Till en jordförvärvare
Vad trevar du i nordanskog
kring bondens magra lott?
Finns det ej grevar övernog
som sälja fädrens slott?
Om du har skammen att ha nått
mest guld i denna nord,
lägg ej därtill ett värre brott:
att röva ärlig jord.
Är det ej nog du river berg
och skeppar ut vårt järn
och lämnar kvar blott rost och ärg
till landets verk och värn?
För dig går forsen utan hejd
och trälar löddrigt vit,
din ära stinker kring vår nejd
i skyar av sulfit.
I denna tid, då allting slås
i kras med järn och gull,
finns endast ett som ej förgås,
och det är jordens mull.
Här ha vi värjt sen hedenhös,
från far till son och måg,
vår vissa rå, vårt säkra rös
kring havre, korn och råg.
Här vart för trogen id förlänt
vad i ditt överflöd
du ännu aldrig själv har tjänt:
ett heligt dagligt bröd.
Den gamla byn, den svenska byn
står tyst med tomma hus.
Ej reses majstång mer mot skyn,
ej tänder kvällen ljus.
Gå dit och hör, om du har mod,
hur träden gny en höst.
Där susar sång om ätteblod,
där talar Abels röst.
Ty det som bort från jorden kom,
det irrar som en fläkt,
och jorden blott kan föda om
en bättre mänskosläkt.
Det sägs för dina högre mål
du saknar tid och hand
att hålla upp ur ödesmål
rätt månget fattigt land.
Men den som hejdar växtens fart
och lägger jord igen
begår en synd av grövre art
än den som dräper män.
Gå annorstädes hän och driv
ditt spel till slemt förvärv
och skona markens gröna liv
för dina lustmord, järv!
|
|
- Vildmarks- och kärleksvisor - 7
- Fridolins visor och Andra visor (1898) - 65
- Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901) - 123
- Flora och Pomona - 193
- Flora och Bellona - 251
- Hösthorn (1927) - 335
- Efterskörd - 403