Aftonen

Skön är qvällen – vinden krusar
knappt de klara vågors rand;
doft på afstånd forsen brusar,
näktergalens slag förtjusar
vandraren på strand.

Lossa båten, låt oss fara
ut ett slag till holmen der,
du och jag, min syster, bara,
den för elfvors ljusa skara
säkert tillhåll är ...

Hur de dunkla bokars gömma
kransar hafvets lugna vik,
under dem, ack, låt oss drömma,
låt oss dagens oro glömma –
qvällens fröjd är rik!

Se hur båten lustigt halkar
öfver böljornas kristall;
känn hur aftonvinden svalkar;
märk i blommornas små kalkar
aftondaggens fall!

Stilla qvällens blida stjerna
speglar sig i sjön;
långsamt hafvets hvita "tärna"
sänker vingen – hvilar gerna
på ett skär vid ön. –

Ostörd frid naturen andas,
lyssna till dess röst!
känn hur ljufligt vemod blandas
med den högre fröjd, som randas
i ditt rörda bröst!

Hafvets djup, likt solklart minne,
säkert mången perla bar ...
tror du, syster, att vårt sinne
om Guds öga ser derinne
ock en perla har? –

Ur Svenska Familj-journalen nr 3, 1864.