Ljusets fiender
En kväll, förleden höst ... Lät se!
Om jag ej felar i mitt minne,
så var det kring den tjugonde
december ... Ja, min läsare,
ty vintersolståndet var inne,
och Febus, denne härskare
utöver ljus och rimmare,
som illa lyser, sämre rimmar
i nordiske klimaterne,
gick nu till sängs mot klockan tre
att sova roligt nitton timmar ...
En sådan kväll kom Lucidor
till stora klubben ut på Norr -
En klubb! ... Politisk? - Minsta spår
därtill i manuskriptet finns ej,
och någon minsta nytta vinns ej
att veta det. - Nog av: han kom,
steg in, satt ner, och såg sig om,
men såg ej skapat grand - emedan
man intet ljus i rummet tänt,
och himlaljusets president
gått ned till vila längesedan,
och himlens vicepresident
därtill befann sig uti nedan.
I tjocka mörkret hör han här
den dumma hopen disputera
med mycken hetta (som man plär,
när man förstår sig ingendera)
vad form på källarstugan är,
vad färg på möblerne, med mera.
Till slut, när en och ann betänkt,
hur uppåt väggarne befängt
det var, att uti blindhet sänkt
om form och färgor resonera
(ty vara blind och icke se,
var ett och samma, tyckte de),
så ropte en, så ropte flera:
Ljus in!
Ljus kom - en allmän fröjd
vid denna syn. Vem är ej nöjd
på svart och vitt att skillnad göra?
Blott här och där en mörksens vän
gav ljus och lampor den och den,
och vem det var, skall ni få höra.
Den första var en surögd man.
På honom ingen undra kan,
han hellre ömkas av allt hjärta.
Hur skulle ljussken ha behag,
när minsta skymt av himlens dag
är för hans syn en dödlig smärta?
I samma usla ställning bragt,
en gammal nervsjuk man hörs klaga:
"Vid Gud, det står ej i min makt
att detta grymma sken fördraga." -
Ej heller undre man härvid:
Den stackars gubben all sin tid
i mörkret famlat fram sin bana.
Men lära se och lära gå,
är lika nödigt båda två,
och all förmåga är en vana.
En sömnsjuk man skrek til, och spratt
helt högt från stolen där han satt.
Hans namn var Dummer Jöns, Jöns Dummer,
till kropp och själ, båd dag och natt,
försänkt uti en ständig slummer.
Man kan väl tänka, vilket spratt
för sådant djur att mörkret sakna,
ty, sen man nu hans lättja ser,
så skäms det dumma svinet mer
att ensam sova bland de vakna.
"Mig" - hörs en svärmare därnäst -
"mig skymningen behagar mest.
O sälla skymning, nöjets dager!
O dunkelhet, så ljuv och mild!
När du förskönar varje bild,
vad gör det mig att du bedrager?
I dig min yra fantasi,
utur förnuftets tyglar fri,
allt i ett lyckligt kaos blandar.
Igenom dig blir skuggan kropp,
igenom dig fylls jorden opp
av gudar, jättar, troll och andar.
Nyss fick jag här en vålnad fatt
ur swedenborgska andevärlden.
Men ljuset kom - fördömda spratt!
Dess strålar i en blink förtärde'n."
"Fördömda spratt!" - skrek likaså
bakom en skärm, bort i en vrå,
en man med schene rariteten -
"Snart skall man nu min konst förstå,
bland hela svenska allmänheten?
Det gick i skymningen så bra,
att folkets syn och pung bedra.
Men, sen man tänt det satans ljuset,
farväl med allt slags häxeri!
Farväl med svart och vit magi" -
Så sagt, och junkern smög ur huset.
Densamma utväg (nämligen
dörrns utväg) tog en ann god vän,
som - ganska hederlig karl annars -
i mörkret nyss, av händelse,
råkt taga felt om fickorne
på sin surtout och sina grannars.
En kunskapsälskande person
ifrån den kungliga polisen
(som annars kallas plär spion)
kröp nu helt skamflat bakom spisen.
Att lyss vid ljus går ganska slätt,
ty dels så distraherar skenet,
dels händer, vid en snabb reträtt,
att man i brådskan glömmer lätt
den ena armen eller benet.
Med puckel fram, och puckel bak,
en krympling hela kvällen skrutit
hur hans figur vann könets smak
(det var i mörkret en klar sak)
och vilka prov han därav njutit.
Men ljuset kom - och vem blev flat,
om ej den ängsliga figuren?
Ty mer vanskapelig krabat
man aldrig såg uti naturen.
En utlät sig: "Man vore dum ...
(sen saken kommit har så vida)
att vilja ljusets gagn bestrida,
blott att man hindrar det att sprida
sitt sken till hela publikum.
Nu, och på det en dylik fara
ej i vårt land må äga rum,
är bäst man lämnar denna vara
åt mig till monopolium."
"Rätt sagt!" - hör man en annan svara -
"Farväl med allt politiskt skick,
med börd och dygder, hov och seder,
den stund till allmänhetens blick
man tillät ljuset stiga neder!
Men nu, som överheten blott
har rätt att pröva till vad mått
en undersåte utan brott
må äta, dricka, se och höra,
så tror jag för min del (hoc est:
del i arrendet) vara bäst,
att ljuset till regale göra."
Bland någre, som i hemlighet,
för skams skull, sväljde sin förtret,
var källarmästarn och hans drängar.
Förmodligt kunde gästerne
vid ljus begynna efterse
vad drog dem gavs för deras pengar.
Ty denna konst, som kallad blev
förr: underverk - nu: underslev,
den konst, att göra vin av vatten,
har än i dag det felet kvar,
att den med svårighet bedrar
rätt nyktert folk ... om ej om natten.
"O blygd och hån!" - skrek pastor Fån -
"Så grovt att gäckas med försynen!
Tänk, att det djärva stoftets son,
vill mitt i natten nyttja synen!
Förgäves går då solen mer
på Guds befallning upp och ner,
att dela mänskan ljus och värma!
Hon värma genom brasor gör,
och genom talgljus våga tör
att själva dagens strålar härma.
Snart har naturen ingen vrå
så djup, så dold att hitta på,
dit mänskans öga icke stjäl sig.
Hon storm och böljor tygla vet,
och räds ej i sin gudlöshet
att hindra åskan slå ihjäl."
Här brast församlingen i skratt,
och pastorn, fattande sin hatt,
svor pest och död mot sina bröder,
då i en hast, vid trummors skräll
och klockors klang och lurars gnäll,
det ropas: "Ell'n är lös på Söder!" -
Man nämner gata, gränd och hus,
och orsaken till allt --- ett ljus.
"O, Lucifers och snillets söner,
(av Lux är Lucifer) se här"
- skrek åter Fån - "vad frukten är
som Söder ren av ljuset röner!
Och som på Norr ett lika slut
helt visst en lika djärvhet kröner,
så fattom genast vårt beslut,
att allt, vad lysa kan, släcks ut!"
Ren märks bland själva ljusets vänner
(så mäktig är fantastens röst!)
hur en och annan uppstå känner
en hemlig fruktan i sitt bröst.
Då reser sig vid talmansbordet
en man, att stadga deras val.
Man lyssnar, Lucidor har ordet:
"I män och bröder" - var hans tal -
"det finns en lag, av himlen stiftad,
för bruket av allt jordiskt gott,
att utan vishet, gräns och mått
skall själva dygden bli ett brott,
och själva sällheten förgiftad.
Vad nyttigt kan ej skadligt bli?
Sömn stärker - sömn blir letargi,
mat föder - mat ger obstruktioner,
öl värmer - öl gör stranguri,
skratt muntrar - skratt blir konvulsioner.
Än mer: att alla dygders mor,
den högsta dygd, varpå beror
all timmelig och evig lycka,
gudsfruktan själv, för vida sträckt,
har den bedrövliga effekt
att vissa huvuden förrycka!
Men om en man, ur dessa skäl,
förböde någon kristen själ
att skratta, äta, dricka, sova,
och framför allt, sin Gud att lova,
då - tvivlen ej - är denne man
förutan prut ett av de båda:
narr eller skälm - och vad den våda
beträffa må, som yppas kan
av ljusets vårdslösa hantering,
har däremot en klok regering
två goda medel i sin hand:
Spön - tjänlige att fruktan väcka
hos den försumliga och fräcka,
och sprutor - färdige att släcka
i hast den gruvligaste brand."
Han slöt - ett allmänt bravoskri,
ett allmänt klappande i händren!
Excipe Fån & Compagnie,
som togo visligt sitt parti,
och svuro sakta mellan tändren.
Sist: hur på Söder tillgått har?
Hur med dess eldsvåda tog ända?
Och vilket nytt palats man drar
ur askan av det platt förbrända?
Därom en annan gång, kanhända,
om Gud förlänger våra dar.
Aktivera autouppdatering av kommentar
Anonym användare (4281466806)
Permanent länk |
Anonym användare (4281466806)
Permanent länk |