Du

Tårar,
vita av sälta
rinner
nedför dina solheta kinder
och bildar
ett nätverk -
ett mönster av
hopp och
förtvivlan mitt
emellan
livet och
döden.

Du!

Så nära,
så att skrattets spegel
rakbladsvasst
lockar gråtens
och med en
dov andhämtning
återfår sitt vackra
leende.

Du!

Då blir kärleken evig
och min tanke
bara just -
en tanke.

                                  Göran Hansson

Aktivera autouppdatering av kommentar

Anonym användare (f67c9d8502)

31 månader sedan

Poäng 0

Fin dikt :)

Permanent länk | Svara