Kärlekens vidder

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Du lyfter min själ. Du höjer min frekvens. Lycklig så jag nästan förbränns, Lyfter från jorden mot universum, lämnar kvar en strimma kondens. Upprymd bland stoftet som är epicentrum, På början av vårat millennium

Vill du stanna, men vi kan även vandra, Tillsammans och med de andra. Mot en bättre framtid som blir till samtid. Där kärlek råder i det konstanta, utan de som är kverulanta.

Vågar knappt hoppas, vågar jag veta, Försöker att leta, men vill ju inte peta. Vi kan alltid vara diskreta. Du är som havet, lugnande blå, Hur jag önskar att du kunde förstå. Små känslor som väcks, tankar som kläcks. Du har gjort mig förtrollad, nästintill skållad, Med värme som tänder min själ. Jag hoppas vi aldrig skall säga farväl

Tecknar: Alfred varg