Bruden i Korinth
Från Athen en yngling färden ställde
Till Korinth, där än han okänd var,
Men den borgarn, som besöket gällde,
Var en gammal gästvän till hans far.
Fädren re’n gjort opp:
Deras ålders hopp,
Son och dotter skulle bli ett par.
Månn’ man dock skall fägnas vid hans möte,
Om för välkomst ej sin tro han ger?
Han än dväljs i hedendomens sköte,
Brudens släkt de kristnes gud tillber.
Nya lärors brodd
Kväfver trohets sådd,
Kärlek som ett ogräs trampas ner.
Tyst låg huset. Fader, döttrar somnat,
Husmor vakade, vid sysslor fäst.
Se’n den nyanlände hon välkomnat,
Fördes han till kammarn, som var bäst.
Förren han det begär,
Mat och vin står där,
Se’n godnatt hon önskade sin gäst.
Men han känner ingen lust att äta,
Lämnar bordets öfverflöd i fred.
Trötthet lär att hungerns kraf förgäta,
Oafklädd till ro han sjunker ned.
Slumrar redan mest,
Då en sällsam gäst
Genom öppnad dörr i kammarn gled.
Och han ser vid skenet, lampan sprider,
En beslöjad mö i snöhvit dräkt,
Som igenom rummet stilla skrider,
Pannan af svart-gyllne bindel täckt.
Då hon honom sett,
Studsar hon med ett,
Lyfter upp sin hvita hand förskräckt.
Är en främling jag vid fadershärden,
Att om gästen ingenting jag sport?
I min cell jag spärras så från världen
Och får blygas nu för hvad jag gjort.
Blif på bädden kvar,
Som det intet var!
Som jag kom, så går jag lika fort.
Stanna, ropar svennen, stanna, ljufva!
Kastar sig från bädden i ett nu.
Här finns Ceres’ håfva, Bacchi drufva
Och med dig kom Amor till de tu.
Du af skräck är hvit,
Älskade, kom hit,
Gudars fest vi fire, jag och du!
Nalkas mig ej, yngling! Utesluten
Jag för alltid är från fröjders kor;
Öfver mig blef redan stafven bruten,
Då tillfrisknande min moder svor
Ge min lefnads blom
Såsom egendom
Åt en brudgum, som i himlen bor.
Gamle gudars brokigt glada vimmel
Ur vårt tysta hus på stund försvann.
En osynlig dyrkas nu i himmel
Och på jord en korsfäst frälserman.
Än här offras dock:
Icke tjur och bock --
Men väl män’skor, oerhördt försann!
Hvarje hennes ord han noga väger,
Talets mening synes honom klar.
Är det möjligt att jag när mig äger
Just den kära brud mig lofvad var?
Min du blifve blott!
Fädrens löfte nått
Gudars öra -- lycka bragt det har.
Icke jag, du gode, åt dig ämnas,
Men min yngre syster ger man dig.
Då jag i min cell åt kvalen lämnas,
Ack, i hennes armar tänk på mig,
Som dig jämt tillhör,
Som af kärlek dör --
Grafvens djup för mig snart öppnar sig.
Nej, vid denna låga vill jag svärja:
Hymens fackla bådar oss dess brand.
Jag skall dig åt mig och glädjen bärga,
Kom och följ mig till min faders land.
Hulda, dröj! Vi må
Bröllopsfest begå
Oförmodadt här på två man hand.
Fästegåfvor byta så de tvenne:
Kring hans hals en gyllne ked hon slår,
Han en sölfpokal vill skänka henne,
En klenod, hvars make sökas får.
Den är ej för mig,
Men jag beder dig:
Låt mig få en lock utaf ditt hår.
Andars stund var inne, midnattsstunden,
Och då först blef henne väl till mod.
Girigt förde hon till bleka munden
Vinet med dess dunkla färg af blod.
Svennen vänligt bjöd
Af det hvita bröd --
Men af henne orördt brödet stod.
Och hon räckte ynglingen pokalen,
Och som hon han drack med lystenhet.
Hjärtat kämpade med kärlekskvalen,
Kärlek tiggde han ungdomligt het.
Men hon stod emot
All hans bön och knot;
Lutad på sin bädd till sist han grät.
Nu hon kom, hos honom ned sig sänkte:
För din smärta blir min styrka all.
Rör mig dock -- och hvad jag dölja tänkte,
Du med rysning genast märka skall.
Din utvalda mö
Är väl hvit som snö,
Men därtill är hon som is så kall.
Häftigt i sin famn han henne sluter:
Hoppas än att blifva varm och röd.
Lif och ungdom åter in jag gjuter,
Stege du ur grafven ock som död!
Kyssar, kyssar blott!
Kärleks öfvermått!
Öfverflyttas ej till dig min glöd?
Kärlek fastare dem sluter samman,
Tårar rinna ljuft i nöjets spår.
Girigt från hans läpp hon suger flamman,
I den andra helt enhvar förgår.
För hans vilda brand
Tinar efterhand
Hennes barm, där intet hjärta slår.
Sen i sysslor, genom husets gångar
Modren gör sin rund emellertid.
Lyssnande vid dörren upp hon fångar
Sällsam ton i nattens djupa frid:
Suckar, brutna ljud
Ifrån brudgum, brud
Och den hela, heta kärleksstrid.
Än en stund hon står och spejar noga
För att riktigt öfvertygad bli,
Och med harm nu hör hon smekord foga
Sig till smekord -- eders slöseri.
Gol ej hanen? Lyss!
-- Åter kyss på kyss --
Nästa natt ånyo råkas vi.
Hastigt modren lyfter kända klinkan,
Det var slut med hennes tålamod:
Hvem bland husets hjon är väl den slinkan,
Som åt främlingen strax redo stod?
Än ett steg -- hon re’n
Har vid lampans sken
Sett -- o Gud! -- sitt eget kött och blod.
Och den unge vill i första skräcken
Dölja undan modrens blick sin brud
Under slöjan, under sängens täcken --
Men gestalten i sin hvita skrud
Halkar ur hans fång,
Växer spöklikt lång
Ur sin bädd, som på en andes bud.
Moder, moder, dofva stämman klagar:
Alltså du ej unnar mig min natt.
Från den varma famnen du mig jagar,
Och förtviflan åter får mig fatt.
Är dig icke nog,
Att mitt lif du tog,
Att jag i en tidig graf blef satt?
Ur mitt trånga rum i griftens kummel
Drifven af en inre lag jag går.
Edra prästers böner, mässors mummel
Dämpa icke ungdoms-känslors vår.
Vigda vattnet ej
Kyler den -- ack nej!
Mullen själf på kärleken ej rår.
Denne man jag lofvades till maka
Vid den milda Venus’ altarrund;
Moder, att ditt ord du tog tillbaka
För en ed, omänsklig, falsk i grund!
Döf hvar gudom är,
Då en moder svär
Att förvägra dottern kärt förbund.
Ingen ro uti min graf jag äger,
Jag mitt eget kräfva vill igen,
Återbörda nekadt bröllopsläger,
Dricka blodet af min svurne sven.
Snart läggs han på bår:
Jag till andra går,
Går att offra andra unga män.
Sköne yngling, re’n din stund har slagit,
Döden nu ditt unga lif begär.
Du af mig min kedja emottagit,
Och din hårlock bort med mig jag bär.
Gif nu akt uppå
Hur han snabbt blir grå --
Brun din lock skall åter synas där.
Hör, o moder, än en bön, den sista:
Res ett bål gemensamt för oss två!
Öppna på min ängsligt trånga kista
Och låt så i flammor ro oss få!
När vid brandens gny
Gnistor uppåt fly,
Till de gamle gudar hän vi gå.
Aktivera autouppdatering av kommentar