Till Det Höga och förnäma FRUEN-TIMRET

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Som Hans Kongl. Maj:t Och hela det Kongl. Huset till nöje,
anställte ett Skåde-Spel. I Stockholm, 1684, i Jan.

Vem sannar icke med när våra Skalder skriva:
Att Kvinnor större glans och prydnad Världen giva,
    Än allt vad eljest Namn av högsta Fägring bär;
Så vitt som Phoebi glans den mörka Klimpen målar,
Och allt vad rörsel har, med Klarhet överstrålar,
    Bör Kvinnan vördas högst, som Solen jämlik är.
Hon är den Högstas Bild, Naturens Mäster-Stycke,
All Dejlighets begrepp, ett ovärderligt Smycke
    Av Himlens milda Hans beredd och sammansatt;
Vill hon en endast gång de sköna Ögon vända
Kan deas strålars kraft i Själar lågor tända,
    Kort, hon är Himlens Skänk, och Jordens största skatt.
Men det är litet än; utvärtes Skönhets stycker
Är tomma Musselskal, dem ingen Pärla smycker,
    Är stenar utan glans och Rosor utan Lukt;
En dejlig skapad Kropp med vishet sammanparad,
I vilken Skönhet blir av sinnrikhet förklarad,
    Och kroppsens fägring öks av Själens dygd och tukt;
Vem kan, varvid en slik med skäl bör liknas, finna,
Och säja, om hon mer än Ängel ell' Gudinna.
    Helst när hon hög av Stånd, till Bloden Adel är,
Vad Dygden verka kan i höga Bröst och Själar
Är mer än uppenbart, ty rykets mun förmälar,
    Att inga tiders tid det nånsin glömma lär.
Vad Rom i många år för ovärderligt aktat,
Och Frankrik's hetsighet som makalöst betraktat,
    Har i vår kalla Nord sin fulla glans tillnått:
Doch må de billigt sig till högsta Ära räkna,
Och in vid Månans Rand till evigt minne teckna
    Att Fruen-Timmer var, som dem har övergått.
O Ädla Dygde-Skar! o Sällskap utan like!
Ert höga Samfund är Fullkomlighetens Rike,
    All Skönhets Skåde-Plats, och Angenämhets Bo,
Här syns Natur och Konst som med var annan strida,
Åt ingendera sig vill övervunnen lida.
    Och större vishet här än på Parnassen gro.
Er maklösa Lek, om den Lek får heta,
Dock om man nogare vill saken efterleta,
    Så skönjs här grannelig Ert Himla-Höga vett:
Ty Dygden den vår håg ej utan möda fattar,
Och för en amper rätt, för tyngd och börda skattar,
    Blir genom Lek och spel oss Ljuvlig söt och lätt.
Här är en sådan Lek, som Sinn' och syn förnöjer;
Och tankarna till allt, vad Lovligt heter, böjer;
    En Lek, av vilken man helt rönligt veta får,
Hur Språkens vetenskap och Sinnens gåvor flera,
Var av en part hos oss onyttig syssla göra,
    Vårt Ädla Kvinno-Kåon, så över sirligt står.
Och vem kan allt vad här förträffligt finns, beskriva,
Det lär i allan tid ju obeskrivligt bliva,
    Och ryktet övergå, ehuru stort det är:
Men varmed vill då Jag min dristighet försvara,
Som sina gräntsor sig har vågat överfara,
    Och med en olärd Dikt Er vara till besvär;
Mig hade bättre bort det Höga Samkväm prisa
Ell' och med tigande min vörnad mot dem visa,
    Och lämna dess beröm åt någon Höglärd Man;
Men allt för fåfäng sorg, när Jag mig rätt besinner
Och saken överser, Jag mer än klart befinner,
    Att verket i sig själv sig bäst berömma kan,
Dock lär Er Höga Dygd likväl min ursäkt göra,
Att Jag mig understått min svaga Penna röra,
    Ty viljan alltid bör för verket tagas an;
Fast hon sitt ringa vett här med tillkänna givit,
Och icke som sig bort, om detta verket skrivit,
    Har hon dock större rätt därtill än någon man.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter