Den trogna Rosa.
Min Rosa mig så trogen är;
Hon jämt om kärlek talar.
Hvad det gör godt i hjärtat här!
Hvad det min själ hugsvalar!
Min Rosa mig så trogen är,
Och hvarje stund hon dyrt det svär.
När jag till ämbetsrummet går,
Hon önskar hemma blifva.
En kavaljer, – som intet får,
Jag ser kring porten drifva.
Min Rosa mig så trogen är,
Och hvarje stund hon dyrt det svär.
Men när jag kommer hem igen,
Får jag vid dörren bida,
Hon har så brådt om, liten vän,
Och kan ej afbrott lida.
Min Rosa mig så trogen är,
Och hvarje stund hon dyrt det svär!
Men här om da’n det lustigt var!
Jag knuffad blef i trappan
Utaf en lång och näsvis karl,
Som svept sig in i kappan.
Men Rosa mig så trogen är,
Och hvarje stund hon dyrt det svär!
Till Djurgåln foro vi en dag;
Till vänner gick min kosa.
Att undfly – unga herrars lag
Bland bergen hän sprang Rosa. –
Min Rosa mig så trogen är,
Och hvarje stund hon dyrt det svär.
Hon ofta fort blir sjuk; o Gud!
Då stänger hon sig inne.
Vid dörren hör jag suckars ljud
Med ett bedröfvadt sinne.
Min Rosa mig så trogen är
Och hvarje stund hon dyrt det svär.
En gång, med harm, jag såg en man
I Rosas armar sluten.
Hon skrek: »Det är min – bror!» – Jag fann
Mitt misstag på minuten.
Ty Rosa mig så trogen är,
Och hvarje stund hon dyrt det svär.
Ja, Rosa trogen är som guld!
Det mörka tvifvel vike!
Sin – bror och mig hon blott är huld, –
O, dygd förutan like!
Min Rosa mig så trogen är,
Och hvarje stund hon dyrt det svär.
Aktivera autouppdatering av kommentar