Till Onkel Adam

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

(Den 6 Juni 1883.)


Jag fick i handen en kalender,
Som fordom var af gåfvor bäst,
När den kom fram på julklappsbordet,
En årlig efterlängtad gäst.

Nu tog mig lusten att se efter
Hvad för en halt, som fanns uti
Förtjusningen för tretti år se’n
I diktning och litografi.

Jag såg med vemodsblandadt löje
Diverse grymma konterfej;
Än värre var det ställdt med texten --
Hur ängsligt gammal var den ej!

Men bland så mycket rost och mögel
Ett namn åtminstone höll ton;
Den glädje, Onkel Adam skänkte,
Var ingen barndoms-illusion.

Du käre Onkel -- just i Gåsgränd
Så sällsamt gripen nyss jag blef
Att, medan ögat än är fuktigt,
Jag måste skrifva detta bref.

För tretti år se’n i mitt hjärta
Med barnstil redan skrefs därpå --
Nu är det tid att det görs färdigt,
Och att det ändtligen får gå.

Den stora populariteten
Jag fattade så ung jag var,
Men hemligheten af din styrka
Den stod först efteråt mig klar.

Nu vet jag den: »en svensk, som skrifvit
För svenskarne» -- det duger det!
Den enkla titeln väger mera
Än all estetisk härlighet.

Från kammarlärdom och förkonstling
Och hvar och en kinesisk mur,
Som stänger folket från det sköna,
Du flydde ut i svensk natur.

Där föll på ängen lyckoörten
Fyrväpplingen uti din hand;
Du tydde sagan om den neckros,
Som gungade vid tjärnens strand.

Och detta folk, hvars hjärta klappar
Bland furudoft i Sveas bygd,
Hur drog du icke fram i ljuset
Dess ädla malm ur vadmalns skygd!

Hur har du icke, först af alla,
Förstått och skildrat fattigman:
Träskeden bredvid silfverskeden
En plats vid diktens taffel fann.

Och dessa friska folklifsbilder
Med fjällnatur och norrskensljus!
Fiolerna i bröllopståget,
Som klinga genom Tännfors-brus!

Just därför att så varmt du älskat
Det land, hvars barn du kände dig,
Mot kasternas och flärdens välde
Du också ärligt förde krig.

Och småsinthetens mask, som spåras
Likt fina, svarta stygn i frukt,
Du lade under mikroskopet,
Skråköping du tog i tukt!

Men aldrig, aldrig var du bitter,
Hur kännbart än satiren slog,
Af kärlek styrdes jämt din penna,
Och fast du harmades, du log.

Jag vet, din dikt man förevitat
Det där, som kallas för tendens,
Då skalden, narrad af sitt hjärta,
Beträder verklighetens gräns,

Då mellan yppighet och armod
Han sina paralleller drar
Och blottar all den nöd, som mången
Hälst lämnade i skuggan kvar.

Var glad du Onkel, fast kritiken
Kom med protester här och där.
Hvem vet om icke just tendensen
För Sverge gjorde dig så kär!

Det svenska och det innerliga
Skall öfverlefva teorin;
Ej konsten, utan hjärtats snille
Gör oförgänglig poesin.

Liksom ditt verk i daggfrisk ungdom
Står kvar ifrån en tid som flytt,
Se’n glömskan gallrat ut oss andra,
Af våra barn du känns på nytt.

På nytt de lyssna till den maning,
Som var ditt enkla lefnadsbud,
Att älska mer än lyckans håfvor
Sitt land, sin like och sin Gud.



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Fjärde bandet'

Berättelser och Sägner


Hemlandstoner

Minnessånger och Tillfällighetsdikter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter