Till en fogel

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Säg mig, du lilla fogel,
Der mellan almens blad,
Hur kan du ständigt sjunga
Och ständigt vara glad?
Jag hör din röst hvar morgon,
Jag hör den hvarje qväll,
Men lika ren är stämman
Och tonen lika säll.

Ditt förråd är så ringa,
Din boning är så trång,
Dock ser du mot din hydda
Och sjunger hvarje gång.
Du samlar inga skördar,
Och inga kan du så;
Du vet ej morgondagen
Och är så nöjd ändå.

Hur ges det icke mången,
Som gods och håfvor fått,
Som land och riken äger
Och bor i gyllne slott,
Men helsar dock med suckar
Och tårbegjuten blick
Den sol, hvars uppgångstimme
Nu nyss din lofsång fick!

Hur skulle icke menskan
Din ringa lott försmå,
Och hon, den otacksamma,
Är mindre nöjd ändå.
Ditt späda hjerta krossa,
Det stode henne fritt;
Dock prisar du ditt öde,
Och hon förbannar sitt.

Hvi blickar hon mot höjden
Så knotande, så kallt?
Hvad ägde hon att fordra,
Då Skaparen gaf allt?
Då jordens glädje ligger
För hennes fötter ner,

Hvi ser hon stolt på slafven
Och suckar efter mer?

Nej, sjung du, lilla fogel,
Om njutning hvarje gång,
Och aldrig skall jag blanda
En klagan med din sång.
Kom, bygg ditt bo hvar sommar
Invid mitt tjäll ännu,
Och lär mig qväll och morgon
Att vara säll som du.



Lyriska dikter I. (Johan Ludvig Runeberg)

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter