
und Racker-parti!
Aktivera autouppdatering av kommentar