Göternas utvandring
Vi prisas så högt våra fäder?
Vi yrkas att leva som de?
De härjade länder och städer,
att få vad oss freden kan ge.
Man tror, att de sökte sig ära
på deras manhaftiga tåg,
men eder min visa skall lära
vad orsak, som däruti låg.
För fädren den tiden tillbaka
visst ölet och mjöden ej tröt,
men ölet ej mer ville smaka
och mjöden, den föll dem för söt.
Den nektar, som här synes strömma,
var sällsynt i Valfaders sal,
ty Oden lät vinflaskan gömma,
så snart han fyllt i sin pokal.
Med svärdet i handen de drogo
till nejden där druvorna gro.
De hunno den, drucko och slogo;
där ville de bygga och bo.
Men romarn förtrytelse kände,
ty göternas törst tog ej slut:
man flux en borgmästare sände
ur landet att driva dem ut.
Till härnad han gav sig å färde,
men illa hans skinn därav sved:
den goda borgmästarn de lärde
att låta dem dricka i fred.
Dock fingo de plikta för ruset:
för stark var den dosis man drack ...
De göter nu lågo i gruset
och romarna slogos som pack.
Än fortfor dock göten att gästa
vinländerna ofta och titt.
Men fransmannen höll för det bästa
att hövligt sig göra dem kvitt.
Han utbad sig ödmjukt den ära -
fransosen är alltid poli -
att skicka det vin vi förtära,
och därtill strax samtyckte vi.
I världen man alltid skall spörja:
med hövlighet hövlighet vinns.
Nu själva vi därom besörja
att vin hämtas hit, var det finns.
Och aldrig utvandra vi mera
att mordiskt om tårarna slåss ...
Må handel och sjöfart florera,
så dricka vi gladast hos oss!
Aktivera autouppdatering av kommentar