Äfven jag var i Arkadien!
Till Fannys rum jag smög så sakta,
Som endast älskaren förmår.
Så, när man himmeln vill betrakta,
Försiktigt man på jorden går.
O, sömnens gud! åt dig allena
Min lofsång för hvad här jag såg!
I slummer sänkt, den änglarena
Till hälften satt, till hälften låg.
Af denna ljufva anblick tjusad,
Jag fastläst stod, men tanken flög
Och njöt, allt mer och mer berusad,
När blicken ut på upptäckt smög.
Dess milda anda höjde barmen,
Och vågor jag i lugnet fann.
Dess kind var lutad emot armen,
Och midt i snön en ros där brann.
Kring halsen lockarna sig göto,
En skymning blond, likt sommarns natt,
Ur kindens gropar löjen bröto,
På pannan fridens ängel satt.
Till hälften öppen munnen myste,
Likt mogen sommar frisk och glad.
Bland dess koraller härligt lyste
Af pärlor fram en liten rad.
Men plötsligt läpparna sig rörde,
Och kärleksrikt de svällde fram.
Mitt namn jag sakta hviskas hörde,
Och i ett haf af fröjd jag sam.
Jag kunde mig ej längre styra,
Ett altar jag för kyssen fann,
Och, gripen af en salig yra,
Jag böjde mig – och offret brann.
Nu borde väl den sköna vaknat,
Men den, som vaknade, var – jag.
Det var – en dröm, som mer jag saknat,
Än verklighetens små behag.
Aktivera autouppdatering av kommentar