Den underliga skogen.
Som man ropar i skogen får man svar (?).
Jag tog min remington på axeln
och drog i stora skogen ut,
sen släppte jag mitt unga koppel,
som stormar fram med skall och tjut.
Det prasslar och det rasslar
i skogens alla mörka snår:
»God dag, du gråa hare,
som alltjämt uti bukter går!
God dag, du tjädergubbe,
hur du fått dina höns i hand?
God dag, du svarta orre,
som spelar falskt ibland.
God dag, du grävsvinskurre,
som gräver själv din egen grop.
God dag, du lömska kattlo,
som ger i blod ditt yngel dop!»
Vad nu? Vem höres svara
med skri så gällt på mitt god dag?
Vem var som svarte »yxskaft»
och går på falska slag?
Jag ser den röda svansen,
patronen in -- och bum!
Se där, du kvicke Mickel!
Den gången var du dum!
|
Sårfeber.
|
Högsommar. Stormar Ungdom och Ideal (1869 -- 1872) |