På godt och ondt (3/3)

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

  Där nu Hans satt vid sitt fönster, bultades på dörren,
och omedelbart därpå steg husvärden in.

  »I morgon dag är du, Hans brefmålare, härifrån med
ditt och de dina!»

  Hans såg upp, mindre förvånad än skrämd.

  »Hvarför så, om jag får fråga?»

  »Därför», svarade värden och lämnade honom ett
plakat med dåligt tryck, men tillräckligt tydligt
att förstås. Och han läste: »En sannfärdig historia
om den ärkeförrädaren och Hussiten, som under det
antagna namnet Hans brefmålare lefver tillsammans
med sin syster, och för att hämnas det han blifvit
fördrifven ur Warnhems kloster utgifvit en kättersk
nidskrift om de högsta tingen, däri han förnekat Gud
och de heliga sakramenten.»

  Hans drog rocken omkring sig och kände, att han frös
in i bröstet. Detta hade han ändock icke förutsett.

  Då hörde han ett anskri inifrån kammaren, ett
genomträngande skrik, som när en människa går ner sig
på isen. Han sprang ut och fann sin syster liggande
stel och stura på golfvet, och vid hennes fötter
låg det ödesdigra plakatet. I ett hörn satt sonen
hopkrupen på en kista och stirrade framför sig, som
om han icke vågade gråta. Han blef stående utan att
kunna förmå sig göra något till systerns vederfående,
och han förbannade den stund, då han lärt henne
läsa. Slutligen böjde han sig ner och lyftade på
hennes hand; den var ännu varm och mjuk, men pulsen
hade stannat. Hans andra tanke var: hvem skall vårda
min son? Flere tankar hann han ej med, ty nu hördes
ett doft sorl utifrån torgsidan. Han gick ut i boden
och blef nu varse, huru en stor människomassa var
samlad på torget. Alla talade på en gång och hade
ansiktena vända mot bodfönstret. Det såg ut som en
mörk vägg med ljusa fläckar och lysande punkter. Han
gick fram till fönstret, men mottogs af ett anskri;
han lutade sig fram öfver disken och gjorde ett tecken
att han ville tala. Det blef ett ögonblicks tystnad.

  »Hvad söken I?» frågade han med skälfvande stämma.

  Ett nytt anskri besvarade hans fråga. Han sökte
igenkänna några af anförarne för upploppet, men det var mörker
och oreda för hans öga. Plötsligen tycktes en rörelse uppstå
i massan, och fram trängde sig en hop, mest unga män,
hvilkas ansikten han väl kände som sina vänners. Men dessa
blickar, som förut mött hans med förtroende och tillgifvenhet,
sprutade nu eld, och dessa händer, han så ofta tryckt som
bekräftelse på gemensamma löften, lyftades nu hotande
mot honom. Den yngste af dem, hvars ansikte glödde
af förtrytelsens hänförelse, trädde ända fram till
disken och sade med halfhög röst:

  »Förrädare, du har oskärat vår heliga sak med dina
orena händer. Du gjorde oss till redskap för din
hämnd, munk, och du har varit en falsk profet,
blodskämmare!»

  »Det ljuger du!» svarade Hans. »Jag har straffat,
men icke hämnats, och försynen har icke mycket att
välja på, när hon söker sina straffredskap bland svaga
dödliga. Fråga himlen, hvarför han icke begagnar sin
eld, sin flod, sina jordstötar, när han vill väcka;
det vore kanske klokare, ty då skullen I tro, tro,
såsom I icke trodden på Kristus!»

  Ett nytt skrik och ett enstaka utrop hördes genom
skriket:

  »Han liknar sig vid Kristus, den hädaren! Stena
honom!»

  Och nu böjde sig hela den mörka massan ner mot marken
som säd i åskregn för att leta stenar, men snön hade
lagt sig tjock öfver stenläggningen, och folkets
fötter hade trampat den hård. Men raseriet gjorde
uppfinningar, och nu sparkade man lös istappar från
fönsterbräden och rännor, och man bröt ner diskar,
skyltar, portvreden.

  Hans störtade ut i kammaren och tog sin son på armen
för att fly ut genom gårdsporten. Men då kom den
tanken hastigt öfver honom, att om han flydde, skulle
ingen tro på hans sak, och han skulle därigenom gifva
sig själf orätt. Han tog sonen med sig och återvände
till kammaren.

  Men då erfor han i ett ögonblick en känsla, som om
huset störtat in öfver honom, och genom det döfvande
braket trängde ett skrik från sonen, som träffats af
en istapp i ansiktet. Han kände den späda kroppen
spritta och rycka i alla leder och därefter bli
stel och tung som en träbild. Fly ville han ännu
icke, men han ville icke heller lämna det käraste
i röfvarhänder. Han riglade dörren, tog sonen och
lade honom på sin säng, packade kuddarne öfver hans
ansikte och kastade sig med sin kropp öfver honom,
som om han ville skydda honom mot ett ramlande tak.

  Där fanns han slutligen liggande, när vakten bröt upp
dörren; och när dessa trädde in och Hans såg, att det icke
var hans vänner, tackade han Gud, att han råkat i fiendehand,
och bad om ett ögonblick för att taga farväl af sina
käraste. Sedan han förvissat sig om, att de båda han mest
älskat icke hade något vidare att frukta för människors
ondska, blef han lugn, och med glädje öfverlämnade
han sig åt knektarne.

*


  I slottsskrifvarstugan satt den för sina berömliga
gärningar till slottsskrifvare utnämnde Nigels
och renskref en stadga, utgifven af konung och
råd. Stadgan innehöll ett nådigt förbud för enskild
person att utan konungens särskilda tillstånd begagna
den nya uppfinning, som kommit från Tyskland och
om hvars nytta man tviflade, då densamma förmått
gifva anledning till det grymma missbruk de senaste
dagarne bevittnat (här åsyftades Hans’ skrifvelse
mot ärkebiskopen och icke Nigels’ mot Hans).

  Öfverskrifvaren satt midt emot Nigels vid samma
bord och såg efter, att Nigels skref, och borta
vid spiseln satt öfversteskrifvaren och såg efter,
att öfverskrifvaren bevakade Nigels.

  »Hvar tänker du få plats?» frågade öfverskrifvaren
Nigels.

  »Jag vet inte, om jag får någon alls», svarade Nigels,
»men jag hade tänkt få stå mellan vakten.»

  »Om du vill, kan du få min vindslucka», sade
Öfverskrifvaren; »där kan du se bättre än någon,
och fönsterna har jag lofvat bort, som du vet.»

  Nigels tackade och lofvade infinna sig i så god tid
på tredjedag jul, att han vore hos öfverskrifvaren
vid Järntorget, innan vakten anländt och portarne
stängdes, ty det var på Järntorget Hans brefmålare
skulle brännas.

*


  Dagen före julafton syntes borgmästaren gå öfver
Norrbro och styra sina steg åt Sankt Jakobs kyrka
till. Det var mycket kallt, och snön gnisslade som
syrsor under hans fötter. Folk vände sig om och
undrade, hvart borgmästaren skulle gå. När han kom
till ränniln vid sluttningen af Brunkeberg, stannade
han och såg sig försiktigt omkring; då han trodde sig
obemärkt, gick han hastigt in på en gångväg mellan
de små kålgårdarne och stannade framför en mycket
prydlig rödmålad stuga, som var omgifven af en liten
täppa. Utanför grinden stod en stor skrindsläda,
lastad med björkrisknippor, och högst uppe på lasset
låg en julgran.

  Borgmästaren knackade på dörren, och ut steg en liten
torr gubbe med ett mycket välvilligt utseende.

  »För all del, herr borgmästare, stig på, stig på,
och stå inte därute i kylan.»

  Borgmästaren ryggade och ville icke gå in. Han pekade
på lasset och sade:

  »Det är således detta?»

  »Det är detta! Och det är riktigt rart björkris ändå,
som vi hämtade i Solna, och så tog jag den lilla
granstumpen åt barnen med detsamma, så den hör inte
dit! Men granveden är upptagen vid hamnen nedanför
järnvågen, sex kvarters bryggved, efter halftannat
öre famnen, torr som en spån och kransågad i höstas.»

  »Det är bra», sade borgmästaren. »Men hör nu på hvad
jag säger dig! Ved och ris brinna nog bra, men vi
måste i förevarande fall och i anseende både till
att det är jul och att det romerska sändebudet är här
göra något utom det gamla vanliga. Det måste bli ett
riktigt grant bål, något som är för ögat också och
gör ett intryck.»

  »En riktig julbrasa», inföll den välvillige mannen
och knep med ögonen, som om han ville se efter,
hvad borgmästaren verkligen menade.

  »Som du vill kalla det. Tag alltså och laga till,
som jag säger. Två lass halm underst.»

  »Råghalm eller hvad?»

  »Det är likgiltigt. Vidare fem pund svafvel väl
utbredt mellan halmen...>

  »Så att det inte syns! Jaha!»

  »Riset därnäst! Veden trafvas sedan i de fyra hörnen,
och mellan trafvarne sätter du två tjärtunnor på
hvar sida. Sedan får du taga sex man till hjälp,
så att alltsammans tändes på en gång.»

  »Det där låter bra, men jag tror aldrig, att husen
hålla ut en sådan hetta! Åtta tjärtunnor?»

  »Det är ju stenhus, som du minns!»

  »Jaja! Det är väl! Men han hinner bestämdt inte tala
ett ord, förrän han är kväfd, och folket tycker alltid
om, att de tala litet förut.»

  »Han är just förbjuden att tala, och därför ha vi
halmen och svaflet. Nu gör du som jag säger och
ingenting vidare. Har du förstått?»

  Han hade förstått.

  »God jul och farväl», sade borgmästarn och gick.

  Bödeln bugade och blef stående på förstugukvisten.

*


  Tredjedag jul gick in med stark köld och klar
luft. Järntorget hade förändrat utseende. Galgen var
borttagen och i dess ställe ett ofantligt bål upprest
omkring en påle. Gatumynningarne voro besatta med
vakter, och alla till torget ledande gator voro fyllda
med folk. Husens portar voro stängda, men i fönstren
sutto rådets och de förnämes fruar och döttrar,
klädda i pälsverk, ty de med marienglas och horn
försedda fönsterbågarne voro urtagna för att icke
skymma. På taken sutto borgare med hustrur, barn,
gesäller och pojkar och hade matsäckar och flaskor
med sig för att kunna hålla ut den långa väntan och
kölden. Innanför gick bödeln med sina sex drängar,
alla rödklädda och försedda med elddon och sköre.

  Torget var mycket trångt, så att man kunde höra från
ena sidan hvad som sades på den andra.

  »Hör nu», sade en barberargesäll, som satt högst uppe
på en trappgafvel och blåste i händerna, »om ni inte
gör eld snart, så går jag min väg, för här fryser
jag fingrarna af mig.» Och det skrattades på alla
tak som af en svärm skator, men fruarna i fönstren
höllo sina pälsmuddar för ansiktet.

  Uret i järnvågen, som låg på östra sidan af torget,
slog nu tolf. Orgeln i Svartmunkeklostret i norra
brinken började spela, men man hörde endast basarne
för sorlets skull.

  Nu öppnades en vindslucka uppe i gafveln till
öfverskrifvarens hus, och ut stack ett rödskäggigt
hufvud, som tillhörde Nigels slottsskrifvare.

  »Tänd inte eld på vindskontoret», skrek en sadelmakare
från taket midtemot, anspelande på det röda skägget,
och nu hälsades Nigels med ett skratt och en
uppmärksamhet, som synbarligen retade honom, ty liksom
för att trotsa hånet kröp han ut med halfva kroppen
och tittade uppåt himlen efter vackert väder. Då föllo
hans ögon på en hissbjälke, hvilken var inmurad i
väggen ofvanför luckan. Hans fåfänga var väckt och,
för att ådraga sig en mera hedrande uppmärksamhet,
beslöt han göra ett vågstycke. Med en icke vanlig
vighet fattade han om bjälken och svingade sig upp,
så att han blef ridande grensle på densamma.

  Ett sorl af bifall hördes från takåsarne, och fruarna
viftade med näsdukarne, men detta väckte sadelmakarens
afund:

  »Hör du, skall du rida trämärr i den här kylan»,
föll han in.

  Men Nigels lade armarne öfver bröstet och lutade sig
med ryggen mot väggen.

  Nu öppnade vakterna spetsgården, och gråmunkarne
tågade upp. Martin och Franciskus hälsade uppåt
fruarnas fönster.

  »Det blir kallt att stå här», sade Martin och stoppade
in händerna.

  »Ärkebiskopen kommer inte hit», sade Franciskus och
stampade med fötterna.

  »Han håller sig nog varm ändå», sade Martin.

  Ljudet af trummor hördes doft från västra
allmänningsgatan. En rörelse uppstod bland knektarne,
och åskådarne sträckte sina halsar för att få se
något. Ljudet kom närmare: knektarne öppnade ledet,
och den lifdömde syntes. öfver hans rock hade man
dragit en gul linneklädnad med påsydda röda eldslågor;
på hans hufvud satt en hög mössa af pergament, på
hvilken var måladt med stora bokstäfver: Hereticus
(kättare). Bakom honom kommo svartbröder med beslöjade
ansikten; de buro ljus och kors. Efter dem följde
borgmästare och fogat samt knektar. När spetsgården
var sluten, leddes Hans upp på bålet och bands med
kedjor vid pålen. Därpå framträdde fogaten och läste
upp domen. Hans var mycket lugn, och hans blickar
voro vända inåt, så att han icke syntes tänka mera
på den synliga världen.

  Trummorna rördes, bödeln och hans drängar slogo
eld. I nästa ögonblick började små blå lågor hoppa
omkring den lifdömdes fötter. Han lyfte hufvudet,
hostade kort, föll tillsammans och blef hängande,
kväfd af svafvelångorna.

  Ett sorl af ovilja och missräkning lopp igenom
åskådarehopen. Eggade af raseri och som på ett gifvet
tecken kastade svartmunkarne sina brinnande ljus på
bålet. Halmen flammade upp, risknipporna sprakade,
tjärtunnorna fattade eld, och under takbefolkningens
jubel fylldes hela torget med en pelare af eld och
rök. Men jubelskriet besvarades med ett förfärligt
anskri från Nigels på bjälken. Vinden hade kastat
lågorna åt hans sida, och när han skulle rädda sig in
genom vindsgluggen, var den stängd; till takåsen nådde
han icke, och han blef hängande på armarne i hettan;
det våta skinnet på hans långa stöflar knorrade sig
och klämde hans tår som i ett skrufstäd, halsspännet
på hans kappa brände honom och elden pressade ögonen
ut ur hans sotade ansikte; det röda skägget sveddes,
och naglarne lossnade; han släppte slutligen med ett
anskri sitt tag och föll, törnande med hufvudet mot
skyltarnes järnstänger.

  Men nu hade ingen tid att tänka på honom, som var död,
när han kom ner. Hettan hade blifvit oerhörd. Liket af
den brände kättaren hängde som en svart massa i de
glödande järnkedjorna, granveden hade fattat eld,
vinden kom stötvis och sopade ut stora moln af gnistor
och rök. Munkarne, som stodo närmast, ville fly, men
husens innevånare hade redan störtat från fönstren,
och ingen kunde öppna portarne; knektarne stodo
orörligt packade af de ofantliga mänskomassorna,
som fyllde de tillstötande gatorna och icke kunde
vika; elden blef allt starkare, och nödropen ljödo
högre. De närgränsande husen började kola, skyltar
tändes, och uret i järnvågen, hvars linor krympt
af hettan, började surra och slå timmarne, som om
domens dag skulle nalkas och tiden gå ut. Stenhufvudet
ofvanför Hans brefmålares port sprang sönder med en
knall; taktegel sprucko, och kalken lossnade från
väggarne. När elden saktade och knektarne ändtligen
med sina lansar stuckit sig en väg genom folkhopen
för att rädda munkarne, var den smutsiga snön täckt
med döda och döende med gråa kåpor och svarta kåpor.

*


  Men folket, som sedan samlades på krogarne för att
språka om händelsen, talade hit och dit.

  »Det var synd, att inte ärkebiskopen kom med!»

  »Troligen osade han brändt horn.»

  »Synd om gråryggarne, ändå, som blefvo stekta till
middan.»

  »Synd om dem? De tände ju själfva på! Nej, då var
det mera synd om brefmålarn! O! sådana spelkort han
gjorde. Ni skall få se, att ni kommer nog att sakna
honom.»



BERÄTTELSER FRÅN ALLA TIDEHVARF
AF AUGUST STRINDBERG
Typografisk utstyrsel af Arthur Sjögren, delvis efter
svenska boktryck från 14- och 15-hundratalet.
  • Odlad frukt - 1
  • En ovälkommen - 37
  • Beskyddare - 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94
  • På godt och ondt - 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124
  • Utveckling - (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170
  • Paul och Per - 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192
  • Nya vapen - 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215
  • En triumf - 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226
  • En begrafning - 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234
  • Tschandala: Första delen - (onumrerad sida)
  • Tschandala: Andra delen - 280
  • De lycksaliges ö
    • De lycksaliges ö: Första kapitlet - 341
    • De lycksaliges ö: Andra kapitlet - 346
    • De lycksaliges ö: Tredje kapitlet - 352
    • De lycksaliges ö: Fjärde kapitlet - 356
    • De lycksaliges ö: Femte kapitlet - 362
    • De lycksaliges ö: Sjätte kapitlet - 366
    • De lycksaliges ö: Sjunde kapitlet - 369
    • De lycksaliges ö: Åttonde kapitlet - 376
    • De lycksaliges ö: Nionde kapitlet - 381
    • De lycksaliges ö: Tionde kapitlet - 384
    • De lycksaliges ö: Elfte kapitlet - 388
  • En häxa - 393, 394, 395, 396, 397, 398, 399, 400, 401, 402, 403, 404, 405, 406, 407, 408, 409, 410, 411, 412, 413, 414, 415, 416, 417, 418, 419, 420, 421, 422, 423, 424, 425, 426, 427, 428, 429, 430, 431, 432, 433, 434, 435, 436, 437, 438, 439, 440, 441, 442, 443, 444, 445, 446, 447, 448, 449, 450, 451, 452, 453, 454, 455, 456, 457, 458, 459, 460
  • Sista skottet - 461, 462, 463, 464, 465, 466, 467, 468
  • Vid likvakan i Tistedalen - (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), (onumrerad sida), 469, 470, 471, 472, 473, 474, 475, 476, 477, 478
  • Stråmannen - 479, 480, 481, 482, 483, 484, 485, 486, 487, 488, 489, 490, 491, 492, 493, 494, 495, 496, 497, 498, 499, 500, 501, 502, 503, 504, 505, 506, 507, 508, 509, 510, 511, 512, 513, 514, 515, 516, 517, 518, 519, 520, 521, 522, 523, 524, 525, 526, 527
  • En kunglig revolution - 528, 529, 530, 531, 532, 533, 534, 535, 536, 537, 538, 539, 540, 541, 542, 543, 544, 545, 546, 547