Calibariel

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

I

Jag är ej Ariel, ej Caliban,
jag är ej människa och icke man,
ej djävul, icke gud.
Men något litet är jag detta allt
än gud, än dämon, alf och faungestalt
med bockfot och djurlik hud.

Var kväll och morgon jag ömsar hamn
och Calibariel är mitt namn.

II

Jag älskar de rena,
i kvällen sena
min väg till torpet jag tager,
där dottern i kammaren kläder
sig av i oskuld och träder
till spegeln och tycker sig fager.

Då ville jag vara det barnets hydda
det barnet att värna och skydda,
men djupt i mitt hjärta det gnager.
Det faller en misstro mig in med ett,
min blick har åt henne ett gift berett,
då biter den till med ett giftigt bett
och sorgsen till skogen jag drager.