Tredje natten (Svartsjukans Nätter)

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

I öster stiga svarta skyar opp,
Bebådande en lång och stormig natt.
Långt hän i vester bortom sund och uddar
Sjönk solen tröttad nyss i hafvets famn
Och släckte lugnt sin fackla.
Hur vexlar allt! Den dag, som hvälfde nyss
Sin rika blomning öfver tusen länder,
Står vissnad re’n, och mörka skuggor tära
På bladens sista, matta purpur nu.
Det lugn, som bredde lätta vingar öfver
Den glada nejdens land och vatten, flyr
För stormens örnflygt, hotande i fjerran,
Och intet är af allt, som varit nyss. --
En bild utaf naturens stora lif
Är lifvet i en menskobarm; för båda
Står samma eviga och höga lag:
Förvandling är dess bokstaf, lif dess ande.
Lycksaligt är det hjerta dock att prisas,
Hvars dag ej till en stormig natt förbyts,
Men till en natt af frost och is och dvala;
Ty domnadt märker det ej då förlusten,
Och väcks af nästa morgon, men ej mer
Till en förgänglig dag.
                           Det bodde nyss
En himmelsk frid i mitt förtärda hjerta,
Och glädjen spridde der sitt ljus ännu,
Lik höstens sena sol, som någon gång,
Minutligt, ödelagda fält förgyller,
Men plantor, ack, som vissnat längesedan,
Begynna åter blicka opp, bedragna
Utaf en härmad vår, tills snart ett moln
Förskingrar deras hopp och haglar ner
En skur af stela dödar på de späda.
Så, milda känslor, I som skjutit åter
En dverglik grodd i den betrycktes barm,
Skall snart kanske ert matta lif förstöras.
En dyster aning sveper re’n sitt flor
Omkring er himmel; ack, om några stunder
Är allt måhända mörkt igen som förr.

Men tyst, en sång! -- Hvad menskligt väsen dväljs
Som jag bland klyftorna i öde skogen?
En glädtig sång! Kanske af en förvillad,
Som återfunnit stigen till sitt hem,
Och skyndar jublande till barn och maka.
Den sälle! Regnet faller kyligt re’n,
Och natten andas kallt; men ack, hur lätt
Skall icke färdens långa möda glömmas
I hvilobädden af en älskad famn.
Der syns ju glädjesångerskan! -- Men ack,
Hvad strid emellan hennes sång och väsen!
Lik bäcken, som sin muntra stämma höjer,
Fastän den bruten mellan klippor går,
Så tycks ock hon, på lifvets fröjd bedragen,
Förvirrad, krossad, sjunga sällhet än.
Se denna glesa krans af vissna rosor,
Som fängslar hennes spridda hår; -- hvar fläkt

Slår bort ett gulnadt blad af dem, liksom
Ett oblidt ödes lätta vindar slita
Förhoppningar ur en förkrossad barm.
Se hennes anlet, likt en höstlik källa,
Af stormar grumlad, öfverhöljd med spillror
Af en förhärjad blomsterverld; ännu
Är himlen dock ej jagad ur dess spegel.
Så hvilar äfven der i hennes anlet
Ibland förstörda drag en stämpel än,
Som är mig känd, som jag förut har älskat.
Kom närmre, vilda tärna! Minna blickar
Sin kärlek än ur ditt förgråtna öga;
På dina kinder syns en skymt ännu
Af rosengårdarna på Minnas kinder,
Fast sorgen bredt sin vinter öfver dem;
Hög hvälfs din panna såsom Minnas panna,
Din röst är hennes, och din barm är hennes;
Kom, låt mig känna, om ditt hjerta slår
Så högt; så brinnande som hennes hjerta.
Kom, kom! -- --

               Ha! Milda himmel, det är hon!
I pulsar, svallen vildare än hafvet,
Att fasan ej må isa edra böljor.
Ja, det är hon! Förnuft, släck ut din lampa,
Den lyser opp en afgrund. -- Samla, natt,
Från halfva verlden hit ditt mörker, fallen,
I klyftor, öfver oss och oss begrafven! --
Vansinniga! I denna fasans nejd,
I denna stund af skymning och af hvila,
Då sorgen sofver och då glädjen drömmer,
Hvem söker du?


        HON.

                   Ha! Ja, hvem söker jag?
Jag söker här min älskling, och han svarar
Från alla gråa klippor, då jag sjunger.
Hör, hör! En stämma der, en der, en der,
Den sista är så långt, så långt att jag
Ej hinner honom mer, se’n dit han flydde.
Hör, hör! Nu är han åter nära, -- nu
Der längre, -- nu så långt, att knappt han höres.
O, ve! Hvi flyr han? Hvad har jag väl brutit?
Och har jag brutit, vill jag allt försona.


        HAN.

Du gråter: gråt ej, qvinna! Låt din tår
Ej fruktlöst falla vid ditt ödes fötter;
Det ser ändå ifrån sin höjd på dig
Som solen på den lilja, hon förbränner.
Var glad, din älskling kommer då igen;
Nu vill han icke komma, då du gråter.


        HON.

Då skall jag le. Jag log nu nyss också
Och sjöng af glädje, ty han var så nära.
Han svarade från denna häll. Hvar är han nu?
Jag kom och fann blott dig, -- men såg du honom?
Och ägde han en vänlig helsning ej
Att lemna qvar åt mig, förr än han flydde?


        HAN.

Han sade, att då nästa morgon gryr,
Är han tillbaka hos sin trogna flicka,
Och skiljs ej mer.


        HON.

                Du arma blomma, som jag plockat
För honom, för att gläda honom, ack!
Till nästa morgon lefver du ej mer.
Du måste vissna, natten är för lång.
Men, gode främling, tag den späda blomman, du;
Jag kan ej vänta, jag vill söka honom.
Om han mig flyr och jag är der i fjerran,
Då han är här, så räck åt honom blomman,
Säg att, som hon förvissnar under natten,
Skall jag väl vissna innan morgon gryr;
Säg honom, att han icke borde fly,
Att jag ej mins, hur länge jag har irrat
Uti hans spår förgäfves, ja, förgäfves.
Min tunga bränner, mina fötter blöda,
Jag dignar ofta, då han är som närmast,
Och drömmer under dvalan, att min barm
Är full af törnen, att mitt hjerta stinges
Vid hvarje slag. -- Det är en dröm. --


        HAN.

                                Håll opp!


        HON.

Den vederqvicker mig likväl, och snart
Är dvalan slut.


        HAN.

Håll opp! Du talat nog,
Att jaga lugnet bort från himlens salar.
Slit ej mitt hjerta sönder, det är sjukt
Som ditt.


        HON.

             Som mitt? O! Då behöfves tröst;
Men säg, hvar skall jag hemta den ifrån?
Den har jag sökt, som molnet i sin irring
En fristad söker, såsom vattenfogeln
I vassens mörker letar sina ungar,
Som blöda re’n i jägarns hand. O! Tröst
Har icke jag, du arme like, fick den
Af menskor ej, af himlen ej, af jorden ej.
Jag har en saga: vill du höra den,
Så underlig och dock så sann? Jag såg den sjelf.
Först skall du gråta, sedan skall du skratta,
Och om du skrattar, vill jag skratta äfven.
Man sade mig, att kärleken ej var
För jorden skapad, att ett brott det vore
Att klaga, då dess planta vissnar här.
Men jag gick ut med hjerta, fullt af hopp,
Och tänkte söka opp en lycklig kärlek.
Jag ville se, om ej ett ställe fanns,
Der tvenne trogna kunde lefva sälla,
Och re’n i närmsta skog såg jag ett par
Af turturdufvor. I den glesa toppen
Af ett förtorkadt träd de suto båda
Med näbb vid näbb, men rundt omkring var lugn.
Jag stannade; för mig var skådespelet
Så outsägligt ljuft. En glädjetår
Steg i mitt öga, men den hann knappt falla,
Förrän en hök kom obemärkt och tog
Den ena dufvan; -- under klagoljud,
Försvann den andra, bäfvande bland träden.
Med smärta såg jag efter höken, -- han
Flög med sitt byte till ett annat träd.

Der satt hans maka, begge delte dufvan,
Och se’n de mättats, smekte de hvarandra;
Och jag blef tröstad åter, ty jag såg,
Att kärlek fanns, och allt var lugnt kring den.
Då ljöd ett skott, -- den ena höken föll,
Den andra flydde bäfvande i skogen.
Med vrede slog jag ned min blick och tänkte:
Här mördas kärleken, det fins likväl
En ort, der idel goda hjertan klappa,
Der skall jag finna, hvad jag söker, der
Förföljs ej kärleken, men ler och skyddas.
Så tänkte jag och lättade min fot
Att vandra dädan; -- under foten, se,
Låg en förtrampad fjäril, än i döden
Vid blomman fäst, som han i lifvet älskat.
Han var förtrampad af min fot, af mig,
Hur underligt, af mig, som velat köpa
Med eget lif hans lif tillbaka, -- skratta,
Du skrattar ej, -- af mig var kärleken
Förtrampad, -- och du skrattar ej --


        HAN.

                                 O, qvinna!
Förtviflan skrattar såsom du, förtvifla ej!
Din fjärils död var kärlekens triumf;
Han dog gemensamt med sin älskarinna,
Han dog för dig, som ville honom godt.
Ser du, i lifvets öknar går en engel,
Han älskar kärleken som du, han rycker
Också en maka ofta från en maka,
Men ej med hökens roflust, ej med jägarns,
Ej tanklöst, såsom de; med ömhet blickar
Han på den ena, då han tar den andra.
Han tänker: se’n du gråtit några stunder,
Du efterblefne, skall jag dig ej glömma
I tåredalen, der du ensam går. --
Vet du hvem engeln är? Han heter Död;
Hans gerning liknar din, ty han är god som du.


        HON.

O, du är sjelf den milda engeln, sänd
Ej att begära tröst, men skänka tröst.
Förtälj din vackra saga än om Döden,
Hur ömt han älskar allt och allt förlossar!
Förtälj det än, och jag vill böja ned
Mitt matta hufvud på ditt knä och lyssna.
Och när jag lyssnat och mitt öga sluts,
Så håll dig färdig med din gömda lie,
Och för den bleka liljan opp till Gud.


        HAN.

Att evigt blomma och att evigt älska.


        HON.

Att sitta vid den Högstes fot och gråta,
Tills Han, bevekt af mina tårar, sänder
Dig ned att hemta den, som nu mig flyr.


        HAN.

O, då du hamnat, hamnar han också.
Han skall väl söka sjelf den goda engeln,
Som honom för till dig. Till dess förglöm,
Hvad jorden brutit, hvad du lidit der.
Sof bort din smärta, sorgens trötta dotter!
Och dröm, hur lyckan står vid grafvens rand
Och tigger för sitt rika fullhorn än
Den sköna skatt, hon nödgas sakna: -- friden.


        HON.

Och huru Döden fattar lyckans hand
Och för den blinda som en trogen vän
Tillbaka genom verlden, genom tiden,
Och fyller bristen, då hon gett, och sår
Försoning i de fel, som hon begår.
Så vill jag drömma på ditt knä, du gode,
Du ende, som ej skymfade den svaga,
Ej återstötte utan skydd och tröst
Den skyddbegärande, den öfvergifna.
Ja, jag vill drömma lugnt uppå ditt knä,
Så lugnt som stjernan i en sommarhimmel,
Som hjertat drömmer i sin barndomsverld.
Din lön är färdig: du är Dödens engel
Och du behöfver skatter, för att älskas
Af jordens barn; tag hvarje tår, jag gråtit,
Tag alla suckar, dem jag gjutit har,
De äro perlor nu och diamanter,
Som möta dig, hvarhelst du styr din färd.
Men der en fridlös enka klagar se’n
Bland bleka barn, som ropa efter bröd,
Och der kring bårens rand sig nöden lägrat,
Der strö dem ut, och jag vill skåda då
Välsignande från himlens sal derpå.
Men der du ser en tröstlös kärlek kräfva
Af jord och himmel en förlorad sällhet,
Der strö ej guld, ej diamanter ut;
Men höj din lie, skörda! --


        HAN.

                                      Sömn, o sömn!
Du svala dagg för hjertats sjuka blomma!
Du blida, som på drömmens vingar bär
Den qvalda anden ur sin fångaboning
Och låter honom några stunder fri
I evighetens etersalar andas!
Kom, sänk dig ned till oskulden, fastän
Dess bädd af klippans kulna mossa reddes,
Och fast hon lutar hjessan mot en famn,
Der alla lifvets vilda sorger storma!

Hon sofver re’n, -- min bön är hörd, -- hon sofver.
Se, öfverståndna äro dagens mödor,
Och plågor, hopade af långa år,
Uti ett enda ögonblick förgätna.
Hur lugn är ej den godas sömn, -- som qvällen,
När dagens stormar rasat ut, förklaras
Dess sorgebleka anlet mer och mer;
Och dessa tecken, hvarmed ödet stämplar
Sitt herravälde in på slafvens panna,
De jemnas åter, och befrielsen
Bor, typiskt röjd, hos slumrarinnan redan.
Ja, säll är du, som sofver och som glömmer;
Ej tränga verldens dystra bilder nu
Igenom dina blickars slutna portar,
Och lifvets djupa afgrund höljs af natt.

Hårdt har hon kämpat, mycket har hon lidit,
Dess barm är sårad och dess pulsar tömda,
Och hon förföljs ännu. En flykting är
Dess tanke, utan riktning, utan hem;
Dock jagas äfven han af sorgens härar,
Hvarthelst han irrar, sökande en fristad,
Och ej en gång i din förstörda borg,
O vanvett, låter du den qvalde dväljas.
Blott sömnen är de öfvergifnas vän.

Du dyra varelse! Jag klagar ej,
Att sinlighetens lampa, att förnuftet
Blott flämtande, med halfsläckt låga brinner
Inom din hydda, rest af jordens stoft;
Men att, hvarthelst dess matta stråle faller,
En tår skall röjas och en jemmer skådas, --
Se der min plåga. Litet nog ändå
Betalar själens gudaeld här nere
De offer, som den kräfver af vår frid.
Ty hvad är menskan med sin dubbla lott
Af jordiskt mörker och af himmelskt ljus?
En dyster natt omkring en enda stjerna.
Förgäfves bryter hennes bleka sken
Igenom slöjorna af moln och dimmor;
Hon dagar ingen rymd, hon tränger ej
Med strålfull fackla genom skuggans gårdar,
Och stormen bryter segrande likväl
Med herrskarstämma genom nattens famn,
Och böljor sucka mellan öde stränder.
Det finnes stunder dock, då ögat, glömskt
Af skymningen, af fasorna och striden,
Med barnslig vällust ser på stjernan blott;
Och dessa stunder vördar svagheten
Som sina ljusa stunder, älskar dem
Som glädjens lätta ögonblick af lifvet;
Men kraften, men det starka hjertat åter
Förbannar dem som foster af en afgrund,
Förrädiskt lockande ett fridlöst hopp,
Blott för att visa, hur dess vingar domna,
Försåtligt talande om ljus och frid
För tanken, som i villans öknar famlar.

Så hvila ut till morgondagens mödor,
Du ödets korsbelastade slafvinna,
Och glöm, så länge du kan glömma än.
Åt mig har natten ingen sömn att skänka,
Min hvila är en vanmakt blott att bära
Det lidande, som samlas öfver mig.
Men jag vill sitta och ditt lugn likväl
Med glädjeblandadt vemod än betrakta,
Som sorgen sitter vid en älskad graf
Och gläds åt blomman, som gått opp deröfver.



Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter