Vid sista udden

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

I.

Vid sista udden på vitnad häll
en villa reser sig grå och förfallen;
dörrarna stå öppna en blåsig kväll;
det spelas på flygeln därinne i hallen.

En okänd seglare ligger i fjärden på slag,
ensam vid ror och med skoten klara;
i seglet han hör, när det går över stag,
en strof ifrån flygeln, en enda bara.

Så är det tyst; men han lyfter sin hatt
och sänder tillbaka ett tack med vinden,
och hon därinne, hon får det fatt –
det var som en kyss av en okänd på kinden.

Där famnades de i en skön sekund;
i mörkret höljda de gåvo och togo;
de hörde varandra aldrig från denna stund –
och sågos ej heller till dess de dogo.

II.

Det är natt och vindstillt sen solen gick ner,
i halvljus på udden en trädgrupp sover vid räcket,
dagens fåglar man ser ej mer,
och böljorna lagt sig inunder havgröna täcket.
Då öppnas dörrarna till villans hall,
och lösta löpa de ut, de bundna ljuden;
flygeln sjunger, och tonernas svall
det väcker natten, som sover i rosiga skruden.

Nu går en krusning på havets spegel,
i träden susar det som i ett segel,
en båt, en vit, där glider ljudlöst fram,
två, många, inunder stranden;
ljusklädda mänskor i båtarnes stam
de lyssna i andakt med åran i handen.

Då vakna fåglarne på holmar och skär!
Där komma måsarne på vita vingar,
tysta, spejande, från fjärran och när;
de fälla på vattnet som gungar i lätta ringar.

Och strandens ärlor de stå på stenarne;
åkerns sparvar de komma från renarne,
skatan från skogen och kråkan från trädan,
stumma, undrande först, men sätta sig sedan.

Upp ur djupen fiskarnas fylkingar dyka,
gäddan slår slag i brynet och löjorna stryka,
gyllene sarven och silverne mörten vid bryggan,
vanda att lyss blott till summande myggan,
stanna med öppna munnar i stim för att höra,
vila på fenorna, rädda att störa.

Nattfjärlar dansa i rungande ring till musiken,
vassarna buga och alarne niga i viken;
hela naturen har vaknat och lyss;
klippans glimmer som ögonstenar
tåras av daggen, som stenar lenar;
berget gråter vid tonernas kyss.

*


I sommarhimmelens blåvita vas
är stucken en stjärna, stjärnblomslik, en enda,
och månens rundel i sin sista face
han väntar att få höstens lampa tända –
då hörs i stranden svall av våg på våg,
när flygeln klingat sina sista toner;
ett böljeslag från ångarn ingen såg,
ett eko kanske ifrån andra regioner.

Då lyfta fåglarne och skygga fly,
de stumma fiskarne till djupen sig begiva,
och allt blir stillt, en enda nattlig sky
fälls ner och döljer månens röda skiva.

III.

Vem går i villans hall i natt, i natten?
På gnisslande tilja, på skrikande spik,
och spejar ut över svartnade vatten?
Vad trampar din fot, du bleka lik,
din lilla fot, så lätt, så nätt?
Så ungt, så tungt, så tätt
på hjärtan trampade förr din klack.
Ack!

Vi sitter ensam du i halln i kvällen,
och spelar på flygeln med skälvande hand,
att villan skakar på blåsiga hällen?
Du vita fru på ensliga strand?
Ur flygelns svarta sarkofag
står upp ditt sorgsna jag.
Din sorg åt andra ger glädje dock,
dock!




Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter