14:e visan

 Nyss när Frigga satt i bade
 had´ hon Astrild i sitt sköt
 var han ljuvste fröjd åtnjöt
 ty han såg allt vad hon hade;
 efter hon var naken, bar
 syntes allt vad kvinnfolk har.
 
 Han tog som han själver lyste
 trinda brösten i sin hand
 klappa deras rosen rand
 lill rubine knappen kysste
 efter kättjans skalkeri
 kittla pilten innan i.
 
 Sedan satt han länge spaker
 skåda hit och skåda dit
 fråga så sin mor med flit
 när skall jag få tocka saker
 att herdinnor när och fjär
 mig som er må hålla kär?
 
 Frigga när hon detta hörde
 utav hjärtat hon då log
 att ej Astrild mer förstog
 vilket all hans lust förstörde:
 Hon sa: Kvinnfolk ett på dig
 älska mer än allt på mig.
 
 Dock lät hon den pilten leka
 efter han snart hennes arm
 kryste, kysste mun och barm
 och på buk och naveln peka
 ja den lille var ej sen
 trädde mellan hennes ben.
 
 Men som bäst som Frigga bada
 och lät tvätta buken ren
 skrek han, vem har i ert ben
 morkär huggit sådan skada
 bär allt kvinnfolk slika sår
 som I, mellan deras lår?
 
 Kanske Mars den kämpen grymma
 haver med sin långa plit
 huggit denna skråma dit?
 Morkär säg om I besvimma
 då I fick ett sådant hål?
 Men gudinnor mycket tål!
 
 Eller ock kanske det hände
 oförmodligt av Vulcan
 uti mörka verkestan
 er med heta järnet brände?
 Dock nej, om så vore skett
 måste håret vara svett.
 
 Frigga vred bad Astrild bida
 tig, sad´ hon, din lille bov
 ty dig görs ej än behov
 veta vad slik ting betyda
 minns du ej att jag mig sist
 riste mot en rosenkvist?
 
 Kan det ej Adonis hela
 svarad´ Astrild käck och glad
 han lär reda bättre bad
 smörja, plåstra, täppa, vela
 har han ej er ofta hel
 gjort, när I haft sådant fel?
 
 Frigga tänds av vredes heta
 skämdes lell och blev helt blyg
 efter hon förundrar sig
 att nu bara barnen veta
 allt vad kvinnfolk så fördolt
 ha med kjorteln överhålt.