Mirza
Jag slog puder i mitt hår,
band nytt sidenband i nacken,
klädde på mitt ras-de-maur
och den splitter nya fracken,
gick i skicklig ungkarlsskrud
till att söka mig en brud.
Nu till Mirza blev min gång,
sedig, tjuguårig flicka,
som fått i ett långsamt tvång
te på bit med mormor dricka,
snygg i dräkt med lapp och skarv:
bara dygden uti arv.
"Vivat, klok, försiktighet,"
tänkte jag uti mitt sinne,
"att en hustru ta, som vet
koka ölost, trivas inne!
Sådan skatt i våra dar
är för äkta männer rar."
Så jag gjorde min kalkyl,
till den fagra mö mig vände,
tolkade i friarstyl
huru hon min låga tände.
Mirza snörpte mun och teg,
rodnade, gav ja och neg.
Nå, i Guds namn, sagt och gjort!
Genom blodet gick en rysning
att min frihet flög så fort.
Nu så blev det fjäsk och lysning,
brudsäng, understubb och präst ...
Stackars man, nu var jag fäst!
Första veckan glad aspekt,
gynnad av de ljuva smeken:
ännu hade vi konfekt
och ragu på bröllopssteken.
Mirza, som hon förr var van,
gömde somt till morgondan.
Året skred. Så småningom
hushållshågen fanns ej mera:
ledsnan märktes, lusten kom
för min kvinna att briljera.
Nu är annat leverne:
varje vecka stor supé.
Ständigt smyckad som till bal,
upp till axeln nakna armar ...
Vid mitt fogligaste tal:
"Kors, mitt hjärta, vad du larmar!
just för sparsamhetens skull
nöter jag mitt fina hull."
Flärd och prakt från topp rill häl,
för min klagan intet öra,
alltid rik på goda skäl
att sin ömma hälvt förstöra ...
Hjärtligt ömkan med en var,
som så fintlig kvinna har!
Aktivera autouppdatering av kommentar