England och Frankrike
Ligg, du fördärvliga, där och frät omkring dig som kräftan,
sluka nationerna opp, sluka och hungra ännu.
Filfras, hota mig ej, ty mig uppäter du icke,
störta vad troner du kan, Albions låter du stå.
Strandar ej folkens rätt, den heliga, runt på din kritkust?
Hela din Stat är han ej dykerikommission?
Jorden stack du i brand för att strafflöst plundra i vådan,
lik den förhungrade haj stryker kring havet din köl.
Tyskland stridde och föll, du styckar dess lemmar med svärdet,
Belgien gav dig sitt gull, fick sig förtrycket igen.
Hindus med pärlor och bod ej köper sitt Eden ifrån dig,
Negern är gisslad till döds, ack! för att sockra ditt te.
Står ej Hesperiens land som ett tempel, plundrat av vildar?
Själva det fattige Schweiz stal du dock äran ifrån.
Havet är fritt, men du stänger det till som det vore ditt packhus,
Bältens förreglade port bröt du som vore han din.
Jorden hyllar min makt, jag sitter på havet och dömer,
krigare köper jag opp, konungar tar jag i sold.
Ja, väl soldar du dem: betala din sold åt de döde.
Ser du vid Austerlitz ligger din soldade här.
Guillotinen är still, men Pichegru stryps i sitt fängsel,
djupt bland Amerikas träsk gömmer sig Victor Moreau.
Pitt och din helvetsmaskin, den andra, kreverade fåfängt,
Nelson, den blodige, föll, rodret på Albions skepp.
Sedan han splittrat ditt hopp, ditt sista på vågorna, föll han,
bygg mig en flotta ännu, lustigt att fiska den opp.
Fiska, så länge du kan, det är din tid ännu på djupet,
hämnaren stiger en dag opp på din fiskarestrand.
Med kanalen omgjordar jag mig, som Pluto med Stygen,
aldrig en levande själ vände från Stygen igen.
Herkules vände igen och Cerberus förde han bunden,
trollet med huvuden tre: Herkules lever ännu.
Hör mig, vad tvista vi om? Har världen ej nog för oss bägge?
Ära du önskar och makt, vinst är mitt bättre begär.
Världsbefriarens kall, men världsförläggarens även
hörer mig till; av de två lämnar det sista jag sist.
Frihet ivrar jag för, det är handelsfrihet jag menar,
frihet för mig, det förstås, ej för de andra också.
Därför jag bjuder dig fred, vi dela emellan oss rovet,
grönskande jorden blir din, min blir den blå ocean.
Hör mig, jag känner dig väl, och föraktar din krämarestatskonst
byggd på en handelsbalans, stigen och fallen med den.
Du är den gamla ännu, men hos mig allting är pånyttfött,
kraften, föryngrad och djärv, längtar till riddarespel.
Jorden erövrar jag själv, och havet följer väl efter,
den som har stranden har sjön, aldrig jag delar med dig.
Icke din väpnade hand, din bedjande bjude mig freden,
böj för den bättre dig ned, sådan är freden jag ger.
Vimplarna flyga i skyn, det regnar som fordom i Sodom,
böljan är skummig av blod: möt mig, du trotsiga, där.
Örnarna flyga i skyn, det dundrar som åskan på domdag,
jorden är slipprig av blod: möt mig, du trotsiga, där.
Stå som en hålig vulkan, och förstör vad som blomstrar omkring dig
tills i din egen eld plötsligt du faller en dag.
Ligg som ett blockskepp fast, men kreditens ankare sviker
och dte förlorade vrak driver för vind och för våg.
1806.
Aktivera autouppdatering av kommentar