Utveckling

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

<dikt> PRILSOLEN steg, och snön smälte på landhöjderna omkring Mälaren; åarne svällde och sprängde, störtade ner mot sjön och lyfte istäcket, som dånade och knakade, tills det sprack; vinden sätter sig mot iskanten och tar spjärn, bänder upp den några tum, och små befriade vågor hoppa och skvätta i råken, och de gnaga på iskanten, tills de få andrum, och då komma de stora vågorna upp ur djupet, och de lägga sig med hela sin tyngd på isflaket, som sjunker; vaken vidgas, fjärden växer, och så bär det hejdlöst af ut, ut emot hafvet.

   Men det risslar och rasslar under Norrebro, och det knastrar i 

bropålarne, och isen tornar sig som en mur, den brovaktarne angripa och slå sönder med bilor och hakar, och stadens borgare gå ut och se på islossningen. Men strömmen är redan uppfylld med segelfartyg, holländska koffar med kläden, lübska med öl, franska med vin och spanska med kryddor och ädla metaller från den nyupptäckta världen på andra sidan hafvet; några danskar synas ej till, ty de ha ännu icke hunnit hämta sig från grämelsen att ha blifvit utdrifna ur de nordiska rikenas förbund. Uppe i staden är Kartusianerklostret Pax Mariae eller Marias frid var en sällsam företeelse i svenska klosterhistorien. Anlagdt vid den nya tidens ingång, befolkades det med ledamöter af den strängaste orden, som funnits, nämligen kartusianerne. Dessa voro väldiga världsföraktare och ansågo lifvets uppgift vara att strida för andens frihet. Och de stredo. För att hålla kroppen i styret buro de tagel i stället för linne; åto endast bröd och grönsaker, emedan de ansågo köttet vara inkommet i bruk efter syndafallet, då mänskorna också förföllo till vilddjur; och de drucko endast vatten. Icke desto mindre funno de nödvändigt att minska kroppens öfvervälde genom att trenne gånger om året anbefalla allmän åderlåtning, hvilket hade till följd, att klosterinnevånarne gingo omkring som lefvande lik och knappast förmådde tala. Men detta var icke heller af nöden, då regeln förbjöd högljudda samtal, och själfva gudstjänsten förrättades tyst, ja, böner och mässa, från hvilken senare all sång var utesluten, verkställdes under tystnad, och orgel och klockor voro alldeles bannlysta. Dessa munkar åtnjöto stort anseende af folket, och de visade också en stor och ovanlig ringaktning för jordagods. De hade sålunda fått det halft förfallna slottet Gripsholm med åkrar och djurgård och trädgårdar, men de hade stängt slottets salar och endast bibehållit ett par af de sämsta rummen; de hade släppt ut djuren ur djurgården och låtit rota ut alla öfver-flödsväxter ur trädgården, som endast begagnades till uppdragande af läkedomsörter, hvarmed de kostnadsfritt försågo traktens sjuka. De voro sålunda i alla afseenden så goda Kristi lärjungar, som någon kunde bli, och de voro inga lättingar, ty de hade icke tjänare, utan gjorde alla sina sysslor själfva.

Vi finna dem således en aprildag sysselsatta med att hugga upp isen på klostrets gård. Det går icke fort, ty dels måtte tagelskjortan strama i armhålen, dels måtte blodbrist och den starka vårluften hafva medtagit deras krafter; de flåsa, så att de tunna kinderna falla tillsammans och afteckna käkar och tandrader, och de stanna då och då för att hosta ut. Solen bränner, men de frysa, och kallsvetten, som sipprar från deras ansikten, framställer dem som en hop sjuklingar. Framför kyrkdörren är en graf uppkastad, och vid dess brädd står en tom likkista, onödiga påminnelser om hvad som väntar. Inne i kyrkan håller en broder en stum mässa för stumma bröder, och man hör endast, huru bladen i den stora boken vändas och huru det frasar i kläderna vid bugningar åt den verkan de sex saffransgula ståndarknapparne gjorde, ty det var icke många tillfällen till färgverkan i de hvitklädda figurerna. Men när han dagen därpå kom in i kyrkan för att återtaga sitt arbete, såg han, att man strukit öfver stån-darne och lämnat den öppna kalken tom. I någon utredning af frågan hade munkarne icke velat inlåta sig, och Botvid trodde, att detta härrörde af några troslärans hemligheter, som ej fingo röjas.

Emellertid hade han ängeln färdig och stod nu i beredskap att lägga hand vid jungfrun. En sträng fasta, nattvak och andaktsöfningar hade försatt honom i ett uppskakadt tillstånd, och han kunde ligga i timmar under bön i den kalla kyrkan, anropande den heliga jungfrun, att hon måtte uppenbara sig ett ögonblick och visa honom sitt himmelska anlete. Men uppenbarelserna uteblefvo och Botvid ansåg sig icke nog värdig att med pensel och färg för människor, som voro heligare än han, tyda de himmelska hemligheterna. Hans sinne var alltför upptaget med jordiska ting, hvartill i synnerhet det bidrog, att han måste bo utom klostret, och han sålunda icke kunde underlåta att träffa och samtala med andra människor. Han hade nämligen fått sin bostad sig anvisad i det gamla huset, där en världslig slottsvaktare med en enda dotter voro hans grannar och hvilka han ofta träffade, ehuru han hade sin mathållning i klostret och endast var i slottet om nätterna.

Botvid hade tillbragt sin barndom i ett hem bland tre bröder; någon syster hade han aldrig haft, hvarigenom umgänge med unga flickor för honom försvårats. En naturlig blyghet nekade honom att söka kvinnligt sällskap, hvaraf han så småningom intogs af en viss fruktan för det andra könet. Han ville så gärna närma sig dem, men han vågade icke. Genom denna obekantskap med den andra hälften af mänskligheten växte hos honom höga tankar om dess företräden, och han erfor alltid vid åsynen af en ung flicka en känsla, såsom han befunne sig inför ett högre väsen. Portvaktens dotter, som var den enda kvinnliga varelse han såg om dagarne, hade gjort ett fruktansvärdt intryck på honom. Ibland vågade han icke hälsa henne, och han såg på henne endast då han stod osedd uppe i sitt kammarfönster och hon befanns nedanför i trädgården. Men när han själf gick ut ur slottet för att besöka klostret och han visste, att hon stod i sitt fönster, då rock det i benen på honom och hans gång blef osäker, så att han måste ta märke på en grindlif och rörelse, människorna kräla som myror, hvilkas stack man rifvit om; ryttare och knektar vimla, och på murarne arbeta stadens svenner; på slottet fladdrar vasarnes tecken, och i rådstugan håller den unge konungen rådslag. Det surrar och bullrar i den nyvaknade staden, så att masarne, som haft sitt stilla vinterfiske i strömmen, finna det vara på tiden att resa till lugnare trakter, och de fatta sitt beslut oåterkalleligt, när kanonerna börja spela från alla fartygen och det svarar från slott och murar. Och de lyfta sig på snabba vingar, kasta en forskande blick uppifrån på spanie-fararn och hans sällsamma laddning, som lossas vid bron, på holländarens nya segel, på fransmannens nya master, och så flyga de en lof öfver hamnbryggan nedanför slottet, och där skåda de människor i nya kläder, underliga, utskurna kläder och halskragar som fat, och människorna ha fått nya ansikten, ty de se gladare ut; ny var den målade äreporten, genom hvilken förtryckarne drefvos ut och befriarne tågade in, dess granna slingor af solrosor, drufvor, påfåglar och änglar voro litet urblekta och uttvättade af vintersnön, men det var ändock för mycket nytt för de gamla masarne, och därför reste de till lugnare trakter, därför sträckte de upp i Mälaren, där de visste af en liten holme inne i Gripsholms-viken, som ännu hade allting på det gamla goda viset. Där stodo alarna alldeles likadana som i måsarnes ungdom, ty dessa kunde icke se, att träden vuxit; hvitmossan på berghällen, där de lade sina tre ägg, var likadan, sandhafrent gåsgräset, lysingen och fackelblomstret voro sig lika. Här stördes man icke af något kanonbuller, några spaniefarare, äreportar, intåg, här var så tyst, att man på sin höjd kunde i lugnt väder höra fiskaren i ökstocken tala vid sin gumma, när de voro ute med näten, men då talades aldrig om annat än fisk, och det kunde masarne godt lida.

Man skulle ändock haft anledning vänta mera buller härinne, när man såg det gamla slottet och det nya klostret på stranden. Men slottet var öfvergifvet, och klostret beboddes af mänskor, som icke brydde sig om denna världen och icke heller önskade, att världen skulle bry sig om dem. Detta var visserligen mycket själfviskt, men som det bidrog till lugnets bibehållande, så var därom ingenting att säga af dem åtminstone, hvilka älskade lugnet, såsom masarne nu gjorde.

*


E130