Det högtförnäma äkta paret
Tiden gör oboteliga skador,
oförsynt dess makt på allting rår ...
Glest och grånat är grevinnans hår! ...
Ingen minns när greven hade vador:
chapeau-bas han uppå pinnar går.
Bägges skuldra till förvandling lutar ...
Men hur kapprakt är ej deras mod!
Utom dräggen av ett grevligt blod,
se två mumier uti granna klutar,
forna tiders murkna återstod!
Hör hans nåd med stora namn på tungan
utav fädrens stolta ättelängd ...
geisten väldig, rösten, kvävd och stängd,
under synbart äventyr för lungan
sorla jämt om deras bragders mängd.
Se dess makas varje blick befalla
slavisk vördnad för dess rang och börd,
skral och skröplig, än av flärden förd,
fordom uti robe-de-cour och gala
i ett hov förtorkad och försnörd!
Se, min vän, men ömka och beklaga
höga dårens usla ålderdom!
Sista tanden skallrar i hans gom:
han ej livets ledsnad kan fördraga
och förskräcks för vansklighetens dom.
(1800)