Rannsakning och dom
vid Phoebi domstol över magister P. Afzelius,
som förolämpat den vittra mamsell Malmstedt
genom försummelse i skrivande
Utdrag ur protokollet
I dag, då Phoebus i sin prydnad
steg på Parnassens marmor-stod,
sågs muser niga utav lydnad,
men ändock blev ej gubben god.
Han sina ögon så uppspände,
att den, det såg, en rysning kände
och undra huru gubban mår.
Han så sitt vittra huvud skaka,
att lock-peruken föll tilbaka
och blotta gubbens silver-hår.
En åldrig hjässa så fördubblat
den vördnad gubbens åsyn ger;
och då han länge, tankspidd, grubblat,
han uppå timme-glaset ser -
och rop'de: Hören, värde vänner,
en vredes eld mitt inre bränner;
därav jeg bister uppsyn tar;
ty Mercur alla timmar klagar,
att en min son för mina lagar
ej någon värdig aktning har.
Som kärande var Mercur framme,
att nu bevisa vad han sagt.
Han skrek: Palämon är densamme,
som gör av gudars lag förakt.
Palämon utav fasa skälvde,
hans ögon uti tårar välvde,
hans eget samvet honom slog.
Han ville sig väl först försvara;
men Mercur sade: Ingen fara;
i saken har jeg vittnen nog.
Han kallad' Vänskap in att svärja,
Han kom och, efter vanlig sed,
med fingret uppå gubbens värja
avlade vanlig trohets-ed.
Han sade se'n: I bören veta,
han mer Palämon ej bör heta;
men dum, självsvåldig, trelsk och lat.
Han vill ej vänners brev besvara,
bör därför allas niding vara
och bära mänsklighetens hat.
Därpå invände straxt Minerva:
Så sant som jag är skalders mor,
skall jag hans snille så fördärva,
att han blir Bagers sämste bror.
Hans överdåd jag nog skall tukta;
hans poesi av öl skall lukta,
så vida han ej bättring gör.
Då rop'de gubben: Kors, jag trodde,
att dygd uti Palämon bodde!
Ack, himmel, hjälp! Palämon dör -
Han svimma av, då dette sades -
Erato tog sitt Bergamo
och fukta bomull, som straxt lades
uppå Palämons hjässa. - Jo, -
tänk han begyn'de småning hicka,
då Clio hällde litet dricka
uti hans mund, som bubbla ner.
Han hennes händer sömnigt kramma
och dessa ord i vanmakt stamma:
Va - va ä - är dä - ät jeg ser?
En stillnad blod begynte jäsa,
hans ögon vimla fältet kring,
då rodnad kring hans bleka näsa
förskymde ögats blåa ring.
En nymf stal flaskan ifrån gubben
och skylde henne framför stubben
och herden gav en nektar-sup.
Han sedan börja ömsint tala:
Jag liknar nu den lilla svala,
som våren väckt ur köldens djup.
Hans tunga fick en vanlig styrka.
Han rop'de: Phoebus! Du, som rår,
på knä vill jag ditt välde dyrka,
om jag med avbön plikta får.
Jag för din tron med gråt erkänner,
att jag förtörnat älda vänner,
en gärning, som är mycket grov.
Då hördes gubben myndigt svara:
Du denna gången fri skall vara,
men kom ihåg, det sker på prov.
(1774-75?)
Aktivera autouppdatering av kommentar