Ginevra
Ack, då jag genomforskat steg för steg
Mitt Florens, hjärtehem vid Arnos vågor,
Det fanns ej mur, det fanns ej sten som teg,
Men allt fick röst vid fantasiens frågor.
Palatser grå med vapenprydd portal,
Trots sina galler, gåfvo svar på tal,
Hvar regel drogs ifrån af andehänder,
Hvar gränd, hvart hus förtrodde mig legender.
Som eols-ton, som iris-färg så skär,
Så luftigt formlös, i mitt inre sväfvar
Än mången dröm som sökte fäste där
För diktens sinnrikt fina spindelväfvar.
De vackraste försvunnit ur mitt fång,
Som bakom kullens pinjer solnedgång;
Fast mina ord blott färgerna försvaga,
Här är nu en till sist -- Ginevras saga.
Hon var ett barn utaf Amieri’s släkt.
Hvar manlig ättelägg var född att bära
I signorian brämad purpurdräkt
Och frukterna af trälars flit förtära,
Då döttrarna, i sina mödrars spår,
Med halfgömd blick bak långa ögonhår,
Till återhälsning knappt sin svanhals rörde
För ynglingar som ej till kasten hörde.
Okonstlad, god, af en naturens nyck
Ginevra ärfde bland familjedragen
Ej sinnets hårdhet, nackens stolta knyck,
Men endast hyn, gestalten och behagen.
Masaccio, flyktigt uppenbarad tolk
Af skönhetskänslan hos Firenzes folk,
Framför sin fresk på hennes ögon tänkte,
Tilldess att handen hopplöst penseln sänkte.
Ginevra, främling i sin egen värld,
Vid kavaljerers nobla svada kvaldes;
Hon kunde lyssna till en grekisk lärd
Och hemligt hon hos pärmeböcker dvaldes.
Hon ofta ensam på terrassen satt
Och lät sin tanke gå i sommarnatt
Med melodier, glidande på floden --
Men ej till indiskt tyg i krämarboden.
Hvem vann med lutan så ett hjärta strax?
Antonio Rondinelli, han allena,
Hvars visor gingo liksom vind i ax
På folkets läppar ända till Siena.
Hvarenda älskare kring land och stad
Sjöng efter snart hans sista serenad,
Enhvar till sin hans ljufva stanzer ställde.
Men det var blott Ginevra som de gällde.
Och hon, hon hade sin Antonio kär --
Fast, simpel speleman, till husets fester
Han aldrig bjöds, då facklor, korsgevär
Välkomnade vid porten höga gäster.
Men under yran af en karnaval
De båda unga kommo dock i tal;
Bak sidenmask, när Argus-ögon sofvo,
Med blick och mun de sina löften gåfvo.
Så kom en bäfvande, lycksalig tid
Af teckenspråk och bref och serenader,
Tills plötsligt röjd uti försåtlig frid
Hon greps om armen af sin stränge fader.
Med utsikt till det hemska klostrets cell
Hon brottades som vågen mot ett fjäll,
Men hotelserna hennes uppror tämde
Och sist hon tog den brudgum man bestämde.
»Jag lyder, men jag dör!» Förtryckt natur
I detta skri lagt all sin smärta inne,
Då hon vardt ledd, ett kransadt offerdjur,
Fram till en make efter släktens sinne.
Francesco Agolanti, dryg och bred,
En tjurhals ofvanför en gyllne ked,
Han skulle bryta denna bleka lilja,
Se’n far och mor först brutit hennes vilja.
Hon iskall satt vid präktigt bröllopsbord,
Af kyrkans grymma formler dit ledsagad.
Ej ens vid fauniskt skämt och druckna ord
Vardt rodnad upp till marmorkinden jagad.
Nu skedde uppbrott -- med musik och ljus
Man förde bruden till Francescos hus --
Då hennes hvita sto om hörnet vände,
Ginevra mött två ögon som hon kände.
Re’n nästa dag gick ryktet vida kring
-- Ty mången varmt tog del i hennes öden --
Att hon, som sågs i går vid altarring,
Låg häftigt sjuk -- det hette snart för döden.
En man, som silfverskägg och hög barett
Till titeln »doktor» skaffat erkänd rätt,
Kom väl försedd med konstens alla vapen,
Men gaf sin dom: »här strandar vetenskapen.»
I tysta grupper man kring huset stod,
Af känd och okänd många tårar götos
Af ömkan för det ädla unga blod,
Hvars sköna ögon nu för evigt slötos.
Begrafningsprakt det vardt af bröllopsståt,
En hel befolkning följde tåget åt,
Där det drog fram med bloss och dystra sånger
Och bärare i hvita kapuschonger.
Som bruket är, hon låg på öppen bår.
Albasterhvit, men utan drag af smärta.
Med brudlig krona i sitt mörka hår,
Hon tycktes sofva, fast med stannadt hjärta.
Inunder katedralens höga loft
Högtidligt ljödo orden: »Stoft till stoft!»
Men jorden fick ej henne strax på stället,
Ty än arbetades på grafkapellet.
Alltså här ofvan jord ännu en natt;
Uti ett bårhus invid dômens sida
Vardt blomsterhöljda hvilobädden satt
För den som ingen morgon skulle bida.
Snart allt var ro kring öppen sarkofag,
Men mörkret hörde inga andetag,
Af inga drömmar dödens dvala stördes --
Då var det som en dyrk i låset fördes.
En usling hade sett förliden kväll
Juvelen på Ginevras finger glimma
Och stod nu som en tjuf i fridlyst tjäll
Med handen famlande i lyktans strimma.
O skräck -- då reste sig den döda opp!
Allt blodet stelnade i plundrarns kropp,
Liksom med försmak af Gehennas svafvel
Han flög på dörr -- och lät den stå på gafvel.
Hon kände, ur sin långa domning väckt,
Hur lifvet liksom droppvis återvände,
Men ryste till för nattens kalla fläkt,
Som vinterliga Apenniner sände.
Från tröskeln sågs ett hörn, en månljus flik
Af dômens svart-och-hvita mosaik.
Nu stod hon utanför -- men hu! så frusen,
Så hjälplös bland de höga, tysta husen.
Hvem var hon själf och huru kom hon hit
Och var det dröm alltsammans eller vaka?
Hon såg sin svepning släpa lång och hvit,
Medvetandet med fasa kom tillbaka.
Hon var Ginevra, af föräldrar såld
Med kropp och själ i den där mannens våld,
Af kyrkan räddningslöst i fjättrar slagen
Och af befriarn, döden själf, bedragen.
Hon var Francescos brud -- i denna sak
Fanns ingen ändring möjlig här i världen.
Till honom då, att komma under tak!
Där funne hon dock vård och eld på härden.
Bland öde gator, knappt hon visste hur,
Hon flyttade sig fram från mur till mur
Och nådde, ofta dignande på vägen,
Gemålens boning, som var närbelägen.
Vid porten, kännande sin styrka slut,
Med klappen hon så länge eko väckte,
Tills ändtligen, vid ett par hundars tjut,
Ett hufvud ur en vaktglugg argt sig räckte.
Men lika fort försvann det med ett skri:
»Signorans vålnad -- helgon, stån oss bi!»
Af bullret vaknad, kom nu utför trappan
Francesco själf, med värja under kappan.
I spetsen för sin skrämda tjänartross
Han gläntade en tum -- och for tillbaka:
»Du helige Giovanni, skydda oss!»
Sannfärdligen, hon spökade, hans maka.
Det värre var än öfverfall och rån --
Den tunga regeln sköts igen med dån,
Och därmed skyndade han bort på fläcken
Att gömma sig inunder sängens täcken.
Hvart ville hon nu hän i vinternatt,
Af lefvande förnekad och af döda?
Ack, vinden var så kall och hon så matt.
På måfå släpande sig fram med möda.
»Antonio, då jag mötte sist din blick,
Igenom hjärtat som ett svärd det gick.
Du var den ende. Säg i dina sånger
Att kärleken mig dödat tvänne gånger!»
Och plötsligt drefs hon af ett blindt begär:
»Fram till Antonios hem jag måste hinna.
Mitt hufvud hvila må på tröskeln där,
Då man i morgon skall mig stelnad finna.»
Ett större under kärlek sällan gjort,
Hon sjönk ej ner förr’n vid sin älsklings port
Och ropade, i det hon sansen miste:
»Antonio, hjälp!» -- se’n intet mer hon visste.
Men han känt ögonblickligen igen
En röst bekant och älskad framför alla.
»Går du till mig ur själfva grafven än,
Jag kommer genast, när du vill mig kalla!>:
I sina armar han gestalten tog,
Ett hjärta, fastän svagt, i barmen slog.
Hur ifrigt bar han in den ljufva börda,
Som döden åter tvekade att skörda!
Det var en strid emellan lif och död,
Tills kärleks ömma vård vann öfverhanden
Och rundning smög sig hoppfullt rosenröd
Kring kinder, tomma efter feberbranden.
Hvad huldt uppvaknande till lifvet nu:
»Antonio, är det möjligt -- är det du?»
Men ack, med hälsan till Ginevras läger
Kom också frågan: hvad Francesco säger?
Se’n nattens stora händelse vardt känd,
Amieri’s hela liga var utom sig;
Först tänkte de att få Antonio bränd
För häxeri -- och när Ginevra kom sig,
Med våld Francesco ville ha sin brud,
Men hejdades af styrelsens förbud,
Ty folk begynte hotfullt sammanströmma;
I detta mål blott påfven kunde döma.
Från Rom den ofelbares utslag ljöd:
»En gång för alla kyrkans ord är gifvet;
Följaktligen, den hon förklarat död,
Är därmed löst från alla band i lifvet.»
Orimlighet för en gångs skull var rätt
Och stelnad dogm var mänsklig på sitt sätt.
Kanske barmhärtighet bestämde svaret --
Alltnog, det räddade det arma paret.
Ginevra slets ej ur den trogna famn,
Som nyss med döden själf om henne kämpat
Men Florens var ej mer en säker hamn --
Amieri’s hus för djupt var förolämpadt.
Farväl då, kampanil och baptistèr!
Dock lyckan finns till sist där kärlek är.
Hon och Antonio hade ju hvarandra
Och kunde fria ut i världen vandra.
Hur gick det se’n? Här tystnar krönikan,
Och deras öde göms i glömskans dimma,
Fast sägnen gränd för gränd än visa kan
Den väg Ginevra tog i nattens timma.
Men diktarfantasin är visionär
Och följer längre än historien bär;
Alltså, från Arno för de unga bar det
Till Brenta, till Venezia -- ja, så var det.
Där skönhetslifvet friast stod i blom
Bland simmande palats på hafvets sköte,
Antonios luta var en rikedom,
Som bifall med belöning kom i möte.
Vid festligt smyckade gondolers tåg
Toskanska toner gledo hän på våg,
Ginevras mörka fägring lycka gjorde
Bland gullrödt blonda tärnor, som sig borde.
Med tiden kom där af de bådas blod
En blomstrande och talrik stam, som ärfde
En skatt af skönhet, sång och lefnadsmod
Och i annalerna sig plats förvärfde.
I dessa underbara gåfvors spår
Sprang hjältekraften fram i dystra år:
För friheten, då folk i fjättrar sofvo,
Ginevras ättlingar med fröjd sig gåfvo.
De sågo landsmän under främlingsok
Och hörde präster sjunga själamässa
Kring båren, där hon låg i svepnings-dok,
Italia, häfdens slumrande prinsessa.
Då världen sade: »hon är kall och död.
Hvad hjälpa färg och form och skaldeglöd?»
De svuro heligt: »döden skall ej hafva
Den brud, som nu I menen er begrafva.»
Och dagen kom -- hon uppstod från sin bår
Och riddaren lät ej sin sköna vänta.
Med jubel steg Italiens trikolor
På hvarje torn från Arno och till Brenta.
För fagra mör och män med hjältegry
En gammal ättesaga lät som ny:
Ginevra, af förtryck i grafven bäddad,
Ginevra, ur sin graf af kärlek räddad!
Aktivera autouppdatering av kommentar