Friskytten.

En jägarsaga från Böhmen.

I

Helt visst har du någon gång hört talas om fru Saga? Hon är ett hemlighetsfullt och besynnerligt väsen, som gärna med tysta fotsteg smyger öfver gamla slott och borgar, genom djupa, mörka skogar och dystra bergsklyftor, och som öfver allt, där hon går fram, utbreder sin gråa slöja; och om människorna icke med grof hand röra vid denna, så berättar hon dem mången gång om de underbara saker, som slumra därunder.

I Böhmerskogens hjärta, där trenne branta bergspetsar uppstiga ur de vilda, sammanvuxna skogssnåren, slår hon sig gärna ner och lyssnar till suset af de urgamla granarna och ekarna, till björkarnas och lönnarnas hviskande, till den käckt framspringande skogsbäckens muntra lek och till det högljudda dånet af fallet vid jättekitteln — och af allt detta sammansätter hon sin luftiga väfnad. »De fientlige bröderna» kallar folket de tre bergsspetsarna. På hvar och en af dem hvilar en oerhörd klippobelisk af nära nog mänsklig gestalt. Dessa obelisker skola fordom hafva varit trenne jättebröder, som lefde i evig och blodig fejd, till dess deras far, en mäktig trollkarl, förvandlade dem till döda klippor.

Hotande skåda de på hvarandra öfver den djupa dalkitteln, som vid deras fötter ligger inklämd mellan höjderna.

»Vargklyftan» kallar folket den djupa dalen.

Likasom ruiner efter förstörda jättestäder klättra nerifrån sönderkrossade stenmassor uppåt bergshöjderna, och mellan dem hämta förvuxna bokar och tallar sin nödtorftiga näring. Trenne vilda skogsfloder störta ner ofvanifrån genom mörka klippöppningar, icke gladt sorlande som andra floder, öfver hvilka en azurblå himmel hvälfver sig, utan svartfärgade af tallarnas mörka färg och de omgifvande dystra klipporna. Sålunda brusa de ner och förena sig först i en vidt gapande öppning, djupt under jordytan. — En sinnebild af de tre fientlige bröderna, som också först i döden förenades.

Vindarnas sus i skogsjättarnas toppar, grodornas entoniga sång i den sumpiga dalen, ett enstaka rop af någon uggla, allt kommer den vandrare som förirrat sig hit i skymningen att känna sig underlig till mods. Och under natten antager här allt utseendet af något kolossalt och demoniskt. Om någon nattetid förirrar sig till det illa beryktade stället, så får han höra allehanda hemska röster, tjutet af varulfvar och skriet af fladdrande nattfåglar — och ve vandraren, om han väntar sig hjälp nerifrån, där ett rödt, fladdrande ljus flammar och lågar — aldrig vänder han då åter. Irrljuset lockar honom i fördärfvet; det är lågor, som slå upp ur helvetet, tror folket och korsar sig. Knappast finnes det någon, som vågar sig hit ens på ljusa dagen.

Men fru Saga är icke obekant med det rysliga stället. För många hundra år sedan slog hon sig åter en gång ner vid vargklyftan och såg djupt där nere i den hemska midnattsstunden tvenne mörka gestalter. Den ene var jättestor och kolsvart och skrattade emellanåt djäfvulskt hånande; och det var som hade hans ögon kastat blixtar af eld. »Och den natten, då dag och natt äro lika långa, då tillhör du mig», sade den hemske och framräckte en hand, som liknade klor åt den andra, mycket mindre gestalten. Denne stod där i grön jaktrock, stödd på sin bössa, och det var som om ett eldsken fladdrade omkring hans hufvud, så rödt glänste hans hår och skägg. »Inte så hastigt, mästare», hväste han och tog ett steg tillbaka. »Om jag skaffar dig ett nytt offer, så ger du mig en tids uppskof, så lyder vår öfverenskommelse. Och om jag behöfver din hjälp till hämnd och onda dåd, så måste du å nyo tjäna mig, det har du lofvat mig vid helvetets portar. Du har redan på min begäran förtrollat hans bössa, hvilket gjort honom förvirrad och orolig, och innan dagjämningens midnattsstund gått förbi, är han här för att skaffa sig frikulor — gif äfven honom sådana.»

»Sex träffa, den sjunde fäller», sade den svarte i kappan.

»Ja, den sjunde är din», försäkrade den röde; »hon försäkrar dig om byte; mig om hämnd. Rikta kulan mot hennes kropp, hennes, som försmådde mig. Han hoppas att med lyckokulor skjuta sig till både hustru och skogvaktartjänst. Ve, ve då den stolta bruden!»

»Ännu har jag ingen makt öfver henne», brummade den svarte.

»Nå, så tag då ensamt honom, den dygdige Max. Tag bara emot det finger han räcker dig, snart får du fatt i hela handen och därmed den förhatliges både själ och kropp. Du kan vara säker på honom, ty den du en gång fått tag uti, den släpper du aldrig.»

»Vid helvetets portar, han eller du!» ropade den svarte och sjönk ner i den flammande klippöppningen.

II.

Den intressanta del af Böhmerskogen, till hvilken vi fört våra läsare, ansågs i forna tider vara rik på guld; men nu för tiden talar man på sin högsta höjd om denna trakt på grund af dess rikedom på villebråd. Den täta skog, som här öfverkläder marken, utsträcker sig öfver otaliga bergshöjder, kullar och dalar. Där finnas trakter, i hvilka ännu i början af detta århundrade björn och varg, lodjur och mård samt andra vilddjur funnos, till stor fara för annat matnyttigt villebråd. Att för många århundraden sedan jägaren här gärna sökte och fann sin lycka, är helt naturligt, och därför stod, så långt man kan minnas tillbaka, i denna aflägsna och romantiska del af de böhmiska bergen ett urgammalt jaktslott, i hvilket den vidt och bredt bekante och allmänt omtyckte furstlige arfjägmästaren Kuno bodde med sin familj. Den senare var ej särdeles talrik. Den ensamma skogsborgen inneslöt, utom den gamle jägaren, hans hustru och älskvärda dotter, Agatha, blott denna senares lekkamrat och fostersyster, Anna, vidare en gammal piga och ändtligen tvenne duktiga ynglingar i gröna kläder, som under förste jägmästarens uppsikt lade sig vinn om att lära den ädla jaktkonsten.

En afton satt det gamla paret tillsammans under förtroligt samspråk. Agatha stod vid den öppna dörren och skådade ut i den inbrytande skymningen. Nu närmade sig en ung, ljuslockig jägare med skyndsamma steg. Han sjöng sakta en sång för sig själf, men den klingade ej så muntert som vanligt. Hastigt gick han igenom gallerporten upp på slottsgården, och knappast inträdd kände han sig omfattad af ett par mjuka armar. »Ack — i dag bringar du väl hem rikt byte? Du var väl lycklig vid fågelskjutningen; du har säkert blifvit ’kung’? — Men så tala då, käre Max!» Så utropade den älskliga jägmästardottern. — »Nej, lyckan har åter flytt och bedragit mig hela dagen, från morgonen till aftonen, min trogna flicka», svarade ynglingen förtretad; »jag måste ju se och tåla att Kilian, den tjocke mjölnarens son, sköt ner fåglarna, medan jag endast träffade fågelstången. Men för två timmar sedan vände sig lyckan; då sköt jag den här bergsörnen och för en timme sedan en präktig hjort i närheten af vargklyftan — och den måste jag skaffa hem ännu före nattens inbrott, eljest ...»

»Det skall du vackert låta bli, min vän. Min far har erhållit goda underrättelser från fursten, och han och mor vänta dig sedan en hel timme», hviskade Agatha, hvarpå hon med högre röst fortsatte: »I afton får du ej mer midt i natten begifva dig till det illa beryktade stället. — Icke sant, far — Max skall stanna hemma?» ropade Agatha, i det hon drog in den älskade i stugan.

»Jo, min son, det blir det bästa, och ej mindre godt är det, att lyckan åter visat sig gynnsam mot dig, enligt hvad jag förnummit. Jag har något att säga dig. Du vet att vi, jag och min gamla hustru, icke haft något emot, att du sökt Agathas kärlek, emedan vi alltid trott, att du varit rätte mannen för henne. Du har ju hittills vidt och bredt varit den bäste skytten, och vi skola hoppas, att du ej heller nu förfelar ditt mål, när det gäller att göra ditt mästerskott.»

Max tycktes ej vara så full af tillförsikt som fordom.

»Jag skulle vara säker därpå, liksom jag länge varit det», sade han något klenmodigt, »om man inte — och det kan omöjligt vara på annat sätt — från någon afundsjuk kamrats sida förtrollat min bössa . . . öfver allt hvad jag företager mig härskar en olycklig stjärna . . . och mot en slik olycka, menade Kasper i dag, hjälper blott . . . hjälper blott en frikula.»

»Hvad är detta för prat? . . . Förtrollad . . . frikula!» afbröt jägmästaren högeligen förtörnad på den unge mannen. »Ett så syndigt tal skulle en from jägare aldrig föra i sin mun . . . sådant där kan anstå den röde Kasper . . . honom har jag länge känt som en skälm, drinkare och spelare, och det sade jag den slyngeln midt i ansiktet, när han kom för att fria till Agatha. Dock, så litet förtroende jag än hyser till den röde, om dig Max kan jag ej tänka något ondt. Du har ju bestått din lärotid på ett så vackert sätt, och ända hittills har du varit en rask och from jägare och är mer hemmastadd i skogen än de fleste. Det finnes ingen, som känner villebrådets vägar så väl som du, och ingen träffar som du så säkert örnen i luften, och man känner sitt hjärta svälla af glädje, när du höjer din stämma och deltager i Jägarnes kör; . . . men se dig för, att du ej faller i frestelse ... i stället för att tänka på frikulor bör du hellre tänka på vårt fromma jaktordspråk:

»Käre skogsman min
Nämn de trenne tingen,
Du bör ha i ägo din
För att träffa vingen?
Skynda, säg mig det!>

Max hostade sakta och svarade:

»Ho, hallå, kär’ skogsman min.
Lätt jag gissar gåtan din:
Kunskap, godt gevär och hund
Jägarn skaffe sig på stund,
Om i skogen han vill lycka ha;
Eljest må han genast hemåt dra.»

»Det är bra», afbröt jägmästaren sin gunstling; »med dessa trenne saker kan man lösa hvarje trolldom, och min stamfader betjänade sig ej af någon bättre trolldom, när han först gjorde mästerskottet. Skulle det då misslyckas för min måg?»

Mor och dotter sågo med kärleksfulla och glänsande ögon på den sålunda uppmuntrade, och Max tryckte händerna på dem alla tre.

»Ja, ja, det är Guds skickelse att det har gått så», fortfor herr Kuno efter en stunds tystnad; »och huru illa skulle ej vi . . . eller snarare huru illa skulle ej Agatha vara däran, om hon älskade dig och du ej vore ett äkta jägarämne. Ty den som här vill blifva arfjägmästare måste vara mera förtrogen med sitt vapen än någon annan; det är en gammal historia och alla människor i trakten tala om den. Ännu har jag dock aldrig kommit mig för att berätta dig huru det hänger tillsammans med den saken. Men i dag passar det sig bra; tag dig därför en stol och hör på!»

Alla fyra slogo sig ner omkring familjebordet, och jägmästaren började: »Vår nådige furstes stamfar anställde en gång en stor jakt. Likasom vid dess början så gingo äfven vid dess slut bägarna lustigt laget om och däremellan klingade valthornets trara, trara! — Därpå började man åter jaga: Piff, paff! öfver äng och genom skog, genom dalar och klyftor drog sig det muntra, lifliga följet allt djupare in bland bergen ... Ur den täta skogen framrusade plötsligt en hvit hjort längs efter jägarnes led, och på dess rygg var en naken man fastbunden. Det var en krypskytt, som skogvaktaren i grannskapet och hans medhjälpare länge lurat på och som nu råkat i sina fienders händer. — Men fursten var en medlidsam och ädelmodig herre, som önskade att rädda den olycklige, och han lofvade den som nedlade djuret till belöning denna jägmästaretjänst och skogsslottet på köpet, där vi nu sitta så förtroligt tillsamman. Hej, så de unga jägare sprungo upp!»

»Ja, jag lofvar det», upprepade fursten; »men vid min onåd», tillade han, »förbjuder jag, att den olycklige mannen såras.» Detta kom mången att studsa, som förut hade jublat. Men furstens raske lifskytt, som var full af medlidande med den olycklige, besinnade sig ej länge. »Jag tror, att jag med Guds hjälp vågar det, min nådige herre», sade han, i det han anropade sitt skyddshelgon om hjälp —

och sköt. Hjorten störtade och krypskytten var räddad, ehuru hela hans kropp var illa medfaren af törnbuskarna. — Den modige skytten var min stamfader. Han hette Kuno liksom jag, och där på väggen hänger hans porträtt. Fursten höll sitt ord. Men likasom det ofta sker här i världen, så uppstod också här snart efteråt mycket ondt prat bland människorna, först hemligt, sedan allt högljuddare, och slutligen hviskade bakdantarna i den nådige herrens öra, att bössan varit laddad med en frikula, och en sådan frikula måste ju träffa, äfven om man siktar i vädret ...»

»Frikulor!» afbröt Max orolig, »hvad tror ni om sådana, kan man lita på dem?»

»Jag upprepar det ännu en gång för dig», svarade jägmästaren, »det är satans snaror, min son, och på sådana syndiga saker skall en from jägare icke ens tänka . . . Men min stamfader var emellertid en from jägare, och fursten visste, att han var det; dock, på det att en rättskaffens jägare alltid måtte bo på slottet och vårda den furstliga skogen, fogade han det villkoret vid sysslans erhållande, att hvar och en af min stamfars efterträdare före tillträdet af sitt ämbete skulle göra sitt mästerskott. När jag tillträdde platsen måste jag skjuta en ring ur näbben på en målad träfågel, som gungade på ett tunnband. Nå — utom det skottet har jag äfven gjort många andra lyckliga träffar. Men nu är jag gammal och behöfver hvila. Därför har jag tidigt i dag uppvaktat min nådige herre och sagt honom mina önskningar, och att min goda hustru ej gifvit mig någon son men väl en vacker dotter. Och så sade jag, att jag trodde vår herre skulle göra väl, om han snart utsåge en efterträdare åt mig, och att jag ej visste någon bättre att föreslå honom än den, som en gång hos mig skulle företräda en sons ställe — och så nämnde jag dig.»

Vid dessa ord lyssnade de båda unga ifrigt. Fader Kuno låtsade som om han ej märkte något och fortfor:

»Vår nådige herre lät mig den gunsten vederfaras att bevilja mig min begäran. Nu, min Max — nu gäller det.

— Brud och arfjägmästarsyssla! Ingendera utan den andra!

— Som ni veta, äger just i dessa dagar en stor skyttefest rum i närheten, och som det fogar sig så bra, så kommer på vår nådige furstes föranstaltande vid detta tillfälle äfven ditt profskott att afläggas. Om detta lyckas, så får Max på aftonen föra sin fästmö som tillkommande fru arfjägmästarinna i dansen. Så fordrar gammal sed, och den skola vi följa.. Nå, barn, ären I nöjda härmed?»

Jublande omfamnade de trolofvade den gamle och firade denna afton för andra gången sin förlofningsfest.

Men utanför fönstret stod en man i grön jaktdräkt och lyssnade med blekt och förvridet ansikte, och han mumlade i sitt skägg: »Ar det redan så nära till profskjutningen! Nu gäller det att taga hämnd på den lycklige! . . . Blifve det så . . . och därtill hjälpe Samid — Samiel, hjälp!»

III.

En tidig afton följde på den svala dagen. Månen började förmörkas. Grå moln drogo öfver den stundom ännu synbara skifvan och lägrade sig öfver trakten, som snart efteråt för ett ögonblick upplystes af en blixtstråle vid yttersta kanten af horisonten. Rågskäran hade upphört med sitt knarrande och orrhönan hade dragit sig tillbaka i löfskogen. Vid ytterkanten af skogen på bergen visade sig den evigt vakna korpen, hvars hesa toner tjäna den kloke räfven och det ädlare villebrådet som ett varningstecken, så snart människosteg förnimmas. Men ur de fuktiga dalarna och ur klyftorna stego oupphörliga moln af dimmor och sväfvade bort som hvita klot öfver den mörka furuskogen. Allvarliga böjde tallar och björkar sina hufvuden öfver klyftan, och de senares hvita stammar liknade spöken i skogen, medan det susade som ett aflägset strängaspel genom silfverpopplarnas blad, när de rördes hit och dit af vinden.

Men icke klingade det som strängaspel i bröstet på den som från bergets höjd tankfullt skådade ner i den hemska klyftan. Tunga tankar och djup fruktan genombäfvade hans själ. Han tänkte ej på de bortflyende minuterna, han hörde ej klockslagen från bykyrkan där nere. Nu slog klockan 11, och klagande trängde sig skogskapellets klocktoner till hans öra. Den gamle eremiten vakade ännu, ty hvarje afton klämtade han själf den elfte timmen.

Jägaren satte sig på en trädstam och stirrade framför sig. »Nog går det an för fader Kuno att tala», sade han för sig själf; »han har fått sin hustru utan att behöfva pinas som jag. Men jag — hvad skall det väl bli af mig, af Agatha, om förtrollningen ej löses! Sedan flera veckor förföljer mig en olycklig stjärna. Huru full var ej eljest alltid min jaktväska. — Nu bär jag henne alltid tom hem. Har jag ej vid fågelskjutningen undersökt hvarje skruf på min bössa, var ej allt blankt och rent — och dock träffade jag blott fågelstången; och senast i förgår, när hjorten rusade fram ur snåret och gick mig riktigt inom skotthåll, då sköt jag bom på honom på tjugo stegs afstånd. Ännu hör jag den röde Kaspers hånskratt, och hans gäckande ord klinga ännu i mitt öra: »Din bössa är förtrollad», sade han, »och du måste lösa förtrollningen, kamrat. Gå därför, när dagen börjar aftaga, till en korsväg och drag med laddstocken eller en blodig värja en krets omkring dig och ropa tre gånger på Samiel, den svarte jägaren. Innan du gjort detta, träffar du intet lif, så noga du än undersöker ditt skjutgevär. Och är förtrollningen riktigt god, så träffar du ej heller med något annat gevär. Tro mig, du, här hjälper blott en frikula!» — Och nu är jag på väg hit att skaffa mig frikulor.

Med dofva slag började tornuret just nu att förkunna den tolfte timmen. »Fort till handling», ropade det inom honom, »jag står ju ej att hjälpa; jag har ju lofvat Kasper att i natt, då fullständig månförmörkelse inträffar, vara där nere i klyftan. — Ack, ännu hör jag hans hesa stämma», fortfor han att tala för sig själf, »och huru han kallade mig en kruka, som var rädd för spöken och det rysliga besöket i vargklyftan. Ännu hör jag hur hans gälla skratt återljöd i skogen, när jag med hans bössa i skymningen sköt den väldige bergsörnen . . . och en frikula var det likaledes med hvilken jag fällde den präktiga hjorten ... O, hvilken fasa! . . . jag har redan gått alltför långt på det ondas väg ... af kärlek till Agatha heter det nu framåt!»

Och med snabba steg ilade han framåt. Han tänkte ej på att man alltid kommer för tidigt men aldrig för sent till att göra det onda.

IV.

Den låga, som han hittills hade sett brinna djupt nere i klyftan, syntes hafva slocknat för ett ögonblick. Men snart framtog den, som där nere dref sin syndiga sysselsättning, ett halster och ställde det öfver kolelden. Därpå blåste han äfven upp denna. Strax därpå belyste lågan å nyo afgrunden med ett spökaktigt sken och visade den röde Kasper i midten af trollkretsen.

Max steg under tiden ner utför den branta klippväggen. Allehanda slags dimbilder döko upp, först till en början orediga och oklara, men så småningom antagande tydligare former. Nu framsväfvade en skuggestalt och stirrade, blek och vridande händerna, på jägaren, liksom ville den besvärja honom att vända om och fly denna farliga omgifning.

Uppskakad vände sig grönrocken bort, ty från den dystra uppenbarelsen syntes hans döda moders ansikte med klagande sorg i sitt uttryck stirra mot honom. I detta ögonblick varseblef den röde nere mellan klipporna den obeslutsamt dröjande. »Samiel vare prisad!» sade han för sig själf, »Max kommer och jag får förlängd fritid.» Och uppåt höjden ropade han: »Hallå, kamrat, hvarför dröjer du?»

Men denne stod där liksom förlamad af sin moders ande. »Se dit», stönade han. »Jag kan ej komma längre!» — »Samiel, hjälp!» ljöd det nu djupt ner ur klyftan—och åter igen ropade han till Max: »Din narr, se hit, ej dit!»

Skuggestalten var försvunnen, och en älsklig flicka sväfvade fram ur dimman. Hon utsträckte först sina armar längtande mot jägaren och syntes därpå vilja störta sig i vattenfallet. Nu upphörde försteningen, som gripit Max. »Stanna, Agatha!» ropade han. »Se, jag kommer ju!» och nu ilade han — men när han åter kastade sin blick mot höjden, var skuggbilden försvunnen.

Under tiden var den röde Kasper ifrigt sysselsatt där nere i djupet med att göra alla förberedelserna till den hemska handlingen. Och på marken gick det ej mindre lifligt till. Öfver den yppiga mossan och gräset, som växte på marken och klippblocken, kröpo ormslår och ödlor; lo och hiller kommo och sågo sig nyfiket omkring med sina gröngnistrande ögon och försvunno strax därpå. Men långt ifrån fjärran ljöd ett brusande och ett hallå, hå! såsom när en stor och mäktig jägare drager fram med ett talrikt jaktfölje. Emellanåt mullrade åskan, och tid efter annan for en lysande blixt genom himmelens mörka moln. Det började blifva lif i skogen; ugglor, flädermöss och andra ljusskygga djur flögo omkring, bländade af eldskenet. De fladdrade ner från trädgrenarna och samlade sig slutligen utanför trollkretsen, där de under hemska tjut tycktes hviskande samspråka med de där liggande människobenen. Och när den röde blåste på elden i trollkretsen just i detsamma som midnattstimmens sista klockslag förklingade från det fjärran tornet, då hördes förskräckliga rop ur klippornas remnor.

Nu uppritade den hemske mannen en dödskalle i kretsen med sin hirschfängare, och doft ljöd hans besvärjelse under uggletjuten:

»Samiel, Samiel, kom, o kom!
Vid alla mörka andar,
Samiel, Samiel, kom, o kom!»

Då bäfvade och suckade de hårda klipporna och ur underjordens rike uppsteg Samiel, den svarte jägaren, hemsk att skåda.

Och Kasper störtade ner på jorden och stammade bäfvande: »Stå mig bi, Samiel, vid kulstöpningen. . . . Ännu i denna stund öfverlämnar jag åt dig min jaktkamrat, på det du må förlänga min fritid under tre år!» — »Vare det så!» ljöd svaret, som gick genom märg och ben. »Vare det så. Han eller du!»

Och en stark knall dundrade såsom om bergväggarna rundt omkring brustit, ett hemskt och gällt skratt skallade och gaf återljud från de hårda klipporna. — Men den fruktansvärde var försvunnen, såsom om han i samma ögonblick hade sjunkit ner i jorden. Kasper förlorade både syn och hörsel.

I detta ögonblick framträdde den bedårade Max på det sista klipputsprånget öfver klyftan, belyst af trollkretsens rödt fladdrande ljus. Han blickade med rysning ner på Kaspers syndiga arbete, ty denne uppfriskade just nu elden under trefoten genom att på densamma lägga klorna af den bergsörn, som Kasper för några dagar sedan skjutit. Några sekunder stirrade han orörlig ner i den gapande afgrunden. Nattfåglarna slogo vildare med sina vingar, och mellan och omkring dem smögo sig spöklika skuggor.

Kasper varseblef sin kamrat högt öfver sitt hufvud. »Haf tack, Samiel», hviskade han, »jag har nu vunnit fritid; du skrämde mig just duktigt. — Hör på, kamrat», ropade han därpå högt, »hvad tusan dröjer du så länge för?» — Max skyndade ner öfver skarpa stenar och bedrägliga rullblock, öfver klyftor fyllda af förmultnade ämnen, där hvarje steg var en lifsfara, öfver klippblock och sönderslagna skogens jättar. »Hvad skall jag göra?» frågade han beslutsamt, när han stod ofvanför den röde. Men denne drog in honom i den af dödskallar och människoben bildade trollkretsen. »En sådan där krets är ett godt skydd mot allt djäfvulstyg», försäkrade han. »Och gif nu noga

akt, kamrat, på hvad jag slår i stöpslefven för att gjuta lyckokulorna, så att du äfven lär dig det. Först bly blandadt med vismut och kvicksilfver, därpå vax och kol och sönderstött glas af kyrkfönster och slutligen tre kulor, som en gång förut träffat målet, högra ögat af en härfågel och det vänstra af ett lodjur. Probatum est!» Nu kunde gjutningen börja; under tiden blef det allt hemskare och rysligare i vargklyftan. Det såg ut som om basalt- och skifferklipporna rest sig allt brantare och spetsigare. Lågorna under trefoten slingrade sig upp i höjden efter de branta klippväggarna och dansade upp och ner på dem, och ett klingande ljud hördes som när metall stöter mot metall. Kasper grep efter en flaska »med en god dryck att styrka sig med», som han uttryckte sig. Han bjöd äfven sin kamrat att dricka, och medan han å nyo tog sig en duktig klunk sade han: »Nu kan det svåra arbetet börja! Den, som har något af den här blandningen i kroppen, kan djärft ställa sig framför ett batteri i samma ögonblick det ger eld. Visserligen», tillade han för sig själf, »är det i alla fall inte så hett som att stå inför den svarte!» Och högt tillade han: »Det är tid att uttala trollformeln!» Därpå började han att ropa högt och tydligt inåt klyftan: »Samiel, Samiel, stå mig bi i natt; signa min trolldom, signa mitt bly med sju och nio och tre! Samiel, Samiel, stå mig bi!»

Trollsoppan bubblade högt upp, blå och röda lågor slogo upp ur densamma. Kasper böjde sig ner. Han göt frikulorna

»En!» ropade han. Den första kulan föll ur formen. »En», återgaf ekot hans ord. Ugglorna stirrade på hans förehafvande utan att röra sig. Men månen hade helt och hållet dragit sig bakom molnen, vinden började tjuta och åskan mullrade.

»Två!» ljöd nu Kaspers rop, och »två» skallade det åter ur bergen. Då hördes en spöklik och hemsk prassling i buskarna. En grinande och torr gammal gumma, hvars alla lemmar darrade, närmade sig trollkretsen. Spöket var helt och hållet behängdt med ben och knotor af lik. Hvarthän än ögat spanande vände sig, såg det endast andespökerier, och örat fylldes oupphörligt af ljudet af dödas ben, som slogo mot hvarandra. Dödsfåglarna hälsade den gamla med ett hest tjut och smekte henne med sina vingar. Men hon böjde sig ner till knotorna, och lågorna sträckte sig emot henne under det hon mumlade:

»Till bröllopsdansen, till bröllopsdansen kär brudgum min!»

Max skådade med fasa på henne, men Kasper fattade stöpslefven. »Tre!» ropade han. Den tredje kulan föll. »Tre», klingade det bland klipporna. »En, två, tre!» ropade den gamle och kastade kulorna skramlande till Max fötter.

Men på samma sätt som det kommit, försvann äfven detta spökeri bakom klipporna. »Fyra», hördes nu Kaspers stämma. »Fyra, fyra, fyra, fyra!» klingade det, som om ekot växte med hvarje rop. Det brakade i buskarna, grufliga djäfvuls- och djurgestalter visade sig och försvunno åter. Flåsande, gnäggande och larmande närmade sig i luften den vilda jägarskaran, hundar skällde, hästar gnäggade, jakthornets gälla ton var redan tydligen förnimbar, och uppskräm dt af jägarens närhet framilade ett ondskefullt och illistigt vildsvin ur snåret och sprang rakt på trollkretsen. Max drog sin hirschfängare, men det borstbeklädda djuret reste sig på bakbenen och drog upp genom luften öfver de tvenne friskyttarne.

»Fem!» ropade nu den nattlige arbetaren. »Fem, fem, fem, fem, fem», upprepades det hemska ljudet i klyftorna. Ugglorna fladdrade å nyo med sina vingar och tjöto sitt »uhuhu», människobenen rasslade, hundar skällde, piskor smällde, hästhofslag hördes och gnäggandet af motspänstiga hästar träffade å nyo örat. En skock vargar störtade med uppspärrade gap mot kretsen. Mekaniskt drog Max åter sin klinga, hans enda vapen, medan den röde hånfullt skrattade; men stormen brusade bort öfver de två kulstöparnes hufvuden. Piskade af hvirfvelvinden vältrade sig de ovädersdigra molnen mot hvarandra.

Kasper bäfvade men fortsatte sitt fruktansvärda arbete. »Sex», klingade hans stämma genom åskans buller. Med fasaväckande och hemskt skratt återgaf ekot ropet sexfaldigt. Nu var den vilda jakten framme och drog öfver friskyttarne, skakande luften med fruktansvärdt larm och tumult som blef allt vildare och galnare. Klippväggarna bäfvade.

— »Darra — det är den vilde jägaren och hans följe!» ropade Kasper, och af förskräckelse tappade han stöpslefven. Luftandarna tjöto en sång genom åska och storm, när de drogo förbi, som kom själen att bäfva och skar igenom märg och ben. Den lössläppta stormen instämde i deras hemska sång och rasade som om han ville lyfta jorden från sina grundfästen. Den brusande vinden ryckte upp de största träd, klippstycken störtade ner från höjderna i dalen, åskan dundrade utan uppehåll, lysande blixtrar slingrade sig som ormar kring årtusenden gamla trädjättar och slogo dem till marken, de darrade omkring Kaspers hufvud, jorden bäfvade och öppnade sitt inre, nattgestalter uppstego, och öfver allt fladdrade blå lågor upp.

Och under alla dessa nattliga fasor och allt detta buller ropade Kasper med förtviflans stämma: »Sju, ve! — Samiel!

Samiel, hjälp! — Sju, ve!»––-»Ve, ve», återskallade det

tusenfaldigt ur klipporna. Max tumlade halfdöd af förskräckelse ut ur trollkretsen. »Samiel, hjälp!» stönade Kasper och störtade lik en död till marken.

»Här är jag», dånade genom klyftan ett ljud likt åskans

— och han visade sig, den fruktansvärde jägaranden, i fladdrande, rödflammande kappa, sittande på en hög, svart häst, som frustade eld och lågor. I detta ögonblick ljöd ettslaget från ett aflägset kyrktorn.

När den första timmens slag hade förklingat, försvann äfven hela spökeriet som med ett trollslag. Med sina vingar förstörde nattfåglarna trollkretsen, de glödande kolen slocknade, vinden stillnade af, åskan dog bort i fjärran och snart rådde dödstystnad öfver allt.

V.

Med blekt sken framträdde månen; dess mörka timme var förbi. Men inom Max såg det mörkare och dystrare ut än någonsin. Han flög som jagad af furier uppför klipporna från den hemska bergsklyftan och djupare in i skogarnas natt. Han tänkte ej på den väg han tillryggalade, tills han ändtligen uttröttad sjönk ner under ett träd på en mossbädd. De förflutna timmarnas intryck lät honom ej hvila; han skulle hafva velat springa vidare, men hans krafter nekade honom sin tjänst. Ljudet af paddorna från det angränsande träsket, susandet af träden, hvilka föreföllo honom som långa spöken, när en månstråle plötsligt belyste dem; allt detta förskräckte honom. Ack, fordom hade han ju så lätt och glad både dag och natt vandrat genom den vidsträckta skogen! Och nu?

Småningom blef det litet lugnare i hans själ; en bild af hans forna lyckliga lif dök upp i hans inre. Han tänkte på den tid, då han som gosse dragit ut från föräldrahyddan och funnit sitt hem i det trofasta skogsslottet på andra sidan om trebrödraklippan. Och på en den härligaste vårdag hade den gamle jägmästaren lagt sin dotters hand i hans. Men nu hade det blifvit annorlunda, mycket annorlunda. En förbannelse hvilade öfver allt hvad han företog sig; han, som eljest var den bäste skytten, träffade nu aldrig mer målet. »Nu har jag hvad jag behöfver; jag är säker på profskottet», ropade han, i det han djupt drog efter andan, »men tänk om de visste hvad de sju kulorna kostade mig! Och dock — om jag ej vågat försöket, skulle jag ju gått miste om både brud och jägmästaretjänst. Intet annat val återstod mig ju, och så gick jag till vargklyftan!»

Med namnet på detta förfärliga ställe öfverföll honom å nyo minnet af de fasor han där upplefvat, han darrade liksom af feberdrömmar. Utmattad stödde han sig mot en björkstam och tillslöt sina ögon för att ej se de gestalter, som hans upphetsade fantasi skapade omkring honom. Men de drogo dock förbi den olyckliges inre öga, och hans samvete plågade honom å nyo. Så satt han där länge, länge utan att röra sig; måhända förbarmade sig en lätt slummer öfver den olycklige.

Då väcktes han ur sin dvala af aflägsen sång, afbruten af orgeltoner. Han lyssnade, han såg sig omkring, det var ej längre natt, morgonsolens första strålar smögo sig genom det gröna löfhvalfvet och afspeglade sig på det lilla skogskapellets fönster. O, han kände så väl denna fridens ort; strax där invid hade den fromme eremiten Anselm sin cell. Hör! — Nu ljöd sången högre, han förstod orden, han igenkände rösten, det var Agathas röst. Liksom ett himlabud klingade den fromma psalmen ut genom skogens ensamhet och ropade tröst åt den beklämdes hjärta.

Han reste sig och närmade sig beslutsamt detta ställe för from andakt och såg genom fönstret in i helgedomen. Agatha knäböjde vid altaret; hon hade just slutat sin sång, men hon bad ännu. Han ville bedja med henne, men orden dogo på hans läppar. När han upplyfte sina händer vidrörde han jaktväskan — hon var tung. De sju frikulorna lågo därinne. Och åter vaknade hos honom minnet af den förflutna natten, han vågade ej beträda det heliga rummet, han stannade utanför, försjunken i sorgliga tankar.

Ett sakta glädjerop kom honom att skåda upp; Agatha stod framför honom med kinder rosiga af den friska morgonluften och den glada öfverraskningen.

»Max», ropade hon, »är det du? — Du lefver! Tänk dig, tvenne gånger i natt har vår gamle stamfaders bild fallit ner från väggen därhemma i gästkammaren — andra gången just då klockan slog tolf. Jag ansåg det vara af en elak betydelse, men Anna har pratat bort mina sorgliga tankar. Men jag är ännu fortfarande mycket ängslig till mods. . . . Ack, jag vågar knappast tänka därpå, att det i dag är vår bröllopsdag och att du i dag skall göra profskjutningen. Därför steg jag upp så tidigt och tog vägen till kapellet för att bedja för dig, för mig, för vår lycka. Och nu har jag funnit dig här på samma ställe! Men huru blek du är, och dina kläder äro ju alldeles genomvåta. Har du tillbringat hela natten i skogen under det förskräckliga ovädret? Tala då! ... Men emellertid lefver du, och något ondt har ej skett dig, och då kan ju allt åter blifva godt!»

»Ännu kan allt åter blifva godt!» tröstade en djup stämma. Det var den fromme fader Anselm, som hade spelat orgeln och nu närmade sig och välsignande utbredde sina händer öfver brudparet. »Förliten eder i allt uppå Herren och han skall föra allt till ett godt slut.» Därpå bröt han en gren af vild myrten och gaf den åt den unga jungfrun som en brudgåfva från hennes faderlige vän, som han sade. »Dessa myrtnar äro invigda», tillade han, »och skydda mot fara och olycka.»

Det unga paret gick nu stilla hemåt. Agatha var så öfverlycklig, att hon ej ville falla sin vän besvärlig med många frågor. Max däremot kände sig upprörd af stridande tankar och känslor. Rysande tänkte han på de sju frikulor han förskaffat sig; han skulle hafva velat slunga dem långt ifrån sig, och dock höll han krampaktigt fast dem, emedan han trodde, att hela hans förhoppning berodde på dem. Nu framträdde de båda ur den gröna skogen, och framför dem låg vid skogens kant en daggbesprängd, fredlig dal, som på andra sidan skarpt begränsades af högt uppstigande klippväggar. Smekande strök ängsmarken ända fram till foten af den nakna klippan och omgjordade den med ett band, genomväfdt af blommor. Och det var nästan som om den hårda klippan kände längtan till den späda grönskan och dess doft, den nedsände nämligen en muntert porlande bäck i dalen. Denna hälsade blommor och gräs, lägrade sig en stund som en liten sjö i den klara solglansen, för att på andra sidan hoppande och dansande åter rusa framåt till ett ställe, där han slutligen slingrade sig omkring skogsslottet, som här låg i skogens bryn. I dess skugga smög sig den förut öfvermodiga bäcken, lik en sedig, välberest vandrare, långsamt bort, tills Elbens vågor upptogo honom och förde honom som en droppe ut i det omätliga världshafvet.

Brudparet hade följt stranden af bäcken ända till skogsslottet, och där förde Agatha med gladt hjärta sin trolofvade till sina föräldrar. Men Max fruktade, att den gamle, hederlige jägmästarens skarpa öga skulle kunna intränga i hans själ och där läsa hans hemlighetsfulla förehafvande.

»Nå Max», ropade den gamle muntert till honom, »det har varit en förskräcklig natt; fruntimmerna hafva för din skull varit mycket oroliga, ty de visste ej om du kommit hem. Men jag, för min del, tror alltid att den käre Guden öfver allt vakar öfver en from jägare; han har alltid varit i din närhet och i dag skall han äfven stå dig bi vid profskjutningen. Var alltså vid godt mod och skaffa dig ett annat utseende, sådant det anstår en duktig jägare och en glad brudgum. Eller skulle det möjligen vara sant? Man har på senare tider sett dig ofta umgås med den röde Kasper. Skulle min aning hafva någon grund?» tillade han med djupt allvar, »skulle dina vägar ej alltid varit de rätta?»

»Fader!» ropade Max, djupt skakad, och fattade den gamles hand.

»Nå», fortfor denne, »jag hoppas och tror ju det bästa om dig, eljest skulle visserligen ej — dock», fortfor han, afbrytande sig själf», hören I ej valthornet?»

Trara! trara! klingade det i detta ögonblick genom skogen.

»Skynda dig att fatta din bössa, Max», ropade den gamle; »gör dig hastigt i ordning och kom efter; jag går ut i skogen att hälsa vår nådige herre!»

Max tog ett hastigt farväl af moder och brud. »Var vid godt mod, min älskade», sade han, i det han gick. »Jag skall nog träffa målet, och ännu denna dag för jag dig till altaret.» Men hon kunde ej vara glad; dock samlade hon allt sitt mod för att visa sin fästman ett muntert ansikte.

Det var en lycka att hon ännu jämte sin mor hade mycket att ordna för mottagandet af de många gästerna, så att hon ej kunde sysselsätta sig med sina sorgliga tankar. Ändtligen var allt i ordning, och nu borde det väl äfven börja taga slut med jakten. Då inträdde med lätta steg en skara unga flickor på skogsslottets gård, och Anna, den kära lekkamraten, omfamnade leende den sköna bruden. »Men, kära Agatha», ropade hon, »hvad betyder detta? Ännu ej brudklädd! — Och jakten är redan slut, gästerna samla sig till profskjutningen, och här står bruden och funderar och tänker på världens undergång . . . Nej, hvad ser jag, tårar falla ur dina älskliga ögon! . . . När du borde jubla . . . Brudtärnorna, nästan hvarenda flicka i byn, vänta på dig därute för att följa dig till kyrkan. Och se här är hufvudsaken!» — Med dessa ord framräckte hon åt sin väninna en sidenkudde, på hvilken låg brudslöjan och under densamma — invecklad i ett vackert omslag — brudkransen. »Sköna, grönskande jungfrukrans, kom fram», sade hon och framräckte skämtande sin väldoftande gåfva. Men, o, fasa! Hvad betydde väl detta? — I stället för brudkransen låg där en likkrans.

»Nej, detta är då alldeles för tokigt!» ropade Anna bestört; »nu har den gamla Greta bortbytt kransar. Hvad skola vi nu göra? Hvarifrån skola vi i hast få en brudkrans?» — »Här finnas blomstrande myrtengrenar», sade Agatha sedan hon hämtat sig från sin förskräckelse. »De äro invigda; fader Anselm gaf mig dem i morse, fläta in dem i mitt hår, måhända skola de bevara mig för vidare olyckshändelser.»

»Så präktigt!» utropade den lätt tröstade Anna, och gömde den hemska begrafningskransen; »det passar sig alldeles utomordentligt bra. Men skynda nu på. Nu komma alla flickorna!» och i detsamma inträdde tärnorna och sjöngo:

»Vi binda dig här en jungfrukans,
och fläta därin blå band.
Med sång vi föra dig och med dans
till kärlekens lyckostrand.»

Anna instämde gladt i den muntra sången, hon pladdrade, skämtade och skrattade, och därunder prydde hon med skicklig hand sin väninna, och när man slutligen var färdig att draga i väg, hade hon ändtligen lyckats framkalla ett leende på Agathas läppar.

»Så skall det vara», ropade hon. »Nu kan Max hafva sin glädje af dig, när han ser dig så vackert smyckad; och så mycket lättare skall han träffa målet vid profskjutningen. Men låt oss nu skynda ut i skogen!»

Så var då afgörandets stund kommen. Agathas hjärta klappade af rädd bäfvan och sväfvade mellan hopp och fruktan för det som komma skulle.

Max delade visserligen icke den allmänna oron; han hade ju sina frikulor. En af dem var tillräcklig till profskjutningen. Landsherren var själf tillstädes vid jakten och observerade honom. Men äfven denna gång förfelade den eljest så säkre skytten sitt mål. Fursten skakade på hufvudet, och fader Kuno visste ej hvad han skulle säga om en sådan oskicklighet. Kasper, den förste jägaren vid skogvakteriet, vek ej från Max’ sida. Huru gärna skulle ej denne undvikit den obehagliga människan, som vid hvarje felskott från Max’ sida utbrast i ett högt hånskratt.

»Du är ju en väldig skytt och på köpet en modig gosse», sade den röde hånande. »Du bär din lycka i väskan och vågar ej gripa efter henne. Hvad tror du väl din fästmö skall säga, när hon på sådant sätt mister sin fästman?» Dessa och dylika ord af den röde gjorde ändtligen slut på Max alla goda föresatser. Han grep hastigt efter sina kulor och gjorde de underbaraste skott.

»Sådant där tycker jag om», sade fursten tillfredsställd vid jaktens slut; »välan, unge jägare, ännu blott ett skott sådant som det sista, och brud och jägmästartjänst tillhöra dig.»

Max laddade sitt gevär. »För sista gången», sade han sakta, »och så aldrig mer. Måtte Gud nådeligen förlåta mig min synd!» Kulan kändes tung, det var nästan som om hon bränt i hans hand, då han släppte ner henne i gevärspipan. Det var den sjunde. Ett hest skratt hördes. Max vände sig förskräckt om, men han varseblef blott den röde, som stod i hans närhet och som hade följt honom såsom hans skugga.

»Sex träffa, den sjunde fäller», sade han med ett hånfullt grin, i det han klättrade upp i ett träd, för att, som han sade, se sig om efter bruden.

»Ser du den hvita dufvan där uppe i trädet?» sade fursten i detta ögonblick; »skjut ner henne. Det är ingen trollkonst. Skynda dig innan din fästmö kommer, eljest darrar du på handen.» — Den unge skytten lade an och––––

»Max, skjut icke», ropade en bekant stämma, men skottet gick af, dufvan flög sin väg — Agatha, som obemärkt närmat sig sjönk likblek ner.

Men äfven Kasper störtade blödande ner ifrån den gren, på hvilken han suttit. »Helvetet ropar efter sitt offer!» utropade han med förtviflan, och samtidigt hörde äfven de närvarande ett rysansvärdt och hemskt hånskratt, utan att någon kunde säga hvarifrån det kom. I fasansväckande toner upprepades det af ekot bakom trebrödraklippan, liksom hade det kommit från vargklyftan. Och upp ur marken sträckte sig en svart jättehand, den öppnade sig, den utbredde sina klor––––

»Han eller du!» ropade en förskräcklig stämma, och den röde var försvunnen.

»Gud vare lofvad, hon är räddad!» sade fader Anselm, som hade upplyft den bleka bruden. En svag rodnad började åter färga den hulda flickans kinder, hennes ögon öppnade sig, hon lefde. Blott förskräckelse, ångest och bäfvan hade kastat henne till marken. Max knäböjde uppskakad bredvid henne och fattade hennes ännu kalla hand. Stum fasa målade sig på allas ansikten.

Nu vände sig fursten med vredgad uppsyn till den unge jägaren. »Ett svårt brott är här begånget ... blott du förmår lämna upplysning om detsamma. Tala alltså, unge man! hvad har skett?»

»Ädle herre», svarade Max, »jag har begått en svår synd och är värd eder onåd. Redan sedan flera veckor tillbaka var jag ett rof för förtviflan. — Man hade förtrollat min bössa –– –- jag träffade aldrig mer mitt mål, och då lyssnade jag till de förföriska orden af en, som i själfva verket var min fiende, och som nu har fått sin förskräckliga lön. De sista kulorna, som jag afskjutit ur min bössa, voro frikulor — jag har i hans sällskap stöpt dem — i natt, i vargklyftan.»

Frikulor! — en rysning lopp genom alla de närvarande.

»Sådan skälm — en friskytt!» ropade fursten hotande. »Den som drifver djäfvulskonster, den som med den onde sluter förbund, har förverkat sitt lif. Så lyder lagen och den må hafva sin gång. Bort med den gudsförgätne mannen!»

Fader Kuno hörde med djup bedröfvelse sin furstlige gynnares domslut. Han kastade en bedjande blick på sin härskare, men denne vände sig bort, mörk till sinnes. Agatha omfattade snyftande hans knän och bad om nåd för sin älskare, alla dennes jaktkamrater förenade sig i böner om nåd för den olycklige, som hittills varit en from och duktig jägare och omtyckt af alla. Men fursten sade allvarligt och fast: »Genom mig talar lagen, den får ej vrängas.» Dock skimrade något i hans öga, det var en tår.

Då framträdde den ärevördige eremiten, och alla, fursten främst, böjde sig ödmjukt för honom. »Nådigste herre», sade han, »låt mig säga ett ord, som gäller mer än lagen. Det är den eviga kärlekens lifsord, som vill rädda det som är förloradt och ej låta något hemfalla åt olyckan. En gång framställde man en synderska för världens frälsare och frågade honom, hvilken dom han fällde öfver henne; efter lagarna skulle hon ljuta döden genom stening. Men Herren sade: ’Den utan synd är, han kaste första stenen.’ Då bleknade alla syndarne och drogo sig tillbaka. Men Herren sade: ’Hafva de ej dömt dig, så dömer jag dig ej heller; gack i frid och synda ej härefter!’ Och denne här, som nu står inför dig som en förbrytare, har hittills ansetts som en from jägare. Se dig omkring på de bedjande; han har förvärfvat sig deras aktning och kärlek, och blott i högsta nöd har han gifvit vika för frestelsen; men hvem är väl den som vågar kasta första stenen? Gud har lagt härskaremakten i din hand, min furstlige herre, men ej för att uttala dödsdomen öfver den förhörde utan för att gifva nåd och lif!»

»Icke för att döda — utan för att benåda», sade fursten eftertänksamt. Därpå upplyfte han sitt hufvud, vredens moln hade försvunnit från hans panna. »För att benåda», sade han, »har Gud förlänat mig härskaremakten; alltså förlåter jag dig, unge, bedårade man. Därför må du tacka honom, den fromme förbedjaren, som med den gudomliga sanningens ord rört mitt hjärta. Men på det du hädanefter så mycket kraftigare må kunna motstå förförelsen, vill jag sätta en skyddsängel vid din sida, som kan bevara dig för det ondas snaror.» — Och när han sagt detta, fattade han Agathas hand och lade den i hennes älskares. Och i det han vände sig till spelmännen, fortfor han: »Se så, spelen upp bröllopsmarschen; jag skall själf föra brudparet till altaret.»

Han ville fatta Agathas hand, men djupt upprörd föll hon på knä för fursten jämte sin trolofvade och framstammade innerliga tacksägelser. Äfven den gamle jägmästaren fattade den gode furstens hand och knäböjde för honom, men tala kunde han ej. Dock, den tår som långsamt rullade utför hans kind, föll som en gnistrande diamant på den milde landsfaderns hand.

Nu klingade hornen som inbjödo till bröllopståget, klockorna ljödo från det angränsande kyrktornet och kallade de närvarande till kyrkan. Fader Anselm utbredde välsignande sina händer öfver den ädle fursten och hans folk och blickade under en innerlig bön tacksamt upp till himmelen. Om den röde har man aldrig mer förnummit något, men fru Saga berättar, att nattetid uppstiger han ur en bergspringa i vargklyftan, och hon förtäljer, att det hemskt dansande, röda irrblosset är hans eldröda hår.

Ny samling folksagor (1896)
← Maruschka och de tolf månaderna.	Klas Törnpåk eller "Gå på". →