Memento mori

En makaber dikt, skriven i skymningen vid tre sejdlar och tillägnad broder Ben

Broder, när smärtsamma åren bullrat sig bort i fjärran
och när vårt sista öl oss hugnat i dödens ro,
när våra själar fara att darrande dömas av Herran
och vårt törstiga kött blivit näriga maskars bo,
minnas vi ångest i glädjen, minnas vi ängslan att leva,
minnas hur hjärtat oss brände bakom glädjens billiga flor?
Skåda vi då som en satan bak' molnens reva,
med hjärtan fyllda av visor och lust till lust och hor?

Nej, vi ha skrattat åt åsnor, fast skymda av ängslans skugga -
glatt mot grinande apor må vi höja en fylld pokal!
Ty ock i Dödens ängd ljuvliga blomstren må dugga -
glatt må vi bjuda till dans var slinka på narrarnas bal
Oss skola synder förlåtas, oss skall en gud försona -
harpor oss givas i händren, ädelstensprydda, av guld.
Ödmjuka oss må vi göra, stadiga leva i trona,
vältrande av oss som trötta barn dom och förbannad skuld.