Till Louis Wrede
Det var i blomsterstaden
En kväll du ringde på
Vid lilla gallerporten,
Som öppnas blott för få.
Det hvita trädgårdshuset
Kan du ej än det se?
Där glöder azalea,
Där doftar rose de thé.
En strålklädd fée på trappan
I dörrens mörka ram
Hon stod i månens strimma
Mitt hjärtas egen dam.
Du ville se hur lyckan
Ej tarfvar världens nåd,
Blott friheten och dunklet,
Lik skogens villebråd.
Men du, den säkre skytten,
Du hittade dess stig,
Fast dina hvassa pilar
Hit icke följde dig.
Där ljöd ett gladt välkommen
Ur månens strimma klar:
»Välkommen, vän från fordom,
Densamme som du var!
»Densamme som vid sundet
Du är i Arnos dal,
Du byter icke färger
Och ändrar ej signal!»
Hvad skall jag kunna säga,
Som denna röst ej sagt?
Haf tack för alla bilder
Ur minnets rika schakt,
För löjets kvicka lekar
Från hof och stad och skog,
Berättade i lunden,
Där näktergalen slog --
Dock mest för ögats skimmer
Midt under skämtets ord,
Som talte varmt, allvarligt
Om trofasthet i Nord!
Aktivera autouppdatering av kommentar