Till Climene

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Climene som så ljuvt i Sunnanskogen kväder –
Och med sitt herdaspel de närmsta Lunder gläder –
Philemons högsta lust, som hugnar ock hans hjord,
Tag av en okänd hand med vänskap desse ord :
Lät mig min undrans fröjd och längtan få förklara
Att se och hälsa Dig bland lärda Nymfers skara :
Kom Du ! Herdinnors pris, och öka nu den hop,
Som vishet fägnad ger, som väcker avunds rop.
Vi länge hava fått av vanans tvång och lära
Okunnighetens ok på späda axlar bära.
Nog länge har vårt Kön i mörker blivit stängt,
Naturens fria bud av tvång och Dumhet vrängt,
Men hennes jämna lag sin ordning aldrig byter.
   Den ädla drift hon ger allt hinder genombryter :
Hon icke bunden är av konstens tyranni –
Hon ofta kvävas kan men aldrig dödad bli.
Månn till en synåls bruk hon endast velat ärna
Den kraft, som ofta röjs uti en kvinnohjärna,
Att tänka starkt och kvickt, med lätthet sanning se,
Att minnas och med smak sin tanke bildning ge ?
Månn all den färdighet man plär hos könet skatta,
Att muntert finna sig, att råd i faran fatta,
Till intet annat gryn i världen nyttjas bör,
Än hindra lågans fart, som gröten vedbränd gör ;
Ell’ månn det aktsamhet i annat ej behöver,
Än att en stek ej bränns och mjölken kokar över ?
Skall slughet, påfundskraft, ej större övning få,
Än dräpa ädel tid och kort i bordet slå ?
En frisk och viger kropp blott öva sig i niga
Och hälsan tröttas ut i vagn och Trappor stiga ?
Skall läcker Talekonst ej finna bättre val,
Än i vad nytt som spörs i Skvaller och förtal ?
Vad fin och utvald smak vårt kön då medfödd bliver !
Tänk vad för härligt gagn hon värld och samfund giver,
När vid ett Nattduksbord hon prövar, granskar, ser,
Om Hatten större glans än Diademen ger !
Att döma, sunt och rätt den dolda sanning finna,
Skall denna Himlakraft ej bättre ämne hinna
Än vad för krämpas art den sjuka Moppa har
Och vad för list var gömd i Damons djärva svar ?
Ack ! våld och Tyranni ! månn världen det förbättrar,
Att halva släktet sluts i Dumhets trånga fjättrar,
När brist på hjärnor röjs i Sysslor och i värv ?
Men falska föredom, du människors fördärv,
Du är det olyckshjul, som allmän ofärd driver,
Som gör att världen mörk, förvänd och lastfull bliver,
Du var från början med, du alla tider följt
Och jämt för mänskors Syn den rena Sanning döljt,
Du blandar dig i allt, du härskar utan nåder,
Hos vilt, hos höfsat folk, ditt blinda välde råder,
Du är de dummas Gud, den visa, som Dig styr,
Du dock i spåren når, då han som mest dig flyr ;
Han ofta fångat dig, men aldrig hunnit döda,
För Sannings skarpa svärd han tvingat dig att blöda,
Men Hydran lever dock, hon hundra huvud bär,
Och nya växer upp för ett som krossat är ;
Ty hopen myndig är, som för dess dyrkan strider,
Från Sokrats, Galilae intill Helviti tider.
Han var och är sig lik, han tror sig sannings tolk,
När i sitt blinda nit han sårar hennes folk.
Ja ! lät ock hopen fritt i falska färgor blänka ;
Men du som söker ljus och tror dig kunna tänka,
Dig passar icke väl så slöga tankesätt,
Mot könet allraminst förfäkta vanans rätt,
När du vår tankekraft till Dumhetsfängslet dömer.
Månn i din djärva dom sig intet högmod gömmer ?
Månn avund ingen del i denna grymhet har !
   Hon röjs fast hon till skygd en ärbar Mantel tar.
Men fåfängt vågar hon naturens lag att vrida :
Att kväva ner vår eld, vår Mänsko-rätt bestrida ;
Från världens första Sol, i tiders minnesstod,
Vi Kvinnor haft som lyst av Lärdom, vett och mod ;
Att räkna denna flock min penna icke hinner,
I alla Stånd och värv man dessa Ljusen finner,
På Troner, på Parnass, i enslighetens skygd,
Naturens höjd de nått i vett och hjältedygd.
Men att de flesta långt från detta målet stanna,
Har fostringssättet gjort och föredom och vana.
   Då mången redan gått och än ur banden går,
Är ju ett klart bevis på vad vårt kön förmår ?
En evigt stadgad Lag naturens rätt försvarar,
Och verkställd sanning bäst vad nu är sagt förklarar.
Climene, som din ro i vishets dyrkan har,
Och regel till din dygd av hennes Lagar tar,
Som speglar all din plikt i hennes rena strålar,
Det är av hennes ljus, som allt ditt väsend prålar ;
Du visar att din dygd en dubbel styrka får,
När hon av vishet styrs, när hon sig själv förstår.
Ditt efterdöme bäst kan Avunds skäl bemöta.
Du jämte Lärdoms-ro kan kvinnoplikter sköta :
Du är din makas Sol och dina vänners fröjd,
Av ljus och kunskap blir din ärvda dygd förhöjd ;
Ditt ljuva levnadssätt, din ödmjukhet i seder,
Bevisa ock att vett till högmod ej förleder,
Tvärtom det ser sin brist, när fjollan stolt och tvär
I Dumhet yvar sig och yr av dårskap är.
Det är vid hennes kraft, vi felen övervinna :
Herdinna, följ den vink som dig Minerva ger,
Se hur hon hyllar dig, hur SångGudinnan ber !
Du främjar hennes konst, du känner hennes nöje,
Och Gudaspråket är ditt tidsfördriv och löje ;
Mig ryktet det har sagt ; lät höra här din röst,
Och Sjung den ädla ro, som ger i plågor tröst.
Gudinnan reder dig en krans beständigt fager
Av vishets egna löv, och du är värd din lager.




Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter