Vintervisa
Redan fåglarne ha flytt
För de barska vinternätter,
Och kring städer och kring slätter
Drifvor hopat sig på nytt.
På min ruta, isomfluten,
Föds en frostros i minuten;
Hör, det smäller uti knuten!
Hunden sig för kölden drar.
Här är skyndsamhet af nöden:
Låt’ oss blåsa lif i glöden!
Låt’ oss hålla värmen kvar!
Vandrare, till hemmet gå
För att härdens trefnad söka!
Kölden brukar jämt sig öka,
När som veden sprakar så.
Dock, jag vet att modig te mig:
Rosa, pälsbeklädd och klemig,
Skall en ljuflig fristad ge mig
Under vinterns kulna dar.
Men hvad du är kall, min lilla!
Sätt dig i mitt knä! -- Sitt stilla!
Låt’ oss hålla värmen kvar!
Vinterdagen bleknar bort.
Öfver snön styr natt sin kosa.
Kärleken oss gynnar, Rosa --
För vår skull är dagen kort.
Se, en vän och hans väninna!
Vi bli flere, kan jag finna.
Dubbelt klar skall glädjen brinna!
Var välkommet, unga par!
Kölden flyr för vänskapsflamman:
Omkring brasan tätt tillsamman,
Låt’ oss hålla värmen kvar!
Lampan tändes, och dess sken
Ysterheten gränser skrifver.
Rosa oss ett tecken gifver:
Bordet väntar, dukadt re’n.
Och nu kommer vännen trägen
Fram med mången gammal sägen;
Än om röfvare på vägen,
Än om troll till ord han tar.
Punschen ryker snart i bålen,
Hela laget rundt går skålen:
Låt’ oss hålla värmen kvar!
Mörka vinter, kall och rå!
Du i hvitt naturen kläder.
Dina bistra nordanväder
Tysta ej vår sång ändå.
1
Medan spiselglöden kolar,
Fantasien nejder målar,
Där en vårlig himmel strålar,
Och där kärlek hemvist har.
Till dess åter rosor blomma,
Låt’ oss dörrarne tillbomma!
Låt’ oss hålla värmen kvar!
Aktivera autouppdatering av kommentar