Klockspelet
"Klockspelet klingar, och staden lyssnar stilla.
Så silverskära toner har vår värld aldrig sport.
Så fagert spel har ingen, så konstrikt ingen.
O mästare, gudomlig du, ett under har du gjort!"
"En man gör inget under, men Gud, Gud ensam.
En man gör inget under, men Gud för hans hand.
Som stoft är vårt liv, och vår död en skuggas skugga.
Blott han är värd att vördas här i jordlivets land."
Då talte stadens furste: "Mitt klockspel är härligt.
Med ära reser staden sina tinnar mot skyn.
Att aldrig du må låna din konst åt en annan,
som borgen, o du mästare, jag fordrar din syn." --
"Min hand är gjord att verka, min ande att skapa,
för hundra nya klockspel till liv blev jag väckt.
Se hit! Mitt öga glimmar av elden från ovan,
som ingen furste tänder, om den en gång är släckt." --
"Dig väntar allt du önskar, vad mänskor kan ge dig
av sorgfria dagar vid mitt dukade bord
-- hård var jag aldrig --, blott inte mödans timmar.
Var nöjd med ditt öde -- vet, jag står vid mitt ord." --
"Välan, milde furste, må din mildhet jag röna.
Jag böjer mig för makten av ditt furstliga skön.
Blott en gång till låt mig se mitt verk och glädjas!
Du mäktige, du milde, bevilja min bön!"
Upp han steg i tornet, och ner från tornet,
och bödeln tog hans syn, sen han lett honom ner.
I smärtan var han stum; men stummare hans klockor.
Och aldrig har det klockspelet klingat mer.
Då talte stadens furste: "Du ska dö för ditt illdåd,
du tjuv, som stal från staden bort dess stämmas fagra ljud.
Din usla syn, din högfärd har du hämnat på tusen...
Han sade: "Må jag dö! Jag har hämnat Gud."
Aktivera autouppdatering av kommentar