Viken

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

 Jag tror det är fjorton dagar,
 sen solen var framme sist.
 Bland lönnarne stormen jagar
 och skövlar varenda kvist.
 
 Ibland vill han andan hämta,
 försprungen och genomvåt.
 Jag hör, hur hans lungor flämta,
 hans rosslande vilda gråt.
 
 Jag hör, hur han slår och rister
 i fönster och tak och knut,
 jag hör, hur hans vanvett brister
 i tjutande klagan ut.
 
 Men långt bortom park och gärden,
 där ligger min kära vik,
 den vackraste vik i världen,
 när förr hon sig själv var lik.
 
 När ängarne vällukt strödde
 med vårliga vindars tåg
 och strålarnes kyssar glödde
 på vilande vänlig våg.
 
 När mörklagda höjder sågo
 däri sina egna drag,
 och grönskande stränder lågo
 och hörde på böljans slag.
 
 Men nu är min spegel bruten,
 förstörd är min vågs musik
 av skummet, som rörs, och tjuten,
 som vina kring piskad vik.
 
 Min utsikt, av färger smyckad,
 är ödsligt gul och sjuk,
 min tavla en förolyckad,
 av fläckar besudlad duk.
 
 Må hellre förvildad bölja
 i fjättrande isar slås
 och drivornas svepning hölja
 mitt landskap, som nu förgås.

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter