Till Äran

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

 Gudinna, som thronar, i bländande glans,
 På bergens åldriga topp,
 Och vinkar, med glimmande skärnors krans,
 Den unga Täflaren opp!
 
 Dig, Ära! mitt hjärta sitt offer bär,
 Vid harpans väldiga röst.
 Hur brann Din låga ej, ren och skär,
 I gossens eldiga bröst!
 
 När ensliga Månen till Jorden gjöt
 Ur vintermolnen sin blick,
 På knarrande snöfällt i skogarnes sköt,
 Om Dig, han, drömmande gick.
 
 Och svajande fanor i drömmen såg
 Och mäktiga härars gång.
 Såg blodet hvälfva sin frusande våg
 Vid styckens döfvande sång.
 
 Hell honom, Gudinna! som Du förtror
 Din kärleks eteriska fröjd!
 Så fri och lycklig ej örnen bor
 I fästets lysande höjd.
 
 Må veklingen rusas af Tärnans blick,
 Af drufvans skummande must,
 Den girige ligge i drakeskick
 Och skåde på guldet sin lust!
 
 Hvad utan stolthet och fräjdadt namn
 Är människolifvet väl?
 En ros, som forblomstrar i öknens famn,
 Ditt lif, du suckande träl!
 
 Snart bleknar ungdomens mörka hår
 Och skönhetens purpurkind,
 Snart Lyckans Eden forhärjadt står
 Af Ödets tyranniska vind.
 
 Men evig är Äran. Ej dyster höst
 Förtär dess blomstrande glans,
 Ej bytes dess lockande silfverröst,
 Ej vissnar dess glimmande krans.
 
 Ej jag, Gudinna! skall, jublande, nå
 Din stjärn-omglimmade höjd,
 Ej jag skall segrande digna uppå
 Ditt läger, rusig af fröjd.
 
 Snart ser man ej längre mitt forna rum
 I lifvets grönskande dal,
 Snart dväljes min skugga, blek och stum,
 I dödens nattliga sal.
 
 Och ingen harpa, i vintrens quäll,
 Mitt lof för ringarne slår,
 Och ingen Flicka till Skaldens häll
 Med offerblommorna går.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter