Till lyckan
Lycka, leende gudinna,
Född att göra stunden ljuf,
Ej som jordens herrskarinna
Af min lyra helsas du.
Utan makt och utan krona,
Utan segrar, utan brott
Vill du endast mildt försona
Menskan här med grusets lott.
Hell dig! Intet hjerta blöder
Under vården af din hand.
Bröder leder du till bröder
Öfver öknar, fjällar, land,
Fläktar vind i längtans segel,
Lönar varma hjertans tro,
Och, fast skugglikt, i din spegel
Visar högre verldars ro.
Hvarför skall du trolös kallas,
Om nå’n gång du svek också?
Kunde blott du vara allas,
Säkert glömdes ingen då.
Nu, hur ville du förena
Allt, som brustit i sitt fall?
Öfvergifvas skall den ena,
Om den andra gynnas skall.
Ljusets lott och fridens gåfva,
Glädjen, hoppet, kärleken,
Allt, hvad lifvet bäst kan lofva,
Ägde jag och äger än.
Dig blott har jag sett försvinna,
Hvarje gång jag sökt dig nå;
Milda, svaga stoftgudinna,
Le en gång mot mig också!
Aktivera autouppdatering av kommentar