Odlad frukt

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

DEN tjuguårige herr Sten Ulffot, siste ättlingen af den urgamla släkten Ulffot till Wäringe, Hofsta och Löfsala, vaknar en solig majmorgon något af de senare åren af I460-talet i sin sofkammare på Hofstahus i Uppland. Efter några timmars drömlös sömn börjar hans uthvilade hufvud anställa en mönstring af gårdagens händelser, hvilka för den unge herrn varit af den afgörande beskaffenhet, att han, ännu bedöfvad af slaget, stod liksom utanför hela saken och betraktade den med förvåning. Länsmannen och fogaten hade varit där; de hade företett förskrifningar på gård och grund; de hade läst upp åtskilligt från pergamenten, och slutmeningen hade blifvit, att herr Sten, på grund af sina fäders och egna skuldsättningar var blifven fattig, utfattig. Och alldenstund hans fader i lifstiden icke varit barmhärtig, förklarades den unge herrn skyldig redan följande dag afflytta från det gamla huset, som numera icke var hans. Herr Sten, som aldrig haft anledning taga lifvet tungt, af den enfaldiga orsaken att lifvet alltid varit en lätt sak för honom, tog äfven detta ganska lätt. Fattigdomen var för honom ju blott ett uttaladt ord, som ännu saknade motsvarande verklighet, och med lätt sinne sprang han ur bädden, klädde sig i sin enda, men prydliga sammetsjacka och sina enda byxor af brabantskläde.

Han räknade sina få guldmynt och gömde dem väl i barmen, ty han fattades nu af en aning om deras betydelse Därpå gick han ut i borgstugan. Den var alldeles tom; Detta gjorde icke annat intryck på honom, än att han tyckte sig andas lättare i det rymliga rummet; på ett väggfast bord syntes våta ringar efter ölbägare, dem förrättningsmännen dagen förut begagnat; han tyckte, att det kunde ha varit flere ringar, om han varit med själf, det såg så snålt ut! Solen aftecknade på stengolfvet de målade fönstren, så att golfvet liknade det skönaste mosaikarbete; hans hjärtvapen, ulffoten, upprepades i sitt röda fält sex gånger, och han fann ett nöje i att trampa i de röda fälten på de svarta fötterna, väntande att få höra ulfven skrika. Men hvar gång han satte sin fot i solmålningen, såg han ulffoten teckna sig på sin gula älgskinnsstöfvel; när han då gjorde ett steg framåt, flyttade den sig upp på hans bröst, och den röda skölden satt som ett blodigt hjärta på hans hvita sammetsjacka och refs af den svarta tassen med de spärrade klorna. Han kände sitt hjärta röra sig häftigt, och han gick ut ur rummet Genom den trånga stentrappan ställde han sin väg upp i öfre våningen, där hans föräldrar i lifstiden haft sin bostad. Allt löst och rörligt, som gör ett hus till hemvist för lefvande varelser, var bortburet, bortsopadt, bortbrutet. Det var som en samling grafrum, uthuggna i en klippa, inredda för själar utan kroppar, utan jordiska behof.

Endast spåren efter lifvet funnos kvar. Fyra gråa fläckar på golfvet antydde hvar en säng stått, två mörka ränder hvar bordet haft sin plats, och mellan dem syntes repor och fåror efter skodonen; en mörk sväfvande teckning på kalkväggen visade, hvar den gamle brukade luta sitt hufvud, när han lyfte det från arbetet, som låg på bordet; kolen från spiseln hade sprakat utåt rummet och bränt ut teckningen af en panterhud. I moderns rum satt ännu en väggfast stentafla, föreställande Maria och barnet; hon betraktar sin son med blickar fulla af förhoppning och utan aning om, att hon håller en blifvande straffånge på sitt knä. Herr Sten erfor en obestämd känsla af beklämning och vandrade virlare. Genom en lönndörr stiger han upp i vindarne och går ut på taket. Under sig ser han hela denna vidsträckta yta af jorden, som nyss han kallat sin; dessa gröna åkrar, fordom sjöbotten, som omslingra små gröna kullar, fordom holmar, grönskade nyss för hans räkning, för att gifva bröd åt de armar, som skulle kläda honom, borsta honom, laga hans mat, sköta hans hästar, hans hundar, hans falkar, hans boskap. Förliden höst stod han häruppe och såg, huru hans folk sådde ut hans korn; nu skulle andra komma och skära och hämta upp. Nyss ägde han besluta, när fiskarne i bäcken skulle ända sina lif, nyss bestämde han, när furan i skogen skulle falla och när villebrådet, som sprang där skulle fällas; själfva fåglarna i denna ofantliga luftrymd tillhörde honom, om de också kommo flygande från kejsaren i Österrik. Att han icke ägde något af allt detta mer, kunde han icke fatta ännu, ty han hade aldrig saknat något och visste därför icke, hvad äga var; han kände blott en ofantlig tomhet och tyckte, att landskapet hade ett dystert utseende. Svalorna, som kommit samma dag, svärmade skrikande omkring honom och uppsökte sina gamla bon i takkransen, några funno dem, andra icke; höstens regn, vinterns snö hade upplöst deras små lerhyddor, så att de störtat i slottsgrafven, men lera fanns på åkern, vatten i bäcken och strå på hvar enda tufva, och medan de voro hemlösa, hade de hus i hvarje dunge och under takhalmen på hvarje koja. De jagade obehindradt ute i den luftiga jaktmarken, de valde maka och gifte sig ute i den blå vårluften, som var uppfylld med vällukter från de nyutspruckna björkarna och de blommande granarna, från den osynliga vårbrodden och videts honungsdoftande hängen. Han gick längre upp på taket och ställde sig vid flöjelstången; när han då såg upp mot de tågande, hvita vårmolnen, föreföll det honom, som om han stod på ett sagans luftskepp och seglade fram mellan skyarne, och när han sedan såg ner på jorden, föreföll det honom som en samling mullhögar, som en affallsbacke, utkastad från himlen; men han hade en förkänsla af, att nu måste han dit ner och gräfva i mullhögarne för att söka mat; han kände, att hans fötter stodo fasta på jorden, oaktadt hans villade blickar seglade däruppe bland de silfverglänsande skyarne.

När han gick ner genom den trånga vindstrappan, syntes det honom, att han gick in i en ofantlig borr, som skrufvade honom djupare och djupare ner i jorden. Han besökte trädgården, såg hur aplarna blommade. Hvem skulle plocka frukterna af dessa träd, som han odlat och på hvilka har väntat i åratal? Han besåg det tomma stallet, alla hans hästar voro borta utom en klippare af sämsta ras, den han aldrig värdigats rida; han gick in i hundstallet, han såg endast tio tomma koppel. Då blef hans hjärta fullt, ty han kände, huru man skilt honom från de enda lefvande varelser, som älskat honom. Alla andra, vänner, trotjänare, gårdsfolk, åbor, hade så småningom, allt efter som fattigdomen framskred, visat ett ändradt uppförande, men dessa tio de hade varit sig lika. Han förvånades öfver, att han icke känt saknaden så bittert däruppe i den fäderneärfda bostaden med dess minnen, ty han glömde, att han redan gråtit bort den saknaden sedan flera år. Han gick ut på borggården. Där mötte honom en syn, som med ens försatte honom in i hans verkliga belägenhet. På en fyrhjulig, med tre par oxar förspänd kärra låg ett berg af möbler och husgeråd, underst den stora eksängen med de präktiga sniderierna, väldiga klädes- och linneskåp, som voro timrade likt fästningar mot tjufvar, faderns arbetsbord, familjens matbord, därofvanpå bänkarna från hvardagsrummet med flikar af frånrifna bonader i granna färger, moderns stickbåge, farfars stol med de stoppade stöden och den höga ryggen, och öfverst hans egen vagga och den lilla bönestolen, på hvilken modern så ofta bedt för den lilla i vaggan; knippor af lansar, svärd och sköldar, hvarmed förfädren en gång tillkämpat sig och försvarat alla dessa stycken af den gröna jorden han nu skulle lämna ifrån sig för att gå ut i världen och i sitt anletes svett förtjäna sitt bröd. Alla dessa döda ting, som på sina platser utgjort delar af hans jag, lågo där somlik, som uppryckta träd, hvilka visa rötterna; det var ett ofantligt bål af minnen, som han velat tända på.

Nu gnisslade portarne, vindbryggan drogs upp, körsvennen slår en klatsch öfver ryggarne på första anspannet, det knakar i fimmelstänger och linor, och det väldiga lasset ristar fram på den stenlagda gården, och när det rullar öfver träbrons plankor, dånar det som ekot ur grafhvalf.

- Sista lasset? ropar körsvennen på portvakten.

- Sista lasset! svaras inifrån porthvalfvet.

Ordet "sista" gör ett djupt intryck på herr Sten, som själf känner sig vara den sista, men han hinner icke öfverlämna sig åt vidare betraktelser, ty en karl med ett främmande ansikte träder fram och håller klipparen invid hans sida.

- Slottet skall stängas, säger han.

- Hvarför stängas?. frågar herr Sten blott för att fåhöra sin röst igen.

- Därför, att det skall rifvas. Kungen vill inte ha så många slott i riket.

Herr Sten fattade klipparens tyglar och satt upp, han tryckte på skänklarne, och med högburet hufvud red han ut genom porthvalfvet; men där tar han upp sin börs och kastar ett guldmynt bakom sig, som portvakten och stalldrängen ränna i kapp om.

När han ridit öfver vindbryggan, stannar han hästen och väntar, tills lasset försvunnit ur hans åsyn; därpå vänder han in på en gångstig och försvinner bland björkarna.

- Jag undrar, hvad den där skall taga sig för? säger portvakten.

- In i knektehopen, svarar stalldrängen.

- Det duger han inte till! Är inte lärd på den saken! Bara på läsa och skrifva.

- Då blir han väl skrifvare hos kungen.

- Inte hos den här kungen, ty far hans var i onåd, för han inte ville föra vapen mot landsmän.

- Då får han bli hvad pocker han vill.

- Inte får en bli hvad en vill; en får väl bli hvad en kan, och kan en ingenting, så blir en ingenting.

- Just så är det! Just så! - Men inte vet jag man behöfver lära till att bli portvakt!

- Men man skall ha krafter till det, och man skall kunna vaka om nätterna, och det kan inte den junkern.

- Att vaka om nätterna, det kan nog junkrarne, det ha vi sett, men därför är det kanske slätt med krafterna, när de skola draga den tunga kedjan.

- Vet du, stalldräng, att det får han sörja för själf. Nu drar jag i min kedja emellertid, så gå vi ut lönnvägen till tavernaren och växla vårt guld.

- Det göra vi, så får han göra hvad han vill!

- Hvad han kan, portvakt; man får inte göra hvad man vill 1

- Alldeles så! Alldeles så!

- Kedjan gnisslade, bryggan vindades upp, och porten föll igen med ett doft slag.

*


Herr Sten hade emellertid ridit många timmar, utan att egentligen veta hvart det bar. Han visste blott, att vägen förde ut i världen, ut från hem och skydd. Han såg af solens ställning, att det led på eftermiddagen, och på klipparens hängande hufvud, att denne var trött. Han steg därför af, lade tyglarne ett löst slag om frambenen och ledde sin gångare från stigen upp i en vacker ängsbacke, där han släppte honom att beta. Själf lade han sig under en vildapel att hvila; men som han kände, att marken var fuktig, bröt han ner några unga björkar och bäddade med deras späda löf, hvarpå han ref af långa näfrar och lade under hufvud, knän och armbågar. Och så somnade han. Men när han vaknade, kände han en förfärlig hunger rasa i sina inälfvor, ty han hade icke ätit på tjugufyra timmar; men han märkte också, att tungan fastnade vid gommen, och att det sved och ref i strupen. Klipparen var borta Han visste ej hvar han befann sig, såg ingen mänsklig boning och hade föga hopp om att träffa en gästgifvargård. Då föll han ner på sina knän och bad sitt skyddshelgon hjälpa sig, och när han nämnde dennes namn, sankt Blasius, kom den tanken på honom, huru helgonet under samma förhållanden födt sig med rötter och bär i vildmarken. Stärkt af bönen, såg han sig omkring, hvar han skulle få något att äta och dricka. Hans blickar föllo först på en björk. Det var just den tiden, då safven flyter. Med sin knif fläkte han upp näfvern och drog fram flikarne, hvilka han med trästickor satte ihop, så att de bildade en vattentät skäppa; därpå borrade han ett hål, och ur den hårda veden framsipprade nu den klara saften, som till färgen liknade rhenvin. Medan denna tappning försiggick, steg han upp i apeln, där han sett en hel mängd små äpplen, som öfvervintrat, och hvilka visserligen voro bokna, men ändock kunde fylla magen. När han ätit några stycken, tog han sig för att skaka trädet, så att de nedfallande frukterna smattrade på marken. Han höll just på att bli glad öfver sitt fynd och fröjdade sig i tanken på det goda björkvinet, då han hörde en röst nerifrån, som ganska omildt hojtade åt honom.

- Hör på, herr tjuf, hvad gör ni där?

- Ingen tjuf här! svarade herr Sten.

- Den, som stjäl, är tjuf, svarade rösten. Stig genast ner, eller kommer ni att ligga i kistan denna natt.

Herr Sten fann för godt att stiga ner och söka förklara sig. Han fann framför sig en man med ett myndigt utseende, hvilken ledsagades af en stor hund.

- För det första, tog nu den myndige mannen i, har ni förgripit er på bärande träd: böte tre mark och miste yxan, sjuttonde kapitlet byggningabalken.

- Jag trodde, att människan hade rätt att skatta vilda träd¯, svarade Sten blygt, ty han hade aldrig blifvit tilltalad på detta sätt.

- Finns inga vilda träd numera; det var visst på Adams och Evas tid, det. - För öfrigt hade jag just sparat de där äpplena för att syra kålen med. Secundum! Har han bläckat och safvat i min vackra fimmelstång.

- Fimmelstång?

- Ja, den där björken skulle bli en fimmelstång. Och så har han lupit näfver i annans skog, böte tre öre, samma kapitel byggningabalken konung Kristofers landslag.

- Jag trodde, att jag var i Guds fria natur, och att jag hade rätt att uppehålla lifvet, genmälde herr Sten saktmodigt.

- Guds fria natur! Hvar är den? Känner bara frälse, skatte och krono. Tertium I Troligen, jag saknar ännu testimonium, troligen hans häst, som går och betar i min äng!

- Det är min häst, och han kunde väl icke få svälta ihjäl, när gräset stod och växte omkring honom!

- Ingen behöfver svälta ihjäl! Hvar och en står fritt att beta i landsvägskanten, hvar och en äger plocka en vante med nötter, och hvarje resande får hugga sig en hjulaxel, om han kommer i nöd. Han är således förvunnen för fyra gånger stöld och jag behåller hästen.

- Och lämnar mig ensam i skogen, där jag kanske icke en gång får göra mig en eld i natten.

- Den, som hugger dödved i annans skog, böte tre öre, och så för andra och tredje resan. Nej, kan man tro det går för sig, då har man aldrig ägt något.

- Så gick det icke till på min gård! Där visste man föga om dylika balkar och paragrafer. Men jag märker, att jag icke är hemma längre, och min gårdsrätt var aldrig så futtig som din lag.

Här skedde en stor förändring med den myndige mannen, hvarvid ordet "din" tycktes vara den drifvande kraften. Han fattade hästens tyglar, ledde honom fram till herr Sten, höll stigbygeln, böjde sitt ena knä och sade:

- Herr junker, förlåt, är ute och roar sig: skämtar med en gammal lagläsare. Några bokna äpplen skola, hoppas jag, icke stå oss emellan.

- Herr Sten, som älskade sanningen, tvekade ett ögonblick att antaga tillbudet, men som han gärna såg, att han korn ifrån äfventyret, svångde han sig upp i sadeln.

- Hör på, sade han myndigt. Hvar ligger närmaste gästgifvargård?

- En half mil i söder, om ers nåd skall till Stockholm.

- Godt! Nu skall jag tacka dig för fägnaden och gifva dig en liten fråga. Säg mig: om man stjäl för nöds skull, då är det stöld, om man stjäl för sitt nöjes skull, hvad är det då?

- Ett skämt.

- Bra! Hur kan domaren veta, om det är skämt eller allvar?

- Det kan han nog se.

- Herr Sten tryckte klipparens sidor med sina skänklar, böjde sig framåt och sade:

- Nej, min gubbe, det kan han icke se.

Och klipparen satte af som en pil från den förvånade lagläsaren och hans fimmelstång.

Utsikten att snart komma till ett dukadt bord och det lyckliga slutet på äfventyret hade försatt herr Sten i ett lynne, som icke lämnade rum för några sorgliga betraktelser, och efter en half timmes traf red han genom gästgifvarens bom och mottogs som en herreman. Han slog sig ner vid ett bord under en stor oxel utanför stugan och beställde ett höns med salvia och ett stop Travenöl, hvilket gästgifvaren lofvade anskaffa, om han också skulle gå omkring hela byn.

Majaftonen var vacker, och herr Sten åt och drack af hjärtans lust, oaktadt han icke kunde fullständigt förjaga den skrämsel, som hungerns hotande angrepp på hans tillvaro nyss hade gjort. Hans tankar kunde icke lösslita sig från uppträdet med lagläsaren, och han kände, att han snart, då hans vackra sammetsjacka icke längre skyddade honom, skulle stå under nödvändighetens hårda lagar som hvarje annan ofrälst man. Han insåg, att han ovillkorligen måste söka inträde i samhället såsom arbetande medlem och inordnas under någon af de många kasterna, om han ville fortsätta att lefva, då jorden med allt hvad den bar redan var intagen, så att skapelsens herre kunde ligga och dö af svält under ett bärande oxelträd, om han icke ville bli hängd, under det att himlens fåglar kunde ostraffadt få äta sig mätta i samma träd; han undrade öfver, att människorna tilläto ekorrar och nötskrikor plundra hasselbuskarna och behålla ära och frihet, då människan endast tilläts i nödfall rädda sitt lif med en vante full med nötter. Han fann en grym motsägelse i detta: att rädda sitt lif fick han, men icke uppe hålla det, och likväl var ju hvarje måltid en återkommande räddning af lifvet. Men å andra sidan hade ju hans förfäder stiftat dessa lagar och han själf varit med om att tillämpa dem. Hvem gällde då hans förebråelse? Var icke skulden delvis hans, och voro nu icke följderna helt naturliga?

Under dessa tankar fingo hans blickar fatt på en mänsklig figur, som styrde från stora landsvägen rätt ner till gästgifvargården. När han kom närmare, såg herr Sten en trettioåring med mörkhyadt anlete, långa armar, inåtvikna knän och fötter som spadar. Öfver axeln bar han en dubbel påse, och i handen höll han en knotig påk. Med en knyck på axeln kastade han påsen på bordet bredvid herr Stens, satte sig på bänken och slog med påken på bordsskifvan, så att det small som ett skott, hvarpå han ropade inåt stugan:

- Härut, tavernare, härut! och gif en välloflig gesäll af det höga smedeskompaniet i Stockholm en kanna öl.

- Gästgifvaren, som trodde, att någon hög herre anländt, skyndade ut, men då han fick se gesällen, vände han sig om och sade med en försmädlig ton till herr Sten:

- Sådana där ha aldrig några pengar. Ges ingenting.

- Vid sankt Mikael, ärkeängeln, och sankte Loyus, tavernare, om du icke ger mig öl, så sätter jag konungen och kronan på dig, inföll gesällen och lyfte sin påk.

- Hotar du, så har du galgen för våldgästning, sade gästgifvaren; du betalade icke, när du var här sist, och plocka du ihop dina påsar och packa dig i väg, för häradsskrifvaren sitter inne i stugan.

- Jag betalar gesällens öl, gästgifvare, afbröt herr Sten, som kände en viss dragning till den afslöjade stortalaren.

- Herr junker är en välvillig man och förstår hvad en resande behöfver. Hvad betalningen angår, så tycker jag det är detsamma, hvem som betalar. I dag mig, i morgon dig. I godt sällskap säger jag aldrig nej. Och en lådmästare i vällofliga smedeskompaniet i Stockholm kan vara så god herre som en annan, det vill säga en annan resande, med förlof!

- Det är rätt, gesälll När allt kommer till allt, så äro vi alla resande, och när vi resa, äro vi alla lika. Hvar och en har sitt med sig som den vise.

- Gesällen, som fått sin kanna, höjde den, strök af mössan och sade med högtidlig röst:

- Sankt Mikael och sankt Loyus! hvarpå han kastade hufvudet bakut och drack några förfärliga sväljar, så att halsens muskler rörde sig som ormryggar. Därpå flåsade han, höjde kannan en gång till och sade:

- Gör mig besked, herr junker, med förlof! Och nu drack han under några minuters tid så att halssenorna stodo spända som selremmar. När han slutat, tömde han sista dropparna på nageln, slog i bordet med påken och ropade inåt stugan:

- Två fulla! Nu är det jag, som bjuder.

- Och junkern som betalar? frågade gästgifvaren.

Herr Sten nickade jakande, och gesällen fortfor:

- Det samma hvem som betalar. Communum bonum, som vi säga i lådan. I dag mig, i morgon dig.

- Sitt ner, gesäll, sade herr Sten, Dock låt oss språka. Du är smed, hör jag.

- Lådmästare och fanförare i vällofliga smedeskompaniet i Stockholm, sankt Mikael och sankt Loyus vare ära, med förlof!

- Säg mig, är det svårt ditt yrke?

- Svårt? Ja, inte går hvem som helst på den leken. Det är det svåraste yrke som finns. Det är ett ämbete, som världen icke kan undvara; det är det finaste lekmannaämbetet, ett stöd och en hjälp för alla ämbeten. Utan smed kan ingen bärga sig. Tro mig, när jag säger det. Det var en rådsherre hos kejsarn i Rom, som hette Vulkanis, och det var han, som uppfann smedskonsten. Och så frågar ni, om det är svårt!

- Ja, men det kan väl läras? invände herr Sten, som mera kände sig road än öfvertygad.

- Läras? Nej, herre och junker, det kan inte läras.

- Men du har ju lärt det? envisades herr Sten.

- Jag? Det är en annan sak med mig, svarade gesällen djupsinnigt och såg syner i botten på kannan.

- Nå, hvarför kan det inte vara en annan sak med mig också anmärkte herr Sten.

- Tag hit näfvarna, med förlof, herr junker.

- Sten lade upp två små hvita händer på bordet. Gesällen grinade.

- Duger inte! - Se på mig!

Han lade en jättes hand om tennkannan och kramade ihop den, så att den blef smal om lifvet som ett timglas.

Herr Sten blef icke öfvertygad.

- Men du är väl icke född med sådana näfvar?

- Jo, junker, det är just hvad jag är. Jag är född till att vara smed som ni är född till att göra - ingenting, med förlof. Hvart tror ni, att ni kommer med sådana där korfpinnar här i världen? Pah! Det går an, att ni inte behöfver ta er fram, ty då kom ni allt till korta.

- Och jag sitter just och tänker på att bli smed, sade Sten oskyldigt.

- Man skämtar inte med höglofliga ämbetet, herr junker. Och för öfrigt skall jag säga, att vi ha andra tider nu än förr; skämt kan bli allvar; en smed kan bli både borgmästare och rådman, och herr Vulkanis, som jag nyss anförde, var rådsherre hos kejsaren i Österrik. Man ska inte vara högfärdig, fast man är förnäm; man har sett värre än så. Lbeckarne veta nog hvad de göra, och kung Karl Knutsson var kung han ena da'n, och så var han ingenting den andra. Hade han lärt sig något, så hade han kunnat något.

- Det är just hvad jag ville säga, kära smed, och jag skall tala om för dig, att jag icke är någon junker, fastän jag har sammetsjacka.

- En utklädd? Hva? Ingen riktig junker?

- Jag har varit, men nu är jag ingenting.

Gesällen drog upp mungiporna, flyttade sig närmare,mönstrade Sten och fortfor:

Utföre? Hva? Baklänges? Hä! Svåra tider! När tjufvarna slåss, får bonden igen sin so. Jojo! Inga släktingar? Inga fina vänner? Ensam i världen? Måste arbeta? Och nu vill han bli smed, när han inte kan bli något annat?

- Om jag kan bli det.

- Ingenting! Det är mindre än du det, Claus. - Jag heter Claus. Nå, då kan du vara högfärdig, Claus. Men jag är inte högfärdig, och därför tillåter jag honom bjuda mig igen på den kanna, som jag nyss bjöd på. - Är det där hönset bra? Jag tycker det ser magert ut.

Claus gjorde några åtbörder med tänderna, som om han kände något segt. Sten svarade:

- Hönset var fett nog, vill gesällen ha något att tugga på?

Om jag kan vara riktigt säker på, att det är godt, annars bryr jag mig inte om det, för ska jag kosta ut pengar, så ska det vara något riktigt godt.

Sten befallde ett höns och nya kannor samt återknöt samtalet:

- Då vill väl gesällen anbefalla mig för gillet eller kompaniet?

- Jag skall se till hvad jag kan göra, men det är ingen lätt sak att stånga horn med de där herrarna. Lyckönska er, att ni gjort bekantskap med lådmästaren och fanföraren, ty han är en mäktig herre, fast han går med påsen, då han är på färdvägar.

Herr Sten, som icke var van vid sådan myckenhet öl, allra minst af det enkla slag, som här bestods, började känna sig sömnig och steg upp för att gå till sofstugan. Men Claus kunde icke på några villkor förmå sig att biträda hans mening.

- Nej, sitt kvar, kära, och drick en bägare vin med mig, det är en sådan vacker afton, och långt till sängs har ni inte heller; skulle ni bli sömnig, så skall jag bära er uppför trappan.

Herr Sten kunde omöjligt dricka mer. Claus blef förnärmad och frågade, om han vägrade dricka med lådmästaren. Sten bad förlåta, men kunde inte. Claus menade han var högfärdig, men det skulle han akta sig för, ty sådant fick man tillbaka. Sten kunde för sömn knappast urskilja, hvad som sades, och klättrade uppför stegen till sofstugan, där han i skumrasket letade rätt på en dyna, på hvilken han föll ner och genast insomnade. Han hade emellertid, som han tyckte, sofvit ett helt dygn, då han erfor en brännande känsla, som om man släppt eldgnistor i hans ansikte. Han reste sig upp och hörde, att hela stugan var fylld med den mest helvetiska sång af ett insläppt myggstim. När han mornat sig något, kunde han äfven urskilja människoröster och högst bland alla vännen Claus' basstämma:

- Åh, det är en sådan satans flink pojke. Gamla, gamla bekanta far hans och jag. Litet bortskämd med fina kläder och sådant, men det ska vi nog ta bort! - Gästgifvare! Mera claret! - Jo, se far hans hade en gammal skuld till mig. Passade på, jag! - Håll till godo, klockare!

Sten sprang upp och såg genom en springa i väggen, hur Claus satt och förde ordet vid bordets kortända med gästgifvaren och någon, som måste vara klockaren, såsom bisittare. Bordet var belamradt med stop och kannor, och gästerna tycktes icke hafva törstat.

Klockaren, som ansåg, att gesällen talat nog länge, tog nu ordet.

- Hör, Claus, du säger, att han inte är någonting, att han inte sitter vid någon syssla och inga pengar har. Vet du, hvad en sådan junker kallas?

- Nej, nej!

- Jo, den kallas en drifvare. Vet du, hvad lagen stadgar om lösa drifvare?

- Nej, nej!

- Jo, att man, hvem som behagar, tager en sådan drifvare vid manken och skickar honom i häradskistan, ser du, så säger lagen. Och det är rätt, ovillkorligen rätt. Gud, ser du, har från begynnelsen skapat människan att arbeta, taga tjänst, göra nytta . . .

- Eller vara rik, inföll gästgifvaren.

- Tyst, afbryt mig inte, att taga tjänst, göra nytta på ett eller annat sätt, hvad det nu vara månde, att jag så må säga! Pax!

Klockaren afbröt hastigt sin predikan och gick bakom knuten.

- Det är ett fint hufvud på den karlen, sade gästgifvaren och pekade med axeln efter den bortgångne, hvilken genast visade sig och åter intog sin plats.

- Parera nu, fortfor denne, att det finns människor, som icke vilja arbeta; parera, att det gifves folk, som vilja hellre lefva på andras bekostnad...

Claus slipade sina ögon och tog åt påken. Men klockaren fortfor efter en klunk:

- Då frågar jag: hvad skall man göra med sådana människor? Är det någon, som kan svara på det?

- Gästgifvaren ville svara på det, men klockaren afböjde hans anbud med sin vänstra hand.

- Är det någon, som kan svara på det? Nej! måste vi säga, ty vi veta endels och profetera endels. Men jag svarar så här: cur tuus benevolentiuml Pax!

Han drack ur och steg upp för att slippa förstöra talets verkan med en dålig öfversättning.

Herr Sten lade sig igen och stoppade hufvudet under dynan. Han tyckte, att han sofvit ett dygn till, då han vaknade vid att han kände en fot röra om i sin bädd på ett ganska eftertryckligt sätt. Han spratt upp och såg vid morgonrodnadens sken, som föll in genom en lucka på väggen, huru vännen Claus, som troligen icke vågade luta sig ner, stod på en fot och, hållande sig i takbjälken, letade i bädden med den andra foten efter den sofvande vännen. Han beledsagade denna sökning med ett kort och stönande: Du! Du! Och när han fick sikte på Stens svagt belysta ansikte, drog han tillbaka sin fot och sade:

- Vet du, hvem du är, du? Vet du, att du är en drifvare? Vet du, att du kommer i kistan, om du inte äter någon annans bröd, när du inte har eget? Då skall jag tala om, att länsman slår bukter efter dig, och om du inte är borta, innan solen går upp, så är du i kistan. Förstod du det?

Herr Sten förstod, att det gällde fängelse, det hade han en gång förut det dygnet hört talas om. Men han förstod icke, att man icke fick färdas på vägen för att söka sig arbete, och Claus bjöd förgäfves upp sin förmåga att förklara för honom, det man måste ha arbete eller också vara ägare af så och så många marks värde. Herr Sten, som mest fruktade för fängelset, lät lätteligen öfvertala sig att genast taga sin häst ur stallet och lämna några af sina få guldmynt åt Claus, hvilken lofvade att göra upp med gästgifvaren, hvilken senare icke begärde bättre, ty straffet var icke mindre för den, som hyst och härbärgerat en lös man. Sten skakade hand med den gode smeden och lofvade söka upp honom i Stockholm.

Och nu satt han åter på hästryggen, uppryckt ur sin sömn, utkastad från ett tillfälligt hem, flyende från utsikten att komma i fängelse och med fast beslut att icke söka något skydd, förrän han kommit till hufvudstaden.

*


Två dygn härefter, en lördagsafton, stannade herr Sten sin klippare högst uppe på Brunkebergsåsen, där den stupade ner i Norrströms norra fåra. Under sig såg han för första gången hufvudstaden, själfva valplatsen, där de stores strider om makten utkämpades. På dessa små klippholmar mellan de båda strömfårorna låg det samhälle tätt omgärdadt med torn och murar, där han nu skulle söka inträde. Striden mellan konung Karl Knutsson och ärkebiskop Jöns Bengtsson pågick som bäst, men för herr Sten var likgiltigt hvem som var segrare, ty hans far hade varit i onåd hos konungen, och med ärkebiskopens släkt hade hans frände legat i gammal fejd. När nu aftonsolen kastade sina vågräta strålar på fanan, som var hissad öfver slottets hufvudtorn, Kärnan, såg han det Bondeska vapnet, båten, afteckna sig mot den hvita flaggdukens botten, och han fick sålunda veta hvar landet låg. Ehuru fred tycktes åtminstone för stunden vara sluten, minskades dock icke svårigheten att inkomma genom stadsporten. Han skulle i alla händelser nödgas gifva sitt namn och låta skrifva upp sig, kanske redogöra för ändamålet med sin ankomst och bekänna, hvarifrån han kom.

Uttröttad som han var, tyckte han sig se tusen hinder resa sig och murarna växa oöfverstigliga; han fann sig som en belägrande, hvilken tänkte ut bästa sättet att intränga i denna stad, där han trodde sig finna den enda plats, där han kunde med hvad han lärt i bokliga konster förvärfva sitt bröd.

När han sitter där uppe på höjden i dessa allvarsamma betraktelser, hör han plötsligen vid bergets fot ett sorl af glada röster, blandadt med ljudet af trummor och pipor, och i kroken från Klara kloster böljar fram en munter skara, som än försvinner bakom de grönskande kålgårdarna i bergsluttningen, än skymtar fram. Tåget kommer närmare. I spetsen rider en yngling med en krans om pannan och ett grönklädt spjut i handen, efterföljd af pipare och trummare med stickelbärslöf i mössorna, och därefter en hel skara utklädda med svarta tygmasker, rödmålade trämasker och de mest fantastiska dräkter i romerska och grekiska mönster, men sist rider, bakvänd på en hästkrake, en yngling iförd skinnpäls och med löst skägg och hår föreställande vintern. Det var majgrefvens tåg, som hälsat vårens ankomst ute på Klara gärde. Sten fattar tillfället i håret och rider ner för branten, ansluter sig till festtåget och kommer in genom stadsporten, utan att bli antastad, ehuru han tyckte sig märka ett par hvassa ögon, som fäste sig på honom, just i själfva porthvalfvet. Emellertid kunde han icke underlåta att tänka öfver, huru vaktens förhastade slutledning: glada människor äro icke farliga, kunde komma honom, som var så litet glad, till godo, och när han väl var inom båda broarnas portar, kände han sig lättare om hjärtat.

Tåget stannade vid Stortorget, där det upplöste sig för att sedermera sammanträffa om aftonen på Rådhuskällaren, som hade fått särskildt tillstånd att hålla öppet hela natten, efter som man i anledning af en sen vår och konungens seger nu firade den framskjutna majfesten.

Herr Sten tog in på ett värdshus vid Svartmunkegatan, som hade sankt Laurentius målad på sin tafla, och blef, sedan man ställt hans häst i stallet, visad till sofstugan. Som han där endast fann för sig en oräknelig mängd bäddar, utan något att sitta på, och han ansåg kvällen för vacker för att stanna inne, gick han ut i staden att taga sig ett bad.

När han kom ut på gatan igen, blef han först beklämd, då han såg de trånga rör, som kallades gator och ini hvilka bleka människor vandrade, insupande en vedervärdig luft och trampande i smuts och köksaffall, som var utkastadt utanför portarna. Och folk strömmade fram och tillbaka, fram och tillbaka, och han undrade öfver, att de aldrig togo slut eller tröttnade; och själfva gatan, som var lagd med kullrig fältsten, var så tung att vandra på, och han förstod icke, hvarför människorna släpat ihop sådana pinoredskap och hvarför de gjort vägen stenigare än den var. Af himlen syntes icke mer än ett ljusgrått streck mellan husraderna, och de höga trappgaflarna höjde sig som Jakobsstegar, på hvilka själen fåfängt sökte klättra upp ur de stinkande mörka grafvarna. Han kände sig förvirrad och bortkommen; än blef han knuffad af en bärare, än trampad af en häst, än gick han med hufvudet mot en fönsterbräda; och alla dessa människor hade sammanpackat sig på denna lilla holme och byggt på hvarandra som bin i kakorna. Hvarför? För att hjälpa hvarandra? Det trodde han icke på.

När han frågat sig fram till Badstugan vid Allmänningsgatan Ostan mur, erfor han en liflig längtan att få i ett bad befria sig från alla dessa intryck af orenlighet, som själfva den luft han andades gaf honom. I afklädningsrummet, som var gemensamt, fann han före sig en stor mängd folk af alla klasser, ty det var lördagskväll. I skumrasket kunde han icke urskilja huru de sågo ut, men han ryggade vid den skarpa lukten af utdunstning, som följer med kroppsarbetet. Han klädde af sig, tog ett skörte om lifvet och gick in i badstugan. Midt i rummet stod en ofantlig murad spis, i hvilken en väldig brasa flammade; omkring densamma uppåt taket gingo lafvar af trä, på hvilka sutto karlar, några piskande hvarandra med ris, andra drickande öl. Stora groflemmade kvinnor med uppskörtade kjortlar slogo ut vattenämbar på den upphettade spisen, som genast gaf ifrån sig moln af imma, i hvilka de badande liksom insvepte sig under högljudda skrik och skratt. Det var en röra af nakna kroppar, tofviga skägg, brinnande blickar. Men hvilka kroppar! Han tyckte sig se en hop vilda djur med håriga bröst och lemmar, hvilka icke skulle behöft kläder, och när de, som väntade på badet, dansade framför brasan, påmindes han om äfventyr i fjärran konungariken, där människor gingo med hufvudet under armen och hade ett öga i pannan. Han kunde icke förmå sig att tilltala någon af dem, och ändock voro de ju människor som han; men ändock voro de icke som han; de talade icke som han, de skrattade icke som han, och de voro icke skapade som han. Dessa bagare hade ju benen vuxna som bokstafven X, och deras fötter voro vända inåt, så att tårna möttes; deras ansikten voro genom nattvak och hetta beröfvade alla muskler och allt fett. Offrade de sig verkligen själfvilligt for sina medmänniskor, då de gjorde sig till krymplingar, eller tvungos de af nöden? Dessa smeder med skulderblad som ränslar, armar så långa som släggskaft, och med nedtrampade, utåt vridna fotblad, som de måste kasta skiftevis för att kunna gå fram; dessa skräddare med tunna bröstkorgar, krokiga ben, smala som stickor, och böjda ryggar, voro de medvetna om, att de genom att stympa sig gåfvo andra tillfälle att få vara vackra? Ett ögonblick upprördes hans skönhetskänsla, och han ville gå, men han tillbakahölls af tanken på, att han också snart kanske måste stympa sig för att uppfylla en plikt till det samhälle, i hvilket han nu var dömd att inträda, gäldande sina förälders förseelse, då de undandrogo honom det öde, som alla voro födda till att dela. Men icke sågo hans forna bönder, fiskare eller jägare ut på detta sätt! De voro som skogens träd, raka, om ock knotiga. Här i stadens arbetslif var något fel begånget, men han kunde icke säga hvilket.

Han närmade sig blygt en af jättinnorna och frågade, om han kunde få ett vattenbad. Den gamla kvinnan betraktade hans hvita ansiktshy och hans små händer och sköt honom in i en annan mindre stuga, där några tomma badkar stodo på golfvet.

- Det här var ju ett riktigt fint herrebarn,, sade gumman och betraktade honom med pröfvande blickar. Han har säkert gått på orätt ställe, men det gör ingenting, bara det går undan.

Och hon lade ynglingen i badkaret som ett barn och började gno hans kropp med en tagelsudd.

- Nå, kan man se, det går ju rakt hål genom skinnet. Ja, se det är så olika på människor och människor; det är inte samma slag, se! En sådan fot som en flicka; ser man inte rent af, hur bloden går i ådrorna! Jag är då så säker på, att inte de här fina folken ha likadant blod som vi. Och sådana händer! Rent som lilla sankt Johannes, de ha gjort af vax uppe i Vårfru-kapellet! - De äro inte ämnade att ta med, de där!

När badet var slutadt, satte den gamla kvinnan herr Sten på en pall och torkade honom försiktigt, som om hon vore rädd att bryta af honom i någon led. Därpå tog hon en kam och började reda ut hans blonda hår, under det hon språkade för sig själf.

- Bara silket och guld! Man skulle kunna sticka en mässhake åt själfva biskopen af detta hår.

- I detsamma kom en mygga in genom fönstergluggen och satte sig på herr Stens blottade skuldra; hon behöfde icke leta länge för att finna en fläck, där hon kunde sänka sin snabel, ty huden var mjällhvit och mjuk efter det varma badet. Gumman stannade i sitt arbete och iakttog nästan med häpnad, hur den objudne snyltaren åderlät den fine herrn; hon såg, huru myggans genomskinliga kropp fylldes med ljusrödt blod och hur hon vällustigt lyfte på frambenen liksom för att fasthålla sitt rof. Då fattade jättinnan den lilla åderlåtaren vid vingarna med det yttersta af sina naglar och höll henne mot ljuset.

- Hvad var det? frågade herr Sten och gjorde en rörelse.

Gumman var alldeles för upptagen med betraktelser för att genast kunna svara.

- Åh, det var en mygga, kom hon sig ändtligen för.

- Som fått adligt blod i sina ådror, inföll herr Sten. Nå, tror du nu, gumma, att hon är bättre än de andra myggorna?

- Det är inte godt att veta allt, sade jättinnan, som ännu granskade sitt offer. Blodet är tjockare än vattnet. Och nog har jag sett många myggor i min dar, men det här är något särskildt. Jag skulle ha lust att låta den få lefva.

- Och se, hur hon skulle uppföra sig mot de andra myggorna! Du skulle vilja se, hur hon födde små junker- och frökenmyggor, som skulle sitta på silke och låta andra föda sig! Nej, du skall se, att hon är lika ofrälst som alla andra och att hon har likadant blod som du, och att hon kan dö lika lätt som gesällmyggan därute.

Han slog med sin hand öfver gummans fingrar, och där syntes endast en ljusröd fläck på hennes högra pekfinger.

- Nå, var det inte det jag sade utbrast den gamla. ¯Det är ju så ljust som röda gullet.

- Det är därför, att det är tunnare, inföll herr Sten, och därför är det snart som bara vattnet, och därför, ser du, skola jarlarna dö, men trälarna de skola lefva.

Samtalet var slut, och herr Sten steg upp, tackade och gick åter ut i den stora badstugan, där larmet numera var bedöfvande, tack vare ölet och hettan i förening. Han skyndade förbi de badande och ut i afklädningsrummet, där han med möda återfann sina plagg under berg af skinnbyxor blusar och tröjor.

Utkommen på gatan, styrde han sina steg genom Köpmansporten upp åt Stortorget. Där såg han rådstugan upplyst; den stora portalen, som ledde ner till källaren, var klädd med granris, vapen och fanor. Han gick ner för den breda trappan, lockad af det muntra ljudet från gigor, pipor och trummor. Ehuru han icke kunde finna rimligt, att människorna samlades och roade sig under jorden, då jorden ofvanpå var så stor och skön, måste han dock erkänna, att rådhuskällaren företedde en ståtlig anblick med sina väldiga pelare, som i kväll voro smyckade med girlander af granris och en och annan instucken kvast af blåsippor, hvitsippor och guldvifvor. Oerhörda vin- och ölfat bildade trenne stora alléer, utstrålande från diskrummet, som var prydt med en ofantlig Bacchus, ridande på en tunna. I med sand fyllda halfspann och ankaren stodo unga granar och enar, och golfvet var beströdt med hackadt granris. På ett jättefat sutto musikanterna, och under de tryckta korshvalfven hängde tunnband med tranlampor och vaxljus. En oöfverskådlig massa af människor, dels förklädda, dels i helgdagsdräkter, voro grupperade omkring bord eller vandrade utmed de stora fatens rader. Glädjen tycktes vara allmän och uppriktig, ty den hade en naturlig anledning, vårens ankomst, och en mindre naturlig, konungens återkomst för tredje gången.

Sten vandrade ensam bland de muntra skarorna, utan hopp att träffa någon vän. Han kände sig törstig efter badet, men blygdes att begära något, ty han ville icke dricka ensam. Där han så gick, kände han plötsligt, att någon såg på honom. Han vände sig om och blef varse en liten gul, uttorkad, tunnbröstad mansperson, som i brist på bord slagit sig ner vid en upp- och nedvänd tunna och tagit en spann till stol samt hade framför sig en stenkanna med renskt och två låga gröna glas. Han var ensam och drack endast ur det ena glaset.

- Behagar junkern sitta ner? frågade han med en svag, hväsande röst och föll genast i hostning. Jag ser att junkern är ensam, så är också jag.

- Sten såg frågande på det tomma glaset, men den hostande mannen besvarade frågan med att hämta en ledig tomankare, som han bjöd sin gäst att sitta på. Sten tackade, satte sig och drack till.

- Jag hostar så förfärligt, sade den gule mannen, men det skall icke störa er. Våren är alltid svår för bröstlidande. - Det är vår igen, nu, ifyllde han så smärtsamt, som när en annan säger: det är höst nu igen!

- Ni skulle dricka söta viner i stället för sura, svarade Sten, som måste säga något.

Mitt bröstlidande är icke af det slaget.- Och han bifogade som intyg en ny hostning. Jag är skrifvare i stadens kladeshus, och där får man sådant här. Ulldammet lägger sig på lungorna, och man blir aldrig mer än trettiosex år på den platsen. - Jag är trettiofem nu-, sade han med en bitande munterhet och tömde sitt glas.

- Att ni icke väljer en annan syssla då, sade herr Sten vänligt och barnsligt.

- Väljer? Man väljer icke, unge herre. Samhället i staden är en byggnad, där hvar och en är en inmurad sten; rör han på sig, så störtar det hela. Men samhället har begått en oaktsamhet, då det icke förbjöd människor på min plats att gifta sig, ty när fadern icke kan gifta sig förr än vid trettio och måste dö vid trettiosex, så måste barnen blifva där nere.

Han pekade ner åt golfvet och fortfor:

- Ser ni, det ligger i människonaturen att vilja sträfva uppåt; med uppåt menas att slippa arbeta. Det är dit vi krafla och streta! - Det finns två sätt att komma upp: ett hederligt och ett ohederligt! Det senare är vigast, men kan sluta med ett nedåt! - Jag har alltid varit hederlig.

Trumslagaren borta på tunnbotten slog nu en appell, som betydde att någon äskade ljud.

Upp på en utsirad tunna steg nu en väldig gestalt, klädd i pälsbramad tunika med rödt klädesfoder och en rund pälsmössa, hvilken dräkt mera var för syns skull än för värmens. Det var borgmästaren.

- Nu blir det en skål för konungen, upplyste klädesskrifvaren. - Det blir tredje gången han håller den skålen, och tre gånger har han förbannat kungen och druckit för ärkebiskopen och danska kungen! En sann borgare, ser ni, dricker alltid för den, som makten hafver, ty makten för stunden skyddar alltid handeln, och en stad består af handlande och handlande; de andra räknas inte

- Sten hörde spridda ord ur borgmästarens tal, samtidigt med att klädesskrifvaren hviskade i hans öra:

- En köpman sitter i ett varmt rum! Han låter någon skrifva ett bref till säljaren och frågar hvad det kostar. Därpå låter han någon skrifva ett bref till köparen och fråga hvad han vill ge. Och så köps det och så säljs det. Det vill säga: den ene vinner och den andre förlorar! Om köparen och säljaren finge träffas och göra upp saken, då skulle inga handelsmän behöfvas, men det få de inte, ty det finns något som kallas privilegier. Och privilegierna komma från makten!

Jubelrop afbröto både borgmästarens tal och skrifvarens hviskningar, och då dessa slutat, höjde alla sina glas och ropade: lefvel alla utom skrifvaren, som steg upp och slungade sitt glas mot tunnan, på hvilken talaren stod.

Ett anskri, som om elden plötsligt brutit ut, upphofs af den heta skaran, och inom några minuter var den upproriske skrifvaren buren på starka armar ryckvis mot källartrappan, där Sten såg honom försvinna under utbrott af hostningar, hvilka med sitt gälla skall trängde genom skriket och trumman, som funnit för godt att stämma upp.

Borgmästaren äskade ånyo ljud, men denna gång genom stadens trumpetare, och förkunnade, att staden och rådet bjöd på vin i anseende till den glada anledningen att konungen återkommit.

Ett vinfat rullades nu fram, lades upp på bänken, och glädjen stod högt. Men nu blef ett nytt uppslag. Ut ifrån ett af de många små sidorummen, som utlejdes till bröllop och andra enskilda tillställningar, kom ett brudtåg med gigspelare och fackelbärare i spetsen och skulle genom de stora salarna vandra hem till de nygifta. Men det gick icke för sig; sinnesstämningen var alltför hög, att man skulle släppa ett sådant tillfälle förbi.

- Dansa kronan af bruden! ljöd ett rop, och i nästa ögonblick hade alla unga män slagit en ring omkring bruden, som ryckts ifrån sin brudgum. Bruden var en blomstrande tjuguåring och brudgummen en halfvissen trettioåring med samma sjukliga blekhet som klädesskrifvaren, om hvilken han också påminde.

Stens nyfikenhet riktades på den öfvergifne brudgummen, och han förstod icke, hvarför han kände ett visst medlidande med honom, oaktadt det var dennes sällaste dag. Man hade emellertid bundit för ögonen på bruden. Sten rycktes med in i ringen, och nu gick dansen i en svindlande fart några varför, och så stannade den. bruden sträckte ut armarna och fick fatt om halsen på Sten, som rodnande föll på ett knä, kysste hennes hand och gick bekransad in i ringen att dansa med bruden, som syntes helt smickrad öfver en sådan ovanlig uppmärksamhet. Därpå gick han fram till brudgummen, sade honom några af de bästa artigheter om bruden och anhöll att få dricka hans välgång. Ehuru icke angelägen att få bli uppehållen, kunde denne icke neka att dricka och gaf sig med en kort förklaring till känna som skrifvare i stadens klädeshus. Sten kunde icke återhålla en rörelse af smärta och häpnad, men fick icke tid att anställa några längre betraktelser, ty nu rycktes brudgummen in i ringen och måste dansa med bruden. Sten blef underlig till sinnes, och han tyckte sig se dödsdansen från kapellväggarna hemma vid sin fädernegård. Arme man, tänkte han, och arma flicka!

Men glädjen var denna kväll alldeles utom gränserna, och nu röjdes bord och bänkar undan, ty brudens tärnor skulle också få sig en dans, och man ropade på fackeldansen, som brukades vid bröllop. Flickorna fingo facklorna från brudföljet och skulle genom öfverräckandet af de samma åt kafvaljererna bjuda upp dem.

Sten hade dragit sig tillbaka för att hvila från ansträngningen och stod med ryggen mot den kalla muren, betraktande med vemod, huru brudgummen med af vinet framlockade höstrosor på sina kinder sprang oroligt omkring bruden hvilken var omgifven af en skara ungherrar. Han kände sig åter så ensam midt i denna yra hop, och alla de växlande intryck han erfarit under det sista dygnet stego upp som vålnader och kommo hans trötta sinnen att vika. Han slöt sina ögon, och det blef mörkt; han kände golfvet sjunka under sina fötter, och han hörde ett susande i öronen, som om nån drunknade. Han gjorde en yttersta ansträngning att hålla sig uppe, öppnade ögonen, men såg först blott en mörk, oredig massa som rörde sig; men småningom ordnade den sig, och en ljus punkt tändes mot den mörka bakgrunden; den vidgade sig, kom närmare, tog gestalt, och, liksom om ett täckelse hastigt dragits undan en tafla, uppenbarade sig en ljus kvinnoskepelse framför honom. Hon var idel ljus; hennes ögon voro som Jungfru Marias, hennes hår som silfver och guld, utan att man kunde säga hvilketdera, hennes lilla ansikte hade den varma hvita färgen som nytvättad ull, ena handen höll hon en fackla, hvilken hon räckte mot Sten, som medvetslöst tog emot den, på samma gång han fattade hennes lediga hand, som hon räckte honom. Det hela var som en syn! När han betraktade hennes lilla mjuka hand, som så vänligt lade sig i hans, fann han, att hans hand såg ut som jättinnans i badstugan.

Junkern skulle anföra dansen. Man gaf plats, och nu öppnade han vid hennes sida en vandring mellan de böljande massorna; än skildes de från hvarandra ett ögonblick, än sågos de igen, än hade han sin arm om hennes midja och tryckte henne mot sitt bröst, än kom en annan kavaljer och tog bort henne, men hur det var, råkades de alltid igen, och han lyste hennes väg med sin högt burna fackla. Han ville säga något artigt hvarje gång de möttes igen men han kunde icke få fram ett ord, utan blef stum, när han såg henne in i ögonen. Han förvånades öfver att finna en så hvit hand och en så liten fot hvilken stack fram under den uppfästa kjorteln och hvilken under den väl hvälfda vristen tecknade sig fullständigt genom den tunna sidenskon, så att man kunde räkna de små välbildade tårna hvilka en prinsessa, som vandrat på rosor, skulle ha kunnat afundas den borgerliga jungfrun.

När dansen stannade och Sten blifvit befriad från sin fackla, dröjde hans dam ett ögonblick, likasom ville hon säga något eller bedja Sten tala. Men Stens tunga var förlamad; dock hastigt som blixten och utan att kunna beräkna hvad han gjorde, fattade han henne om halsen och kysste hennes båda kinder, som man kysser en syster. Då blef ett buller bland bröllopsfolket, och Sten fann sig omringad af hotande händer och ljungande blickar; men de ofriga gasterna funno de båda unga människorna så vackra och Sten såg så oskyldig ut, där han stod rodnande öfver sin djärfhet, att de trädde emellan och mäklade fred. Bröllopsfolket yrkade på straff. Då trädde en gladlynt äldre gubbe fram, hvilken var känd som medlem af stadens råd, och förklarade, att syndaren skulle straffas på stället men att, i anseende till den frihet, som var medgifven på grund af dagens betydelse, lagarna skulle blunda, men den sårade jungfrun, dotter af en aktad arbetare i järnvågen skulle vara domare i målet, om hon nämligen - tillade han skämtsamt - nu vore så illa sårad. Detta mottogs med allmänt jubel. Men Sten stod häpen öfver att se sin prinsessa förvandlad till en arbetares dotter.

Den unga flickan var förlägen ända till tårar och kunde icke få fram ett ord, då omsider en af hennes unga väninnor trängde sig fram och hviskade något i hennes öra. Detta tysta råd, gifvet i nödens stund, tycktes göra den försagda domarinnan glad igen, och med knappt hörbar röst uttalade hon domen:

- Junkern skall sjunga!

- En visa, en visa! skrek nu bifallande den lättrörda hopen, och herr Sten var dömd.

Upplyft af starka armar på ett bord, öfveräcktes honom en luta af sköldpadd, hvilken en af de italienska målare, som då vistades i staden, hade fört med sig. Ingen hade frågat, om offret kunde sjunga, ty det antog man, att hvarje junker borde ha fått lära sig.

Sten knäppte först några ackord, under det han hämtade sig från sin förlägenhet och medan hopen som ett upprördt haf lade sig vid hans fötter. Hvad skulle han sjunga ? Ångor af öl, vin, granris, blandade med röken af vax och tran, fyllde luften och gjorde honom nästan döfvad; för hans öga hägrade ett tumult af röda ansikten, ljuslågor, laggkärl, instrument, guldvifvor. Hans fingrar lekte öfver strängarna, utan att hans öra kunde finna hvad han sökte; det hade blifvit tyst ändtligen där nere, men det månghöfdade odjuret, som nu såg så väntande upp till honom, kunde i nästa ögonblick röra på sig, förlora tålamodet och slita honom sönder. Då träffade hans blickar de blå ögonen och de ullhvita kinderna, som ännu buro märken efter hans kyssar, lutan tonade, och han kände strängar i sitt bröst gentona. - Efter några starka grepp började han med en svag röst, som småningom vann i styrka, framsäga följande romans i de gamla provensaliska kärlekssångernas smak:


    Vid Monts-Noires,
    Vid Monts-Noires vid Rhône:
    Herr Barbazon,
    Herr Barbazon de Beaulne,
    Han byggt en borg vid alpens rot,
    Som blickar ned med hat och hot
    På hyddorna invid dess fot
    Ner i den djupa dal.


    Herr Barbazon,
    Herr Barbazon de Beaulne,
    Han byggt sin borg,
    Han byggt sin borg vid Rhône.
    Men högt på alpens spets det bor
    En gammal falk, som folket tror,
    Att han är med Hin Onde bror,
    Så tros i djupan dal.


    Herr Barbazon,
    Herr Barbazon vid Rhône,
    Han älskar ej,
    Han hatar hyddans son.
    Med dennes svett han föder svin,
    Ur dennes märg han pressar vin,
    Men öfver honom rufvar Hin,
    Hin Onde och hans bror.


    Herr Barbazon,
    Herr Barbazon de Beaulne!
    Hör upp! Hör upp!
    Hör du ej bergets dån?
    På alpens spetsar snön har smält,
    Och falkens hvissling ljuder gällt
    Högt öfver klyft och höjd och fält
    Och borgen där du bor.


    Herr Barbazon,
    Herr Barbazon vid Rhône!
    Du vet! Du vet,
    Hvar dånet kommer från.
    Det falken är, som vid sitt bo
    Har rubbat isens svaga bro;
    Den störtar ner, den rullar - O! -
    Nu är lavinen här!


    Herr Barbazon,
    Herr Barbazon de Beaulne,
    Hans borg och han,
    De sofva nu i Rhône.
    Men sonen hans går världen kring,
    Har ingenting, är ingenting
    Och blir väl aldrig någonting,
    Om ej han blifver kär.


    Herr Barbazon,
    Herr Barbazon de Beaulne,
    Han hatade,
    Han hatat hyddans son,
    Men hyddans dotter har hans son
    I dag fått Ijufva ögon från,
    Som lockade till kyssars rån
    Och dömde till en sång.

Herr Sten frikändes fullständigt, ehuru jungfrurna och bruden tyckte, att det borde vara mera kärlek, hvarpå Sten invände, att det nog kunde bli framdeles. Men nu framträdde den godlynte rådmannen till sångaren, tackade honom, lade sin arm om hans hals och vandrade med honom in i ett af sidorummen, där han satte honom ner på en bänk, och, ställande sig framför honom med korslagda armar, sade han med spelad domarmin:

- Det var sången, junker; nu vill jag ha orden! Ni har en sorg, ni är icke på den rätta färdvägen, och ni smög er in i staden utan pass; ni ser, att man håller reda på sitt folk, och de äro icke fler än de kunna räknas.

- Sten blef utom sig af förskräckelse, men den godlynte rådmannen lugnade honom, bad honom sitta och berätta sin historia, så skulle han blifva hans vän.

- Som han insåg, att historien under alla förhållanden måste fram, valde han det behagliga tillfället att berätta den enskildt för en vänskapligt stämd person, hvilkens vänliga sinnesart kanske i morgon, när vinet upphört att verka skulle vara bortdunstad. Han berättade sålunda allt, utan att fördölja något. När han slutat, sade rådmannen:

- Ni söker nu en syssla alltså, som är lämpad efter edra krafter och er förmåga; ni kan skrifva, godt, staden har just behof af en skrifvare, ty en plats blef ledig i kväll.

- I klädeshandel? frågade Sten med en dysteraningom, att frågan skulle få ett jakande svar.

- Just där!

- Den stackars mannen är då afskedad för sin oförsiktighet?

- Naturligtvis! Staden är rikets nyckel; de, som vakta nyckelskåpet, få icke vara omgifna af förrädare.

- Den platsen kan jag icke taga emot, förklarade Sten med tanken på den gästfrihet han åtnjutit af den olycklige.

- Den enes död, den andres bröd! Ni blygs att gå fram er väg öfver lik! Hvad är vår vandring här annat än antingen en strid på lif och död eller en likvaka, där man sitter och väntar på, att den döde bäres ut? Hur blef jag rådman? Jo, jag väntade lifvet ur sex rådmän. Hur skall jag bli borgmästare? Jo, jag får vänta lifvet ur honom där ute. - Och det kan bli en lång väntan, tillade han suckande. Hvad den afskedade beträffar, så gör det mig hjärtligt ondt om honom, på samma gång det gläder mig, att ni blir räddad från undergång.

- Men han har hustru och barn!

- Mycket sorgligt för dem! Men när mannen nu en gång på sitt sätt sagt upp platsen, så är den ledig; behagar ni icke tillträda den, så gör ni hvarken honom eller er själf någon tjänst. Oss emellan sagdt, så tänkte vi nog litet hvar som han, men ser ni, man får icke säga sådant. Jag är en gammal man, herre, och har sett lifvet. Det är nu vrångt och galet, men det kan inte satan hjälpa. Ännu är er sammetsjacka hvit, men i morgon är den smutsig; i öfvermorgon är den trasig, och sedan, vet ni hvad ni då är? Icke junker längre, utan äfventyrare, drifvare. Lyd mitt råd, unge man! Skafa er bröd för munnen, medan sammeten räcker, och håll sedan snytet! - Sof nu på saken och kom upp på rådstugan om måndag morgon. God natt och var förståndig!

- Sten steg upp och gick ut i stora salen igen. Men där var öde och tomt för honom, sedan bröllopsfolket försvunnit. Trött och tillintetgjord af aftonens och hela dygnets olika sinnesskakningar, beslöt han sig för att gå hem.

- När han kom upp på härbärget och in i sofstugan, tog han af sig sammetsjackan och synade den. Öfverspilld af vin, fläckig af landsvägens damm, brun under armhålen af svett, såg den riktigt eländig ut. Han gick och lade sig; somnade under tanken på hvar järnvågen kunde vara; drömde om dödsdansar med klädesskrifvare; slogs med lik, vaknade, somnade om igen med tankarna på järnvågen, ett ömt afsked till den hvita sammetsjackan och ett fast beslut att skaffa bröd, först för en mun och sedan för två!

*


Den vackra majmånaden höll icke sina löften; det kom snö i äppelblommen, och solen syntes icke på fjorton dagar. Fjorton förfärliga dagar har Sten, den siste ättlingen af släkten Ulffot till Wäringe, Hofsta och Löfsala, stått nere i det dragiga och oeldade klädeshuset vid saltsjöhamnen. Från tidigt på morgonen till sent på kvällen har han stått med pennan i de blåfrusna fingrarna och skrifvit upp namnen på de klädessorter, som med den öppnade sjöfarten började komma in. Han förstår egentligen icke, hvarför de skola skrifvas upp och icke lika så gärna gatstenar, snöflingor, vattendroppar; men han har följt den gamles råd,och han håller mun, så snart han frestas att fråga. Rummet, där han står, genomvandras hvarje stund af bärare och köpmän, som draga in snö och smuts på golfvet och lämna den kalla luften fritt tillträde. Den ena klädespacken efter den andra kastas upp på ett ofantligt bord och fyller luften med ett kväfvande damm. Ännu hostar han icke, men han känner hur andedräkten blir tyngre, och den blir icke lättare, när han ser, huru kölden bränt hål på hans hvita händer och gjort dem alldeles röda. Han gick en dag till barberaren och fick se sig i en spegel. Han trodde det vara en annan människa, då han såg ett utmagradt gult ansikte fullsatt med finnar och en osnygg skäggbotten. Hans fötter voro så förstörda af snö och väta, att han icke kunde draga på sina vanliga stöflar, utan måste gå i lappskor. Den hvita jackan var utbytt mot en brun långrock och baretten mot en slokig hatt. Den knappa lönen nödgade honom söka sina måltider på enkla ställen, där man endast fick äta salt mat, och ovanan vid födan hade ådragit honom skörbjugg. När han en gång vågade beklaga sig för den äldre kamraten, tog denne ihop med honom och sade, att det fanns så många, som arbetade mer än Sten och icke fingo någon mat alls, själf hade han icke smakat något färskt sedan julen. Denne kamrat, det var han, som höll bröllopet i rådhuskällaren, var afundsjuk på Sten, emedan denne vid så unga år fått en syssla, som han själf väntat på i tio år.

- Det är somliga, som få allting till skänks här i lifvet och ändå icke bli nöjda, brukade han trösta Sten med.

Sten afundades honom hans jämförelsevis goda hälsa, hans friska händer och fötter och det jämnmod, hvarmed han tog lifvet. Han åter förklarade, att Stens alla lidanden och olyckor härledde sig från, att han var bortskämd och icke lärt sig arbeta, och den förklaringen höll han på.

Sten kände, att hans kropp dukade under i striden; kamraten sade, att det var att falla i en ärlig strid, som ingen riddersman en gång behöfde skämmas för. Sten trodde, att hans själ tog skada under det mördande arbetet med att skrifva siffror, men kamraten sade, att det var icke arbetets fel, utan det var därför att Sten hade fått en dålig uppfostran.

En dålig uppfostran! Han, som haft två sköterskor och en guvernant, han, som haft lärare i romerska och grekiska språken och kunde spela luta och göra vackra vers! Detta kunde han icke erkänna. Men olycklig var han, det visste han.

Nu visste han också, hvar järnvågen var. Men hvad hjälpte det? Han hade träffat jungfrun i stadskyrkan en mässa, men hon hade blifvit skrämd af hans utseende, och kamraten i klädeshuset hade sedan berättat, att hon tyckte, att Sten sett så förfallen ut. Kamraten hade också berättat, att arbetaren i järnvågen hade litet pengar, gaf sin dotter uppfostran och hoppades få henne väl gift, så att det var inte värdt att nöta skor, tillfogade han.

En dag blef Sten trött på att skrifva siffror, led vid att stå inne i det mörka rummet. Hellre hvad arbete som helst med kroppen än detta ändlösa skrifvande, som aldrig gick framåt, aldrig blef färdigt och aldrig tog slut. Han lämnade sin plats. Det var midt i heta sommaren. Han vandrade gata upp och gata ner utan mål och utan hopp. Tanklöst betraktade han husen och skyltarna, som om han där kunde läsa någon lösning på sin lefnadsgåta. Hans blickar stannade vid en stor hästsko, som hängde på en stång; gamla minnen om en klippare och en landsväg började dyka upp i hans hjärna. Så hörde han hammarslag in på gården. Han gick in och såg en jätte, som höll på att smida söm. Fort gick det icke, och jätten pustade och svettades vid hvarje slag. Sten tyckte det såg muntert ut, när gnistorna hoppade omkring städet, och varmt såg det också ut. Men smeden tycktes icke finna det muntert, ty han afbröt sitt arbete, satte sig på en kubbe och betraktade med dystra blickar huru järnet kallnade. Därpå, liksom uppjagad af ett ondt samvete, gick han in i smedjan efter ett rödt järn, kom ut igen, men tycktes vara ändå mera nedslagen; ty nu lade han järnet på städet och satte sig och betraktade detsamma, liksom om han väntat få se, huru det skulle förvandla sig till söm. Därvid råkade han vända sig så, att Sten såg hans ansikte, och han kände igen Claus. Han gick rakt fram till honom och hälsade bekant. Claus betraktade honom först häpet, och sedan han tvingats känna igen Sten, iakttog han en sträng köld. Plötsligen ljusnade dock hans anlete, som om en tanke sett dagen:

- Hör på, du, sade han, är du lös ännu?

Sten var nog lös.

- Du skall vid sankt Ansgarius bli smed! Nu ser jag på dig, att du är född till smed. Tänk, hvad man kan se galet ibland. Labbar har du fått, sen vi råkades sist, och handlag får man se'n.

- Det är alldeles för svårt för mig, som icke börjat från ungdomen, invände Sten.

- Svårt? Å dalern! Inte är det svårare än något annat! Ja, ja, för den, som har anlag nämligen! Hör på, du! Vi skola bli goda vänner! Här skall bli riktigt roligt; mästarn sitter på krogen hela da'n, och det blir bara du och jag här nere.

Sten ansåg tillbudet så godt som något annat och kände sig ha ett stöd i Claus; därför sade han ja.

- Då gå vi till lådmästaren genast på gesällhärbärget, sade Claus.

Sten ville minnas, att Claus var lådmästare, men Claus menade, att han afsagt sig ämbetet, emedan han haft för mycket att göra. De vandrade sålunda till åldgesällen, som mottog Claus med en så påfallande missaktning, att Sten höll på att förlora en god del af den vördnad han hyst för honom. Han var emellertid nu antagen som lärling, hvilken nya värdighet beseglades med en mängd ölkrus på en krog och om aftonen bekräftades af den druckne mästaren. Om natten låg Sten i smedjan.

Följande morgon, när det ringde Ave Maria i Svartmunkekloster, väcktes Sten af Claus medelst en häftig ruskning.

- Nu gör du eld i ässjan och säger mig till, när det brinner. Jag går och lutar mig litet.

Sten blåste och bälgade en half timme, och när det ändtligen brann, väckte han Claus.

- Nu lägger du i järnet och säger mig till, när det blir rödt. Jag skall blunda litet till, sade Claus och vände sig åt väggen. När järnet blef rödt som blod, gick Sten och väckte Claus.

- Nu hamrar du ut järnet, så det blir smalt som ett finger, medan jag mornar mig, sade Claus och gäspade.

Sten gick in i smedjan, men nu var järnet svart. Han trampade på bälgen och fick järnet att bli rödt. Så tog han det med tången och bar ut det på städet. Men innan han hunnit få fatt i släggan, så var det svart igen. Denna vandring upprepades, tills Sten blef trött. Då gick han in till Claus igen. Denne snarkade högt och hade dragit för skinnet öfver hufvudet för att icke störas af dagsljuset. Sten beklagade sin oförmåga. Claus blef otålig.

- Jaså, din dumma hund, kan du inte ta släggan i ena hand och tången i den andra.

- Nej, det rådde inte Sten.

- Nå, kan du gå efter en kanna öl då?

Sten blygdes att gå på gatan med en tennkanna, medan Claus letade i en verktygslåda efter en kanthammare, sprang Sten ut.

Morgonen var vacker, solen Iyste på husgaflarna, och fruar och jungfrur vandrade till torget. När Sten kom ut från krogen med ölet och skulle snedda öfver gatan, stannade han som förstenad midt framför ett ansikte, som med häpnad och sorg såg på honom. Han ville vända om, men trängseln hindrade honom; han ville lyfta af mössan, men hans svarta händer voro upptagna med ölkannan.

Jungfrun fortsatte sin väg, och Sten sprang gråtande in på smedens gård.

- Hvad lipar du för? sade Claus, som mornat sig och kommit ut i solskenet, där han drack sin morgondryck.

Sten svarade icke. Claus drog nu fram en planka, som han lade öfver kubben och ställde så nära husväggen, att han hade ryggstöd.

- Nu ska vi arbeta, sade han, lade armarna i kors och lutade sig så bekvämt som möjligt. Du skall få börja med att slå kallt, så att du får tagen i dig!

Sten lyfte släggan. Den var mycket tung för honom. Han slog på städet, under det Claus räknade:

- Ett och tu - och ett och tu - och ett och tu!

Jo, jo! Känn på nu, hur en annan har det! - Ett och tu - och ett och tu - och! Det är annat det här än att ligga och äta kalfstek på ejderdun! Och tu - och . . . ! Du tror, att man kan bli van vid att ha solen i nacken, ässjan i ansiktet och röken i näsan! Nej, ser du, det blir man aldrig! - Och hvad tror du att en vacker flicka säger, när sme'n kommer med sina svarta näfvar och vill ta henne om lifvet? - Låt vara mig, flus! säger hon. - Gifta sig kan man väl en gång, om man hinner samla en slant, men så får man också ta en fuling, som ingen annan vill ha! Och tu - och ett . . . Hör du! Minns du, när du satt och åt höns med salvia på gästgifvargården? Och jag hade en salt strömming i påsen! Han hade häst också, den djäfveln, och sammetsjacka. Hör du, hvar är hästen nu? Hva? Kanske han står i stallet på Rackarbo eller hvad du kallade det där slottet far din bodde i. Hör du! Minns du, när jag inbillade dig, att herr Vulkanis blef rådman hos kejsarn i Rom? Och det trodde du! Hahaha! Nej, du, den som är smed, han är smed! Där har du det!

Sten blef trött.

- Är du lat, din djäfvul? sade Claus.

- Låt bli att kalla mig djäfvul, sade Sten. Jag är inte van vid det.

- Kanske hans nåd är van att kallas ängel då? hånade Claus.

Sten var nog van vid det en gång, men det aktade han sig att tala om. Han slog igen sina slag.

- Ett och tu - och ett och tu - och ett - Nej-, sade Claus, nu kan vi det här. Slå nu ut järnstången; blir hon kall, så går det mindre lätt; men det går ändå! - Jag ska springa ut i stan på ett ärende, och om gubben kommer, så säg, att jag fått min svåger från landet. Men har du inte slagit ut stången tills jag kommer igen, så skall jag svetsa ihop bakbenen på dig, så att du skall bli som en sill. Vet du, hvad det var?

Sten var uppgifven af trötthet och försäkrade, att han icke kunde gå i land med att arbeta ensam, och han sade rent ut, att han icke kommit hit för att göra Claus' arbete, medan denne satt på krogen.

Då blef Claus ursinnig.

- Jo, min gubbe! Det är just därför du kommit hit. Just därför. Ser du, jag har arbetat i trettiofem år, och du har gjort ingenting; nu är det jag, som är adelsman och låter dig arbeta för mig! Är det inte så det går till i stora adelsvärlden?

Claus sträckte sig på plankan och tog stöd mot husväggen med armarna i kors på bröstet och fortfor:

- Jo du, jag är en sjudjäfla adelsman, ska du tro! Och du ska få se, hur godt jag ska må! Inte blir jag rik, men fet ska jag bli! Du ser ogillande ut! Kan inte gilla min åsikt! Förstår inte det! Herrarna ha själfva uppfunnit den! En högst förträfflig åsikt!

Sten uttalade som sin nyaste åsikt, att Claus var en lurk.

- Gå efter stora släggan, så skall du få straffhamra, blef Claus' stolta svar.

Stens blod kokade öfver, och han lyfte järnstången mot Claus. I detsamma kände han något brista ini sin kropp, och han föll sanslös på marken.

*


När Sten vaknade till medvetande, låg han i en säng på hospitalet och var dömd till ett par månaders stillhet, ty ett kärl hade brustit och tillfrisknandet var tvifvelaktigt. I den stora salen stod säng vid säng, och så snart någon blef tom, fanns det alltid någon, som väntade på att intaga den. Här såg han dagligen, huru de kroppsarbetande voro ut satta för olyckshändelser, dem de öfriga samhällsklasserna lättare undgå. An var det en timmerman, som huggit sig i foten, än en murare, som fallit från ställningen. En dag kom en bryggerska, som skållat sig på vörten, en annan dag kom en kanngjutare, som bränt upp knäna vid smältugnen.

Aldrig hade han haft någon föreställning om, att det mänskliga lidandet kunde hafva en sådan utsträckning, och när han jämförde sitt förflutna lif med dessas, började han ana, huru legenden uppstått om den rike mannen, som icke kunde komma in i himmelriket.

Här låg han emellertid hela sommaren utan att se luft eller grönt. Bittert kände han, huru den vackra årstiden förgick, och han räknade ut, huru det såg ut, och hvad man gjorde för hvarje dag på landsbygden. Munkkåpor vimlade i rummet, och korset höjdes nästan hvarje dag vid någon bädd för att trösta den lidande. Sten hade ofta samtal med munkarna, och han kunde icke annat än dela deras mening, att jorden var en jämmerdal; och när hans plågor blefvo svåra, hade han en lisa af att betrakta den hängde, som vred sig i smärtor på korset, och han förstod nu, hvarför den kristna tron hade kunnat vinna så många anhängare. En dag, då han led som mest, hade han besök af Claus. Denne hade af ryktet fått höra, att Sten låg för döden. Han kände nu ett behof af att se och tala vid den sjuke samt om möjligt gifva honom någon tröst. Men for att stärka sig tog han först in på en krog, med den påföljd att han anlände till hospitalet i något beskänkt tillstånd.

När han fick se Sten, som återvunnit sin hvita ansiktsfärg och sina fina händer, vaknade en gammal känsla af aktning, och han erkände för sig själf, att det ända fanns en bättre och en sämre sorts människor. Han kallade Sten junker, bad honom tänka på sin själ och ångra sina synder; han skulle inte vara ledsen för att dö, ty smedskompaniet skulle bära honom till grafven och sedan hålla ett graföl, hvars make man inte sett i stan! Därpå framkastade han några fina vinkar om, att det vore bra synd, att hospitalet skulle taga Stens kläder, när han var död, samtidigt med att han uttryckte sin beundran öfver det förträffliga yllet i rocken; han trodde för öfrigt, att man kunde ändra gamla byxor och bad Sten för all del icke glömma att se efter, om det låg något i fickorna. Lifvet vore mycket bekymmersamt, och föräldrar, som icke lärde sina barn arbeta, vore värre än mördare, och att ge barn uppfostran vore att göra dem vanföra. Sten skulle ha blifvit en god smed, om han fått lära sig från barndomen att föra släggan, och han skulle vid det här laget ha gått i brudsäng med flickan i järnvågen, som i dess ställe trolofvat sig med en af kungens drabanter, men det skulle Sten inte vara ledsen för, ty han hade ju inte långt kvar att lefva, och Claus skulle bära fanan framför liktåget, såsom ett tecken, att han förlät junkern allt ondt han hade gjort.

Vid denna sista tanke öfverväldigades Claus så af ädla känslor, att han brast i gråt så som endast en drucken kan gråta.

Men Claus fick aldrig bära fanan, både af det skälet att han icke var fanförare och af det att Sten kom sig.

En vacker höstdag släpptes han ut från hospitalet med den förklaringen, att han icke var sjuk längre, men att han aldrig heller kunde bli så frisk, att han skulle få arbeta. Nu kände han hela den förfärliga sanning Claus hade uttalat: uppfostran hade beröfvat honom medlen att uppehålla lifvet. Han gick förgäfes omkring i detta redan ordnade samhälle och sökte sin plats; det fanns ingen plats för drönarna i denna kupa. Nåväl, då återstod endast att fly denna och söka en annan kupa, där man lät arbetsbina föda drönarna. Han kom att tänka på klosterstiftelserna där man icke arbetade, men ändock lefde mycket godt och fick använda sin tid till sådana ädla nöjen som konster och vetenskaper, och han förvånade sig öfver, att han icke förr kastat sig i kyrkans armar.

Med lätta steg vandrade han ner till Svartmunkeklostret vid Österlånggatan och ringde på klockan. Portluckan öppnades, och en tjänande broder frågade Sten om hans namn och ärende. Han gaf sitt namn och bad att få tala vid priorn rörande inträdet i klostret. Porten öppnades, och Sten släpptes in i trädgården, där han ombads att vänta.

Emellertid satt priorn inne i kapitelrummet och genomgick jorde- och ränteböckerna med gårdsmästaren, hvarvid åtskilliga brister visade oroande tecken till en återgång i klostrets inkomster, och man var just i beråd, huru dessa åter skulle kunna uppdrifvas till det högsta möjliga, emedan dominikanerordens generalkapitel alltjämt infordrade understöd till kriget mot de otrogna, då brodern portvaktens biträde anmälde herr Sten Ulffots ankomst, namn och ärende.

- Ulffot till Wäringe, Hofsta och Löfsala? frågade priorn sig själf och slog ett korstecken. Han kommer, som han vore skickad af den helige Dominicus själf! Jag känner Löfsala utantill, det präktiga jordagodset; tolf hundra tunnland öppen jord, utom äng och skog till afsalu, kvarn- och sågfall och ett gudomligt ålfiske. Släpp in honom, släpp in honom för all del! Bed den nådige herren vara välkommen i Herrens namn!

- Herr prior, afbröt gårdsmästaren, håll lite! Löfsala är nog vackert, men det är skada, att dess nuvarande ägare icke har lust för det andliga ståndet!

- Nuvarande?

- Ja, ätten Ulffot, återtog gårdsmästaren, har måst gå ifrån alltsamman och den siste lär vara en äfventyrare, som försökt litet af hvarje, men ingenting fullbordat och nu är mycket förfallen.

- Hvad säger du? Hvad säger du? Hm! Ja, hvad skall man göra med en sådan!

Den har man hvarken nytta eller ära af, sade gårdsmästaren; munnar ha vi nog, som äta våra förråd, och här är ingen försörjningsanstalt.

- Mycket rätt, sade priorn, mycket rätt. Men hvem skall säga honom det där? Man bör aldrig låta någon missnöjd gå ifrån sig, är en af sankt Dominici vackraste och klokaste regler. Vill broder Franciskus gå ut i trädgården och tala litet med den unge mannen ? Tala litet med honom, föreställ honom, ja, ni förstår! - Låt oss fortsätta nu, gårdsmästare!

Broder Franciskus var en lång figur med ett afskrämmande utseende och ett ondsint lynne, hvilken begagnades att skrämma bort sådana sökande, hvilka icke voro hvad man ibland de arbetande bröderna brukade kalla "matnyttiga", ty dominikanerorden var en mäktig politisk korporation, som lefde i jämn strid med furstar om välde och egendom och alls icke någon stiftelse för välgörenhet.

När Franciskus fick se Stens obetydliga yttre, ansåg han sig kunna göra processen kort.

- Hvad söker ni här i klostret frågade han utan några förberedelser.

- Jag söker den ro, som världen icke förlänar, svarade Sten.

- Då har ni gått orätt, svarade Franciskus. Här är den stridande kyrkans vapensal och här blir aldrig frid.

Efter strid blir frid, vågade Sten invända, men detta retade dominikanern, som ville komma ifrån ett lönlöst arbete.

- Säg ut, ni, hvad ni söker och tala sanning! Så här! Jag orkar inte gräfva, och tigga blyges jag, därför vill jag komma hit och äta! Säg så, ni, så ljuger ni inte!

Sten kände sig i en viss mån träffad och svarade okonstladt:

Ni har tyvärr rätt!

Förvånad öfver ett oväntadt medgifvande och tilltalad af Stens barnslighet, förde dominikanern Sten längre in i trädgården och fortsatte samtalet:

- Jag känner er historia och förstår ert lifs gåta. När naturen öfverlämnas åt sig själf, gör hon mästerverk; när mänskan kommer med och vill hjälpa, blir det fuskverk. Se på detta päronträd! Detta är en afkomling från ett päronträd i Santa Lucia i Spanien, där det odlats i fem hundra år. Ni tycker, att det är en förträfflig sak att det kan frambringa härliga frukter, som smaka vår tunga väl. Naturen tycker icke så, ty den har skapat fruktköttet för kärnornas skull, hvilka skola fortplanta släktet. Se på detta päron, när jag skär det itu! Ser ni några kärnor? Nej! Odlingen har tagit bort dem! Se på detta äpple, som lyser så praktfullt i guld och rödt! Det är en engelsk parmän! Det har ännu kärnor, men sår jag ut dem, så får jag surkart till frukt! Men blir det sträng barvinter, då fryser parmänen ned, men surapeln fryser icke. Har jag uttryckt mig tydligt? Jag beklagar er, unge man, men jag kan icke hjälpa! Beati possidentes, lyckliga de, som hunnit ta för sig! Era föräldrar togo för sig en gång, men de kunde icke konsten att behålla!

Han öfvergick därpå till en likgiltig samtalston, under det han ledde Sten till porten.

- Det blir tidig vinter i år, om man får döma af rönnbären!

Därpå drog han i portkedjan, bugade sig artigt och sade:

Farväl, min herre!

När porten smällde igen, kände Sten, att han för alltid var utelåst från samhället, och han samlade den lilla återstod af själs- och kroppskraft han ännu innehade, för att fatta ett beslut. Men hans vilja hade upphört och hans tanke likaså. Skymningen hade fallit. Han följde brinkens sluttning ner åt stranden af saltsjön, alldeles som om han endast styrts af tyngdlagen, hvilken drog honom nedåt. Hans fötter ledde honom ner i en trång gränd, hvilken var alldeles mörk och uppfylld med den förfärligaste stank af utkastadt affall. Men han gick framåt, framåt, styrd af en svag ljusstrimma, som syntes i slutet af gränden. Han stod framför en vattenport, hvilken man lämnat på glänt och genom hvilken en månstråle trängde ut i mörkret. Han öppnade porten, och öppen framför honom låg vattenytan, belyst af den uppgående månen, som stod öfver Siklaön. De små vågorna hoppade och lekte ute i mångatan, och en sakta bris från sjön förde friska fläktar till stranden. Sten gick ut på den smala tröskeln och slog porten i lås bakom sig, utan att egentligen tänka på hvad han gjorde. I detsamma började alla stadens klockor att ringa vespern, och trumslagaren på stadsmuren slog tapto för att mana människorna att gå till hvila. Sten tog af sig mössan, föll på knä och gjorde en bön. Därpå steg han upp, vände sig med ryggen utåt sjön, lade armarna öfver bröstet, och med blicken mot stjärnorna lät han sig falla baklänges, som när man lägger sig till hvila.

Den guldglänsande vattenspegeln öppnade sig som an mörk graf, hvilken genast lades igen, en stor ring som en gloria syntes på vattnet; den vidgades och blef flera ringar, hvilka förtunnades och dogo bort. Snart syntes de små vågorna komma igen, och de lekte och hoppade i månskenet så muntert, som om de aldrig blifvit skrämda.



BERÄTTELSER FRÅN ALLA TIDEHVARF
AF AUGUST STRINDBERG
Typografisk utstyrsel af Arthur Sjögren, delvis efter
svenska boktryck från 14- och 15-hundratalet.
  • Odlad frukt - 1
  • En ovälkommen - 37
  • Beskyddare - 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94
  • På godt och ondt - 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124
  • Utveckling - (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170
  • Paul och Per - 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192
  • Nya vapen - 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215
  • En triumf - 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226
  • En begrafning - 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234
  • Tschandala: Första delen - (onumrerad sida)
  • Tschandala: Andra delen - 280
  • De lycksaliges ö
    • De lycksaliges ö: Första kapitlet - 341
    • De lycksaliges ö: Andra kapitlet - 346
    • De lycksaliges ö: Tredje kapitlet - 352
    • De lycksaliges ö: Fjärde kapitlet - 356
    • De lycksaliges ö: Femte kapitlet - 362
    • De lycksaliges ö: Sjätte kapitlet - 366
    • De lycksaliges ö: Sjunde kapitlet - 369
    • De lycksaliges ö: Åttonde kapitlet - 376
    • De lycksaliges ö: Nionde kapitlet - 381
    • De lycksaliges ö: Tionde kapitlet - 384
    • De lycksaliges ö: Elfte kapitlet - 388
  • En häxa - 393, 394, 395, 396, 397, 398, 399, 400, 401, 402, 403, 404, 405, 406, 407, 408, 409, 410, 411, 412, 413, 414, 415, 416, 417, 418, 419, 420, 421, 422, 423, 424, 425, 426, 427, 428, 429, 430, 431, 432, 433, 434, 435, 436, 437, 438, 439, 440, 441, 442, 443, 444, 445, 446, 447, 448, 449, 450, 451, 452, 453, 454, 455, 456, 457, 458, 459, 460
  • Sista skottet - 461, 462, 463, 464, 465, 466, 467, 468
  • Vid likvakan i Tistedalen - (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), 469, 470, 471, 472, 473, 474, 475, 476, 477, 478
  • Stråmannen - 479, 480, 481, 482, 483, 484, 485, 486, 487, 488, 489, 490, 491, 492, 493, 494, 495, 496, 497, 498, 499, 500, 501, 502, 503, 504, 505, 506, 507, 508, 509, 510, 511, 512, 513, 514, 515, 516, 517, 518, 519, 520, 521, 522, 523, 524, 525, 526, 527
  • En kunglig revolution - 528, 529, 530, 531, 532, 533, 534, 535, 536, 537, 538, 539, 540, 541, 542, 543, 544, 545, 546, 547