Villan vid hafvet

Från Svenska Dikter
Hoppa till: navigering, sök

Till en bild af Arnold Böcklin.


Hvem skrämde villan upp ur elysisk ro,
Ur stilla skönhetsdrömmen, hon njöt så säker?
Nu rullar åskan dof öfver molnens bro
Och hafvet mörka dyningar inåt vräker.

Pentelisk fris och väggar af mjölkhvit stuck
Stå plötsligt fram i svafvelgul blixtbelysning.
Cypresser vrida sig under ångestsuck
Och genom rosenhäckarne går en rysning.

I lunden redan fallit till marmorbänk
En droppe, tung från kvalmiga firmamentet:
Ovidius, kvarglömd, mottog dess första stänk,
Som skälfver hett på rullade pergamentet.

Hvar är hon -- villans, rosornas härskarmö,
Hon, skönhetslifvets ungdomshvita prästinna?
Längst ute står, vid dyningens rand af snö,
Som kallade hon på blixten, en ensam kvinna.

Hon står där svept i slöja som natten svart,
En tragiskt skön, förstenad och blek Medusa.
Den stela blicken stirrar, hon vet ej hvart,
Hon hör ej stormen, ser ej hur vågorna rusa.

Hvad gör det henne nu, om orkanen snart
I smäckra pelargångar förödande ljudar
Och knäcker stam vid stam i sin vilda fart
Och störtar murgrönlindade trädgårdsgudar?

I hennes hjärta rasat en större strid;
Där ligga ännu skönare spillror fallna
Och ensam står bland gruset en Eumenid
Vid remnadt altar, där helgade kolen kallna.

Så kom då; storm, och gör till ett öde rum
Densamma strand, där främlingen under segel
På afstånd tyckt sig skåda Elysium
Med marmorglans och grönska på böljespegel!



'Samlade dikter af Carl Snoilsky - Andra bandet'

Tankar och Toner


I Afrika. 1880

Firenze och Sorrento. 1880-1882


Fantasier och Verkligheter


Första bandet | Andra bandet | Tredje bandet | Fjärde bandet | Femte bandet

Personliga verktyg
Navigering
dikt efter stickord
Språk

Skriv ut
Utskriftsvänglin utgåve



IPv6

Dikter:

norska dikter | engelska dikter