Till Frans Hedberg.

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Vid en fest på Hotel du Nord efter elevernas uppvisning å K. Dramatiska Teatern, då författaren som debut-aspirant åtagit sig att sufflera i pjäsen Stora flickor som då gavs. Bland de uppträdande voro Hilma Tengmark (Fru Ankarcrona), Thérèse Björklund (Fru Bobergh), Selma Lindqvist (Fru Wennerström), Lotten Jansson (d. som Fru Hellander), Georgina Bäckström, Mathilda Grabow, Herrar Törnqvist och Christiernsson.

(1869).

En främling djärvt bland Er jag träder
och äskar ljud med glasets klang,
därför om tillgift först jag beder
förrän jag börjar min harang.

              *

        Det var vår i vår Nord,
        ur den tinande jord
sina blommor sipporna sköto,
        jag blev led vid min bok
        och i väggen den vrok,
så Muserna tårar göto.

        Jag på lärdom var trött
        sen min ungdom jag nött
ibland glosor och themor så döda.
        »Nej då -- heldre aktör --
        ja i nödfall sufflör --
än som läkare kyrkgårdar göda!»

        Så jag jublade glatt,
        och fick på mig min hatt,
till teaterns kansli så jag hastar.
        Och jag blev debutant,
        sådant går nog galant,
över rollen jag genast mig kastar.

        Sen om natten jag såg --
        i min dröm -- var där låg
för min fot en massa med lager
        och applåder det ljöd,
        som bort väcka en död
och jag vaknar och då var det dager.

        På min klocksträng man drog,
        på min dörrspegel slog
och sig tycktes ej minsta genera
        ordonnansen det var
        som en kallelse bar
att jag skulle på scen och statera.

        Skulle jag spela folk,
        jag en Musernas tolk,
Skulle jag gå stum bland de andra?
        Det gick ej i min plan;
        nej, jag bryter min ban
och vill ej som lärpojke vandra!

        Så jag rasade på,
        hur det än månde gå
jag lagern strax åt mig rövar,
        men mig mötte blott hån,
        man mig höll för ett fån,
och sin munterhet på mig man övar.

        Då brast modet till slut
        sen jag väl rasat ut
och som Ikarus vinglös låg slagen,
        då jag hör på en gång
        uti fjärran en sång,
jag mig kände så sällsamt betagen.

        Den mig genast gav tröst
        ty den kom från ett bröst
som i sorgernas skärseld blev prövat.
        Om den kraften han kvad
        som så tyst gick åstad
men i sekler storverk har övat.

        Huru dropparna små
        på en sten kunde rå,
kunde gruvor i urbergen schakta.
        Och jag sången förstod,
        den var enkel och god,
den mig lärde att skynda så sakta.

        Och här finns väl ej en
        som ej känner igen,
dessa toner från lärarens lyra!
        I min själ stå de kvar,
        jag i minnet dem har
när jag frestas av ungdomlig yra.

        Nu blir visan för lång
        och min barm blir för trång
att på tacksamhetskänslorna bära,
        nu ett tack och lev väl
        vi av hela vår själ
till den vördade lärarn frambära.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter