A:O 1726. den 10. April

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Nu sjunga Fåglar gällt på Trädens gröna grenar;
Och vattnets tysta Folk slå ut de blanka fenar;
    Den stela Svalan som i Floden haft sin grav,
    I luftens öppna vidd nu svävar till och av.
De vida Åkrar stå i växt och skjutand' gröda,
Och visa oss det gräs som bliva skall vår föda.
    Kort sagt: Naturen sig nu allra ljuvast ter,
    Men ingen Årsens tid mig nånsin gläder mer.
Här ligger jag ännu vid dammen i Betesda:
Min Gud! vi ẗanker du då icke på mitt bästa?
    Jag usle! ligger jämt i Fjäder-Bojor tryckt:
    Ach! finns dock ingen hjälp, ell' någon undanflykt?
Dock, innan Skörden blir och bleka Skylar binnas,
Så hoppas jag, jag lär bland vissne Skuggor finnas;
    Men till min Själ uti de sälla Landen stå,
    Och mine kärvar där med glädje bära få.


Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.