Tredje akten (François Coppée)

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

En liten högslätt i Balkanbergen. Midt på scenen
synes i trefjärdedels profil Trajani förfallna
triumfbåge. Därpå befintliga bas-reliefer framställa
krigsscener; några af figurerna äro stympade. En
romersk landsväg, belagd med stora från hvarandra
lossnade stenplattor, kröker sig tvärs öfver
scenen och genom den monumentala triumfbågen. Till
höger, vid vägkanten och tätt intill monumentet,
reser sig en stor hög af uppstaplade risknippor,
bredvid hvilken brinner en lång beckfackla,
nedstucken i jorden. Rundtomkring barrträd och
klippor. I fonden bergskedjan, här och där med snö
på topparne. Stjärnklar natt.

Innehåll

[redigera] FÖRSTA SCENEN.

VAKTAREN, sedermera en GETHERDE.

     VAKTAREN (betraktande timglaset vid skenet af facklan).

Till midnattstiden jämt en timme öfrig är,
Och glaset vänder jag.

     (Han omvänder timglaset och ställer det på marken.)

     Men glömmer man mig här?
Den, som aflöser mig, bort redan stå på stället
I vanligt fall. Bra kallt det blir i natt på fjället,
Igenom märg och ben den skarpa frosten går.

     (Varseblir getherden mellan klipporna.)

Hvem där? Du herde blott?

     GETHERDEN.

     Godkväll, godkväll, Sandòr!

     VAKTAREN.

God kväll, Djoan!

     GETHERDEN.

     Och du står här alltjämt och vakar?

     VAKTAREN.

Det är min efterman, som sölar. Surt det smakar
Att genomisas här af denna vind från nord.
Men säg mig, hvarför själf du gått ifrån din hjord?

     GETHERDEN.

Åh, det har ingen nöd. Han är pålitlig, hunden.
Jag bara flaskan fyllt vid fallet nyss på stunden.

     VAKTAREN.

Ser du, här har jag tid fullt upp till grubbleri;
Jag tänkt, din hund och jag vi ä’ just lika vi.
Vårt kall är likadant -- om dagen få vi sofva,
Om natten passa på -- jojo, det vill jag lofva!

     GETHERDEN.

Min själ, är det ej sant! Och turken vargen blir,
Den hunden som ger skall, men herden Brancomir.
Den tappre! Sofver han, är det med hand på stålet.
Hvad trygghet hade vi, förutan det här bålet?
Ja, han förstår sin sak.

     VAKTAREN.

     Den store Mikael
Han ej för roskull är. Men långt det blir i kväll
Att vänta här -- betänk, tre dagar mol allena!

     GETHERDEN.

Tro mig, jag får mitt bröd än hårdare förtjäna.
Till aftonvard och säng snart hemåt bär din gång;
Jag måste stanna här på berget sommarn lång,
Ser ingen människa, men getterna allenast.
Hardt när jag hade dött, när jag fick febern senast,
Dött, utan sakrament. -- Men ej man ändra kan
Sitt ödes lott. Farväl Sandòr!

     VAKTAREN.

          Farväl Djoan!

          (Getherden aflägsnar sig.)


[redigera] ANDRA SCENEN.

     VAKTAREN (ensam).

Fördömda köld -- till is blir hvarje blodets droppe.
Hvad sällsam glans i kväll ha stjärnorna däroppe!
Som vittnen stirra de med vidgad blick hitner.
Min mor berättade, bland andra sägner fler,
Hur denna stjärnehär som, öga tätt vid öga,
Se’n världens första tid sett ned ifrån det höga,
Talt hvarje mörksens dåd, som undan straffet göms,
Att vittna högt därom den dag, då världen döms.
Därför, när som i kväll jag stjärnorna ser blänka,
-- ty ensamheten lärt att mångt och mycket tänka --
Jag säger till mig själf: i natt ett brott begås.
Nej, hvad de tindra klart! -- Det barnsligt är, förstås,

Att sätta tro till slikt. Den lätta luften bara
Och därtill nordanvind, är nog att allt förklara.
Det andra är ett skrock berättadt för de små.
     (Mikael Brancomir synes i fonden, klädd i mössa och mantel, lika vaktarens.)
En karl -- det är väl han, som jag har väntat på.


[redigera] TREDJE SCENEN.

MIKAEL. VAKTAREN.

     VAKTAREN.

Hvem där?

     MIKAEL.

God vän.

     VAKTAREN.

     Allt väl. Parolln, om dig behagar!

     MIKAEL.

Rakowa.

     VAKTAREN.

     Du min plats nu tar för trenne dagar.
Du har väl proviant?

     Åhja.

     VAKTAREN.

          Det synes mig,
Att aldrig förr, kamrat, jag här har träffat dig.

     MIKAEL.

Kom nyss från Etropol, där sist jag hade vakten.

     VAKTAREN.

Och riktigt hemmastadd det är du här med trakten?

     MIKAEL.

Alltsedan jag var barn

     VAKTAREN.

     Håll utkik skarpt!

     MIKAEL.

               Jag gör.

     VAKTAREN.

Och lösen har du fått?

     MIKAEL.

     Ourosch har sörjt därför;
Om åter trenne dar skall nästa man den nämna.

     VAKTAREN.

Allt klart -- och nu jag går att mig åt hvilan lämna.
     (Vaktaren aflägsnar sig.)


[redigera] FJÄRDE SCENEN.

     MlKAEL (ensam).

Jag gett mitt ord -- och här jag står på nattlig led,
På utsatt tid och ort, att lösa in min ed.

I detta lugn förnims blott suset från kaskaden;
Men snart jag hästtramp hör, som nalkas till arkaden,
Trajani segerport. Då kommer paschan re’n
Och turken drager fram på romargatans sten,
Som Daciens segrare i forna dar lät bygga.
Det gör mig ingenting. För intet skall jag rygga.
Med denna hvita arm, som nyss kring mig du slog,
O Basilé, du kväft mitt samvete, som dog.
Din hand, som ledt mig hit, skall jag med kyssar hölja.
Det är en njutning till, att dig i brottet följa.
En onaturlig fröjd jag känner att begå
Det mest förfärliga -- ty du, du vill det så.
Begrafven i din famn, i mörka lockars linda,
Jag svurit dig en ed med ord, som evigt binda,
Att vore denne turk än afgrundsfursten själf
Och kronan glödgad röd vid de fördömdas älf,
Uti min svedda hand till dig jag hämtar skatten...
Och räds ej, stjärnor, er, som spejen ner i natten!


[redigera] FEMTE SCENEN.

MIKAEL. CONSTANTIN.

     MIKAEL (afsides, i det han varseblir Constantin som plötsligt visar sig bland de trädbevuxna klipporna till höger).

Men hvem är det? En man vid denna furas stam?
     (Högt och häftigt.)
Holla, nattvandrare, här slipper ingen fram.
Tillbaka, strax på stund -- här gäller lyda genast!
Tillbaka!

     CONSTANTIN (närmar sig).

Lugn, min far! Det är ju jag allenast.

     MIKAEL.

Min son!

     CONSTANTIN.

Ja, som du ser.

     MIKAEL.

     Hvad vill du göra här?
Så sent, på denna plats? Blek och förstörd du är,
Och endast darrande sig dina läppar röra.
Hvad vill du göra här?

     CONSTANTIN.

     Hvad ämnar själf ni göra?

     MIKAEL.

Mitt tålamod tar slut. Gif svar, när jag befallt!
Hvad vill du göra här?

     CONSTANTIN.

     Min plikt; ty jag vet allt.


Du vet...

     CONSTANTIN.

     att fienden vid Balkans port står färdig;
Och att förtroende ej vaktaren är värdig.

Om detta bål i tid ej varskor med sin brand,
Åt turken lämnas ut vårt hela kristna land.
Att ni ej spilla må ert namn och paradiset,
Jag ärnar, utan er, själf sätta eld på riset.

     MIKAEL (afsides).

Rättfärdige! Jag trots bjöd afgrundens demon
Och nu uti min väg han ställt sig som min son!
     (högt)

Du yrar, Constantin. En dröm dig gäckat bara.

     CONSTANTIN.

Må skammen af en lögn min fader sig bespara!
Med löftet om en tron har turken er förfört,
Och hit han kommer själf. Allt vet jag, allt jag hört.

     MIKAEL (afsides).

Förbannelse!

     CONSTANTIN.

     Dock nej, det är ju klart som dagen,
Att ni har rätt, min far, men själf jag är bedragen.
Af mig det vanvett var, då jag ej strax förstått,
Hur in i deras nät ni endast skenbart gått.
Ni denna kvinna blott ert bifall förespeglat,
Och kyssen, hvarmed hon fördragets skam beseglat,
Den strök ni från er mun, ej sant, med afvig hand,
När bergets friska vind fått kyla blodets brand?
Jag gissar, ni beredt förräderiet en snara.
Att detta dyra land till hvarje pris försvara,
Ni dolt ert rätta jag bak listens lånta skal
Och nu ni kommit hit att ge oss känd signal.

Vi krossa Othorgul, som skall i fällan rusa,
Då Balkans tinnar stå af eldar plötsligt ljusa,
Och skenet flyger från Iskrén till Kilandar.
Utur min hemska dröm jag vaknar säll, min far!
Låt vårdkasen bli tänd -- låt flamman stiga mäktigt!

     MIKAEL.

Alltså jag misstänkt är. Det är i sanning präktigt.
Min son bespejar mig -- på lur som en lakej!
Han fråga djärfs om jag förråder eller ej.
Se’n när fördrar en far, till råga uppå målet,
En son, som ställer sig att lyss vid nyckelhålet?
Har jag väl någonsin dig om din mening sport?
Har höfdingen sin knekt till sin förtrogne gjort?
Mitt svar jag gitter ej att slunga dig i synen.
Man lyder, då man ser mig rynka ögonbrynen.
Jag önskar stanna här, allena som jag kom.
Till slottet, till din post du genast vänder om,
På allra närmsta väg, det fortaste du hinner.
Jag tänder denna eld, om så för godt jag finner.
Hvad landets välfärd rör, bedömer endast jag.
Tag dig i akt och lyd! Min vilja är din lag!

     CONSTANTIN.

Det var då ej en dröm. Det värsta sig besannar.
Förräderiet re’n sin mognad nått. Jag stannar.

     MIKAEL.

Du understår dig...

     CONSTANTIN.

     Ha, jag fruktar ej er harm!
Den gnista, som för er än värmer upp min barm,

Har drifvit mig att hit i ödemarken hasta,
Och framför edert brott mig själf i vägen kasta.
Min känsla för min far och för min höfdings väl,
Jag har ej annat mål som fyller upp min själ.
Att icke Gud en dag skall räkenskap begära,
Det gäller rädda här mitt land, min faders ära.
Gif rum! Ni måste strax mig denna fackla ge
Att sprida eldsignaln...

     MIKAEL.

     Nej, det skall icke ske.

     CONSTANTIN.

Min fader, o betänk! min fader, o jag beder!
I tusen stjärnor Gud från himlen ser på eder.
Jag frågade mig själf, se’n jag min upptäckt gjort,
Hvad plikten fordrade och hur jag handla bort.
Det var blott alltför klart: er stämpling uppenbara,
Och låta Basilé och hennes Benko svara
För detta afgrundssvek. Men ni, min arme far,
För er ett gräsligt straff, för er det döden var.
Det var ett lif af bragd uti en vändning plånadt
Ur häfdaböckerna -- nyss äradt, nu förhånadt.
På denna pliktens väg, ve mig, jag skådat blott
En slutpunkt fasansfull: er skam och er schavott.
Mot denna handling ställd: en brottslig fader röja,
Mitt hjärta upprest sig, jag kunde det ej böja.
Jag led att tänka mig ert segerkrönta namn
Besmutsadt, hvirfladt bort liksom i stormens famn
Ett gulnadt, visset blad, -- och se dem mullen skotta
På en förrädargraf, där vandringsmännen spotta.

Därför det var jag teg. Med sinne tungt af kval
Jag till det yttersta stod tveksam i mitt val.
Nu stunden inne är, jag får ej längre vackla.
Gif plats vid detta bål och gif mig denna fackla!
Försona edert land och en förtörnad Gud!
Betänk, jag kväft det ord, hvars aldra första ljud
Er skulle störtat ner i fängsel och förfäran.
Minns, det min tystnad är, som räddat åt er äran,
Er frälst från bödelns svärd, som varit nästa steg.
Min far, o låt mig ej begråta att jag teg!

     MIKAEL.

Försent! Begråt att ej du lät mitt hufvud springa.
Din känsla, fromme son, du hade bort betvinga,
Du skulle yppat allt och sett min hädanfärd,
Förrädarns grymma död för egna knektars svärd.
Du valde orätt väg -- och svajar fram och åter.
Men hvad jag vill se gjordt, det också ske jag låter.
Den intet förutsett, ej heller hindra kan,
Och det min vilja är, att bålet ej tänds an.

     CONSTANTIN.

Ni vill förråda då vår gräns, den egna härden,
Åt de otrognes järn den hela kristna världen?

     MIKAEL.

Hvad lön gaf den väl mig, som skyddat Balkans port?

     CONSTANTIN.

Än Gud, er Herre Krist?

     MIKAEL.

     Har han till kung mig gjort?
Men jag skall blifva det, trots honom.

     CONSTANTIN.

               Gyllne spänne
Ibland ej passar rätt förrädarns smala änne.
Då kronan glider ned på Balkans nye drott,
Hon på hans axlar lätt blir till en halsring blott.

     MIKAEL.

Du skymfar mig! Nu nog af vanvett och af galla.

     CONSTANTIN.

Jag glömde mig -- förlåt! O Gud, hvem skall jag kalla
Fram för att bistå mig, beveka er, min far!
O minnen, strålande från flydda krigardar!
Hvad jubelrop den kväll, se’n fienden vi slagit,
Då bytet granskades och fanor, som vi tagit!
Hur lycklig till ditt bröst du slöt din gosse, som
Ifrån sin första strid med heder återkom!
Du kysste rörd det sår, som sirade hans panna.
Ack ädla, ljusa bild -- jag ber dig: stanna, stanna!
Bedrifter, hundra drag af hjältekraft och hopp,
Kring den olycklige ånyo stigen opp,
Att för sin tankes brott han må af blygsel låga!
Vill som förrädare han in i staden tåga,
Hvar uthängd fana där, som fläktar för en vind,
Ger, då han drar förbi, en örfil åt hans kind.

O sägen det åt den, som vill för hedern kallna!
O sägen ändå mer: hans män, de tappre fallna,
De känna till hans synd -- djupt under fältens mull
De talas vid därom och sörja för hans skull.
Går han en kväll förbi de grafvar, där de gömmas,
Skall af ett vredgadt sus ur kullens gräs han dömas.
Nej, det omöjligt är -- det är för lågt, för fräckt!
Ni vill ej afsky bli för sensta eftersläkt.
Se, för att frestaren ännu er själ bestrida,
Af hvita jungfrur syns ett tåg högtidligt skrida.
Det edra segrar är. Mot er, på böjda knän,
De sträcka bedjande de knäppta händer hän.
De gjorde er en gång till Mikael den store.
Dem vill ni sparka bort, liksom de slinkor vore?
Nej, detta svarta dåd, det vill ni ej begå,
Det är ju otänkbart. Ni kan ej handla så.
Jag faller till er fot, för att er öfvervinna:
Min hjälte och min far låt mig få återfinna!
Ni slungar facklans brand i detta torra ris
Och sliter ur ert bröst, på äkta manligt vis,
Den plan, för hvilken ej ni vill er själ förpanta.
På elden fort därmed, liksom en giftig planta --
Bränn den med rot och frukt! Nu är ni åter ren
Och natten ljusnar upp uti det klara sken,
Som gladt befriande från tända bålet strömmar.
I rök och gnistor fly de onda mörksens drömmar.

     MIKAEL.

Låt det bli slut. -- Stig upp! Vid all helvetets brand
Jag svär, jag skall bli kung i detta Balkanland.
På Stefan tar jag hämnd och kröner min prinsessa,
Så sant som fästet hvälfs här ofvanför min hjässa.

Din vrede är förspilld, den maktlös är och lam.
Sök förr att rycka bort utur ett lejons ram
Ett rof, det släpat in från jakten till sin klyfta.
Du kommer ingen väg med hota, bedja, snyfta;
Ty vet, trots barnslig harm, ett står orubbligt kvar --
Ej detta bål blir tändt, så länge lif jag har.

     CONSTANTIN.

Ert lif? Hvad har ni sagt? Hur detta ordet hamrar
Med gräsligt återljud uti min hjärnas kamrar!
För nya lidanden till väckelse det ljöd.

     MIKAEL.

Hvad menar du därmed? Du ville se mig död?

     CONSTANTIN.

Ni borde varit det -- när nu jag eftertänker --
Död som förrädare till straff för usla ränker.

     MIKAEL.

Alltså?

     CONSTANTIN.

     Jag tänker på, att vid allt detta tal,
Marscherar turken in i obevakad dal.
Snart för medbrottslighet man kunde mig beskylla,
Ifall jag skjuter upp den plikt, jag har att fylla.

     MIKAEL.

Hvad plikt?

     CONSTANTIN.

Jag säger mig, att svårt jag mig förgått
Då jag förskonat er från straffet för ert brott.

Till allas ofärd ni ryckts undan fångenskapen
Och död för bödelns hand. Men själf jag har ett vapen.

     MIKAEL.

Ett vapen...

     CONSTANTIN.

     Ja, mitt svärd, än rent från hvarje fläck,
Min klinga, som en dag ert lif bevarat käck --
Och ärren på min kropp tillräckligt det förtälja --
Nåväl, se’n ni sjönk ner att er åt lustan sälja
Och hjälten från i går förvandlats till en skurk,
Som kryper, glömsk af allt, för muselman och turk
Att kronan tigga sig af deras djäfvulshänder --
Då harmas detta svärd -- det ljungande sig vänder
Emot förrädaren. Min hämnarblixt, välan,
Vi måste döma här och straffa denne man.
     (Drager sitt svärd.)

     MIKAEL (drager äfven sitt).

Jag också har ett svärd och ej för ditt det rädes.

     CONSTANTIN.

För frihet, kristendom som stridsman här tillstädes,
För allt hvad heligt finns, min plikt mot er jag gör.
Förräderiet är den sak ni kämpar för.
I denna tvekamp skall Guds utslag varda gifvet.
Ned med förrädarn!

     (Constantin anfaller. Svärden korsas ett ögonblick. Mikael vacklar, träffad af en stöt midt i bröstet.)

     MIKAEL.

Ah!

     CONSTANTIN.

     Hvad har jag gjort?

     MIKAEL (faller döende).

Om lifvet
Har du din fader bragt, fördömde!
     (Han dör.)

     CONSTANTIN.

Först signaln!

(Han griper facklan och kastar den på rishögen, som genast uppflammar. Under slutet af scenen, ser man på afstånd andra signaleldar tändas i bergen och hör aflossas larmkanonen.)

Guds ögon, I som sen till mig ur stjärnesaln!
Inför den döde här och detta bål som lågar,
Min blick jag lyfta törs, min själ jag öppna vågar:
Min far att svika gick sitt land, sin tro och sig.
Jag tog hans lif. Och nu, I stjärnor, dömen mig!



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Femte bandet'

Goethe, Visor och Dikter


Goethe, Ballader

Sju engelska dikter


Béranger, Tio sånger


Sully Prudhomme, Fyra dikter


François Coppée, För kronan, skådespel på vers i fem akter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter