Allt jag vidrör blir genast dåtid

Tiden rinner tyst,

inte som en flod,
utan som sand i mörker.
Allt jag vidrör
blir genast dåtid —
ett eko inuti mig själv.

Jag samlar ögonblick

som löv i fickan,
sköra och prasslande,
redan på väg att smulas sönder.