Till Johan Ludvig Runeberg på hans 70:de födelsedag.
Till det oförgätna landet bortom Bottenhafvets våg
Går af önskningar och böner vördnadsfullt ett festligt tåg;
Hvad de unge ljufvast drömde, allt hvad hjertat kände bäst
Sända de som tack till sångens sjuttiåra tempelprest.
Står ej sångartemplet färdigt på »det öde Finlands skär»,
Bygdt af dig åt höga magter, hvilkas tjenst du vårdar der?
O så låt det unga Sverige, på hvars språk din stämma går,
Fläta några enkla blommor i den gamles silfverhår!
Djupt ur Finlands egna klippor tog du diktens urgranit,
Och om fosterjordens tjusning talar verket bit för bit;
Men — hvad underbar förtrollning! — sånggudinnans milda hand
Gaf åt allt ett marmorskimmer från det gamla Hellas' strand.
Hur de fina ådror grenas, blånande som Saimens våg,
Svällande, som tankar svälla djupt i mästarsångarns hög!
O hur skimrar ej det hela i en dager grekiskt varm,
Som de underbara känslor skimra mildt i skaldens barm!
Hur den höga gudaboning skiner mot en himmel blå!
Se, hur aftonsolen smeker gafvelgrupperna derpå!
I den ena tronar Fjalar, gråe konungen i Nord,
I den andras midt Leontes står vid Dikes altarbord.
Nordens ära! Ej du glömmes, medan Sverige än har män,
Ej så länge fria hjertan klappa i dess bygder än.
Ej så länge malm det finnes än i berg och tungomål,
Ej, så länge Sverige finnes, kan det glömma Fänrik Stål.
Hör, de klinga, dina toner! Vilja vi vid Fyris strand
Sjunga, hur vi Sverige älska, o då sjunga vi »Vårt land »;
Hvarje nordisk tärna känner dessa himlaburna ljud,
Rodnar älskande med Hanna, "suckar med furst Woldmars brud.
Se, det skymmer sedan länge i den svenska sångens lund,
Våra store längesedan somnat i den långa blund,
Våra mästare ha skridit i det tysta, djupa ner,
Och de gudavigda harpor — ingen kan dem stränga mer.
Men från minnets aftonhimmel, der de höge ha sin gång,
Lyss, det klingar som en helsning der till dig en bättre sång!
Till din hydda, fader, skådar en befryndad stjerna ner
Och bestrålar glad din ära. Och den stjernan är Tegnér.
O, en gång om stormen kommer, hafvet rodnar som i blod
Och det hotar att förblekna, våra fäders mannamod,
Skola du och Frithiofssångarn, strålande från himlens famn,
Svenska diktens Dioskurer, lysa oss till ärans hamn.
