Modren.

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

  Bland Alavas öde kullar,
på ruinen af ett grusadt
fältverk, blodbesprängdt och svartbrändt,
satt en qvinnoskepnad ensam,
höljd i en försliten mantel,
svarta håret vildt och upplöst,
kinden blek och tärd, och munnen
hårdt och bittert sammanpressad,
och ur hennes djupa ögon
lyste dystert en förening
utaf vanvett och förtviflan.
Satt hon så i dagens hetta,
satt hon så i nattens stormar,
blicken oaflåtligt fästad
på den fjerran blåa bergen.
Skygg skred der mulåsnedrifvarn
fram och stannade med sången,
då han såg den tysta qvinnan.
Skygg förbismög guerilleron,
fjellets örn, då han fick skåda
hennes djupa, mörka blickar.
Skygg och resande red munken
der förbi med korsets tecken
och en bön till helga jungfrun,
då han såg de svarta lockar
fladdra ormlikt kring dess panna.

  Kom på vägen från Bilbao
der förbi en dag en fremling,
och han såg den hemska synen
och gick närmare och sporde:
"Qvinna, hvarför sörjer du?"
Och då spratt hon till och vände
mot den fremmande de djupa,
mörka, vilda ögon; länge
skådade hon i hans blickar,
böjde ned sitt hufvud sedan
och med tonlös stämma talte:
"Hvadan kommer du? Hvad vill du
bland ruiner? Hvarför forskar
du i det förgångnas blodnatt?
Dock, har du med spörjsmål manat
mig att visa dig mitt inre,
har du härdat mina blickar
ut, så skall du också höra
svaret på din fråga, fremling.
Sätt dig ned på brända kullen,
skåda utåt öfver slätten;
ser du fjerran byn derborta,
ser du bergen blå derframme,
vet då att i byn derborta,
i de sköna pastagneters
svala skugga, har min lycka
grytt och blommat, burit frugter,
och bland bergen blå derframme
dog den, för att aldrig lifvas.
Bland Alavas alla qvinnor,
bland Biscayas alla mödrar
fanns i glädje ingen högre,
fanns i lycka ingen större,
ingen rikare än jag;
ty jag lefde der med mina
både söner, ack! de båda,
mine blommor, mina stjernor,
mine båda, unga hjeltar!
Ingen var som de bland alla
ynglingar uti Alava;
såg du dem, du skulle trott dig

se Abencerragens söner
i Alhambras lejongård.
Ingen bojde sig så smidigt
i fandangon som Hernando,
ingen svartögd yngling förde
sin cuchillo som Hernando.
Aldrig fanns en romancero
sådan som Hernando, aldrig
hörde du en silfverstämma
renare än hans, då qvällen
gjöt sin skymning öfver dälden,
och han sjöng vid mandolinen
i en lummig tamarindlund
om Pelagios bedrifter,
om Inéz de Castros kärlek.
Ingen bar så rika, mörka
lockar under brokigt granna
silkesnätet, som Ramiro.
Stoltare drog ej hidalgon
fram till striden utåt vegan
under Isabellas fanor,
än Ramiro, då han lyfte
lansen och i banan sprängde
mot den vilda tjuren, ståtlig
på sin andalusier, eldig,
bländhvit som Nevadas toppar,
skön var då min tappre yngling,
herrlig var han då att åse,
hög som el Campeador.
Men den tiden sjönk i djupet,
och i stället kom en annan,
vild och blodig. Brödrakriget
slog sin mörka purpurfana
ut kring våra stilla nejder,
och då drogo fäder svärden
emot sina söner, bröder
buro vapen emot bröder,
och i blod och natt och lågor
började sin skördfest döden.
Äfven mina både unga,
starka hjeltesöner grepos
af den vanvettsblinda yran,
och, o heliga Guds moder!
snart som fiender i fejden
stodo de emot hvarandra,
tvenne vilda guerilleros,
bland Carlisterna Ramiro
och Hernando bland Christinos.
O! för hvarje tår mitt öga
grät i denna tid, för hvarje
styng af smärta och af bäfvan,
som mitt hjerta sönderslet,
kom ihåg mig, Santa Madre!
Fram gick striden, tiden framgick,
och de både unga växte
upp till hjeltenamn och hörde
med förbittring om hvarandras
bragder; hat och ärelystnad
hade slagit dem med blindhet.
Slutligt gick Maroto öfver
från sin herre, och Don Carlos
jagades af Espartero
ut igenom Pyrenéen.
Ack, då gladdes jag och trodde
allt fulländadt, fred och hvila
och försoning återkomna,
hoppades att åter trycka
mina ättlingar försonta
till mitt heta modershjerta.
Fåfängt, fåfängt så jag gladdes,
fåfängt, fåfängt var mitt hopp.
Under Concha, generalen,
gingo vredgade Christinos
att ur bergens gömmor jaga
vilda tigern Balmaseda.
Och invid Maranda-Orga
stod en strid; det var den sista.
Ser du passet der ibland de
fjerran blåa berg derborta?
Derigenom flydde, jagad,
mördarn Balmaseda hitåt
och blef fångad, och hans sista
krigsmän stupade kring honom.
Ack, jag hade åtföljt hären,
stod på klippan öfver passet,
röfvarstigen vid Pancorvo,
hörde stridens åska rulla
genom dalarna, såg glansen
af de höjda svärd; på slutet
såg jag genom röken tvenne
kämpar, en förföljd, den andra
följande i bitter tvekamp,
och jag störtade dit nedåt,
framflög öfver lik och vapen
mot de båda envigskämpar,
ty en moders blick är skarpsynt
som örninnans, då hon spanar
från de himlahöga fjeller
skyttens gång i mörka klyftan
mot dess näste, och jag hade
genast känt igen dem båda.
O, jag ropade! Men ingen
hörde mig larmet, pilsnabb
ilade jag fram och bredde
mot dem mina modersarmar,
och jag bad i vild förtviflan:
Söner af gemensam moder!
min Hernando! min Ramiro!
sänken klingorna! O! fallen,
fallen i försoning samman
vid mitt modershjerta åter!
Ja! då föllo de tillsamman
vid sin moders bröst i stumhet
och med sina klingor sänkta, --
sänkta i hvarandras hjertan.

  Ser du fremling, derför sörjer
jag, som du mig sport, och sitter
här på grusbehöljda kullen,
der de båda söner hvila,
att jag här i ro må skåda
hyddorna i byn derborta,
der de båda blommor växte,
att jag här i qval må skåda
bort till bergen blå derframme,
der de båda hjeltar blödde.

  Bortvänd nu ditt anled fremling
och gå vidare din kosa.
Men vill du med namn mig nämna,
veta hvad den öfvergifna
kallas? kalla mig Espana,
ty invid mitt hjerta hafva
mina söner genomborrat,
hatande, hvarandras hjertan.