Den lustige Schwanda.

Böhmisk saga.

Säckpiparen Schwanda var en lustig kamrat och, som hvarje ordentlig musikant, alltid törstig, samt därjämte stor älskare af kortspel. Hade han spelat för sina åhörare så mycket de ville, så gjorde han sig gärna en god dag, och hälsade vanligen så länge på kruset och fortsatte så oförtrutet spelet, att allt, som han hade förtjänt, åter försvann ur fickan, och han gick bort lika fattig som han hade kommit. Därjämte roade han så outtröttligt sällskapet, äfven utan säckpipa, med sina upptåg och lustiga infall, att knappast någon lämnade värdshuset så länge Schwanda var där, och ännu i dag plägar man i Böhmen i stället för »det är en lustig-kurre» säga, »det är en Schwanda».

Då hände det en gång att Schwanda, sedan han på en kyrkoinvigningsfest spelat från middagen ända till midnatten på sin säckpipa och förtjänat sig mången groschen, lade bort sitt instrument, trots alla böner och öfvertalningar af de unga människorna, som bådo honom fortsätta ända till morgonen, och lofvade honom riklig betalning därför. Schwanda var förargad att han blott skulle skaffa andra människor nöjen; nu ville han en gång äfven roa sig själf. Han slog sig därför ner bland gästerna och började dricka för egen räkning och hålla sällskapet vid godt lynne genom månget skämtsamt infall. Slutligen fick han äfven lust att spela kort, och han inbjöd grannarna till ett parti, men mot förmodan fanns det ingen som Lade lust att spela med honom. Schwanda, som icke var van att gå ifrån värdshuset så länge han hade en groschen på fickan, var ovanligt lifvad för kortspel, ty han hade just i dag förtjänat mycket penningar, och då han dessutom skådat alltför djupt i bägaren, så att det ej heller stod riktigt väl till i hans öfre våning, så envisades han att vilja spela. Då han nu såg, att hans grannar alldeles ej ville gå in därpå, reste han sig förargad, betalade sin skuld och lämnade värdshuset. »I Draschitz», sade han under vägen till sig själf, i det han med osäkra steg vandrade dädan, »finnes det en lifvad skolmästare och en bydomare, som inte förakta ett parti kort. Där skall jag slå mig ner, hurra!» Och därmed hoppade han högt i luften och knäppte med fingrarna, så att han raglade tio steg framåt innan han åter kunde bringa sin kropp i jämvikt, ty han var något tung i hufvudet.

Natten var klar och månen glänste som ett fisköga. Plötsligt kom Schwanda till en korsväg och stannade förskräckt, när han händelsevis kom att blicka uppåt. En skara gamar och korpar kretsade omkring det ställe, där han befann sig, och framför sig såg han en ställning af fyra pelare med tvärbjälkar ofvantill, och på hvarje tvärbjälke hängde ett halfförruttnadt lik. Schwanda märkte nu, att han kommit under en galge, af hvilka det då för tiden fanns många på fälten och invid vägarna, de många röfvarskarorna till skräck och varnagel. Då framträdde plötsligen en lång och smal man i svarta kläder och frågade honom: »Hvarthän så sent, vän säckpipare?»

»Till Draschitz, svarte herre.»

»Vill du inte förtjäna en styfver med din säckpipa?»

»Nej tack, jag är redan trött på pipandet. Har förtjänat mig några silfvergroschen och vill nu vara lustig.»

»Bab, silfvergroschen! Vi skola betala dig med guld!» sade den svarte, och i det han tog fram en hand full glänsande dukater, höll han dem under Schwandas ögon. Säckpiparen var ej litet Öfverraskad, kortspelet var visserligen ett starkt lockbete, men den glänsande metallen utöfvade ett ännu starkare inflytande öfver honom, och när nu den svarte tog honom i hand, följde han honom liksom förtrollad. Schwanda visste ej hvart och huru länge den obekante fört honom omkring, men så mycket påminde han sig, att han ofta uppmanade honom att när något blef honom bjudet, penningar eller dryck, så skulle han tacka blott med de orden »lycka till, broder!»

Med ens befann han sig i en klart upplyst byggnad, där tre personer sutto, som voro klädda på samma sätt som hans ledsagare; de hade framför sig stora högar af guld, spelade och omsatte rätt vackert med penningar. En vinbägare gjorde sin rund kring laget, och ur densamma drucko de hvarandra duktigt till.

»Bröder, här har jag med mig vännen Schwanda», sade säckpiparens ledsagare i det han inträdde; »ni vet, han som är så bekant i hela landet, och som vi så länge åstundat att få höra. I dag skola vi vara riktigt lustiga, och därtill skall musiken bidraga.»

»Bra», ropade en af spelarne, och i det han vände sig till Schwanda, sade han: »Sätt dig, pipare, och drick.» Och därmed räckte han honom vinbägaren.

Schwanda drack, ställde bägaren åter på bordet och sade, i det han aftog sin mössa: »Lycka till, broder!» såsom hans ledsagare lärt honom.

»Spela nu upp!»ropade den andre spelaren,och Schwanda satte sig afsides på en bänk och fyllde sin säck med luft, medan hans ledsagare slog sig ner hos spelarne, drog en penningpung, som var väl fylld med dukater, ur fickan, och tömde den på bordet framför sig.

Därpå började Schwanda att blåsa på sin säckpipa. Den verkan, som musiken utöfvade på de fyra svarta, var högeligen underbar. Likasom nytt lif genomströmmat dem, blefvo de på en gång larmande muntra. De satte hastigare ut och dukaterna dansade; högljuddare, alltid högljuddare jublade spelarne och ryckte fram och tillbaka på sina stolar; hela deras väsende råkade i feberaktig rörelse. Bägaren gick laget om och äfven Schwanda underlät ej att dricka. Det underbarasta var dock, att kärlet aldrig blef tomt, fast ingen fyllde på detsamma. Så ofta Schwanda hade slutat ett stycke, skallade högljudt hans beröm, och i hans mössa regnade det guld, hvarför han tackade med upprepande af orden: »lycka till, broder!» Så räckte det flera timmar, tills Schwanda ändtligen började spela en polska, som satte sådant lif i herrarnes ben, att de genast slutade med spelet, hastigt flögo upp och dansade omkring i rummet med vilda språng, hvilket tog sig helt besynnerligt ut till deras allvarsamma yttre och ihåliga ansikten.

Till slut ljöd Schwandas säckpipa helt entonigt och dansarne gjorde till sist endast kullerbyttor. Då framträdde en af dem till bordet, och i det han tog säckpiparens mössa, strök han i den allt det guld, som där låg, och sade, i det han vände sig Schwanda: »Där har du, därför att du roat oss så duktigt.» Schwanda trodde knappast sina ögon. Bländad vid anblicken af en så stor rikedom, visste han af glädje ej hvad han skulle företaga sig; han glömde i sia förvirring huru han skulle tacka och ropade trohjärtad t: »Måtte Gud tusende gånger vedergälla er det!» Ännu hade han ej talat ut, då en dimma betäckte hans ögon och allt — stuga, kort och spelare — var försvunnet.

Följande morgon for en bonde ut på fältet, och vid han kom till korsvägen, där den omtalade galgen stod, hörde han toner från fjärran. Han lyssnade, och ju närmare han kommer, så mycket säkrare blir han, att det är säckpips-toner; han lyssnar åter och tviflar åter, tills han ändtligen igenkänner stycket. Och nu ropar han: »Kan det vara Schwanda?» Då han nu framkommit till galgen, hör han att tonerna komma ofvanifrån, han ser upp, och se, på ett hörn af galgen sitter Schwanda och blåser ifrigt på sin säckpipa, medan vinden för de hängdas lik hit och dit.

»För tusan, Schwanda», ropar bonden, »hvad gör du där uppe?»

Schwanda far tillsammans, låter säckpipan falla, gnuggar sig i ögonen, och i det han skådar sig omkring, varseblir han med förskräckelse hvar han befinner sig. Icke utan besvär hjälper bonden ner honom, och Schwanda, som under tiden blifvit nykter, berättar nu hvad som händt honom. Han kommer naturligtvis också att tänka på dukaterna, han undersöker mössan och vänder ut och in på fickorna, men finner ej ett enda öre.

Bonden korsar sig och säger: »Den käre Guden har straffat er och sändt onda andar öfver er, emedan ni alltid varit så begifven på kortspel.»

»Ni har rätt, granne», svarade Schwanda, darrande i alla lemmar; »från detta ögonblick afsäger jag mig kortspel för alltid.» Han höll ord, och till tacksägelse att han så lyckligt undkommit, upphängde han sin säckpipa, på hvilken han spelat för de onda andarna, som ett evigt minne i kyrkan. Och det berättas, att på årsdagen af den dag, som Schwanda spelade för de onda andarna, brukade säckpipan ljuda af sig själf.

Ny samling folksagor (1896)
← Michel, den fader- och moderlöse gossen från Radhost.	Om Jöns, som ville lära sig att rysa. →